Saturday 27 April 2024

Memory lane

Har jag ens berättat hur PNM kom in i mitt liv?
Om det och mycket annat pratade vi när de var här på middag igår.
De hade med en flaska champagne för att fira min mans nya jobb. Vi skålade och sen åt vi broccolisoppa och nybakat bröd och pratade om allt möjligt. 
Hur vi träffades, bland annat

Vi flyttade till Sverige ganska samtidigt och våra barn började på samma förskola. De kom från Irland (fast asså han är kanadensare, hon är polska och de hade tidigare bott sju år i Finland) och vi från USA. Deras dotter som är ett halvår yngre än storskruttan gick in i någon slags selektiv mutism när hon sattes på svensk förskola. Och trots att personalen hade som policy att de pratade svenska med alla barn, oavsett deras modersmål, så frångick de den policyn med detta polsk/engelsk/finskspråkiga barn och pratade engelska med henne. Och för att hon inte skulle känna sig så udda och utpekad tussade de allt som oftast ihop henne med min dotter pga hon var den enda ungen på skolan som också kunde engelska.

Detta ledde, enligt PNM, till att hennes dotter utvecklade en mindre besatthet av storskruttan. Ville klä sig som henne, rita som henne, ha håret som henne osv osv. Och när dottern skulle fylla 3 år och ha kalas önskade hon sig bara en enda sak: att storskruttan skulle komma hem till henne och äta tårta och leka på hennes rum. 
Alltså kom denna för mig då okända polska kvinna fram till mig en dag i lekparken och sa Excuse me, you are her mother yes? och pekade på mitt barn. Sen förklarade hon situationen och vad säger man? Jo man säger okej jamen såklart då kommer vi på kalajset då, vilken tid?

Jag minns när vi gick och skulle köpa present till detta kalas och min 3,5-åring bestämt propsade på att köpa två exakt likadana sommarklänningar. Den ena skulle hon ha på sig på kalaset, den andra skulle slås in och ges som present.
Lite twisted minns jag att jag tänkte, men också, att detta kan man komma undan med när man är 3 bast och inte så mycket senare i livet, så visst. Varför inte?

Och denna klänning hade sedan PNMs dotter tills den mer eller mindre föll sönder, berättade hon igår. 
Gölligt ju. 

And the rest, as they say, is history. 

3 comments:

  1. Men Gu’ så fint, med klänningen. Snyft. Barn alltså. ♥️

    ReplyDelete
  2. Så fint, och vad bra det ändå blev. Brukar tänka på det ibland, vilken slump det är att vissa människor får en betydande roll i ens liv. Det är så varierat och så häftigt, att vissa blir betydande för att man placerades i samma klass i ettan. Och vissa träffar man i barnens mammagrupp. Någon var kollega, någon var på samma fest. Någon började man prata med i lekparken. Man vet liksom aldrig när man dyker på sin nya bff.

    ReplyDelete

En bok

Jag har precis läst ut Mamma är bara lite trött av Sara Beischer.  Den låg lite väl länge på nattduksbordet innan jag vågade öppna den pga ...