De små vinsterna i vardagen

Spenderade natten på ett flygplatshotell utanför Arlanda. Hade bokat in mig i minibussen som skulle avgå 06:40. Står redo med väskan i hand omringad av ett gäng andra resenärer när damen i repan ropar ut att Jag kan ta åtta personer i bilen, bara åtta!

Alla ser sig raskt omkring och inser snabbt att vi är nio stycken. Eller så räknar de inte, men inser iallafall att vi är inte bara fyra.
Det är inte lugnt.
Inte givet att vi alla kommer med. 

Alla börjar stressat röra sig mot minibussens skjutdörrar, som skärrade pingviner, med små men hetsiga rörelser. Jag står längst bak och att jag behåller mitt lugn och låter pingvinerna trängas ifred beror inte på att jag är så mycket coolare, utan på att jag vet att jag egentligen lika gärna kan ta en senare skjuts, mitt plan går inte förrän 8:15. 
Alltså står jag några meter bakom och tar in scenen, snarare än deltar i den. Damen i repen har bytt hatt och är nu busschaffis. Jag är ganska säker på att hon har räknat oss. 
Åtta stycken kan jag ta! påminner hon medan hon slänger in en sista kabinväska i bakluckan och stänger den med en smäll. Uppenbart att hon inte tänkt ta kommando, det här får vi lösa själva, a la djungelns lag/survival of the fitest penguin.
Pingvinerna klämmer in sig i minibussen, en efter en, tätt på raderna av fuskläderklädda säten, axel mot axel. Jag försöker inte ens utan tänker att jag tar väl nästa då. Men det stör mig att

A) Damen i repan/chaffisen inte tar nån slags ledarroll, räknar in och kanske gör en koll vem som har mest bråttom, ringer en till bil, eller så. 
B) Ingen av de övriga resenärerna ens gör en såndär ursäkta men jag måste verkligen eller ojdå jaha det här var ju lite olyckligt.
Det är vuxna människor, nån enstaka 20-åring men i övrigt 50+ och den svenska oviljan att typ prata med människor kombinerat med resestress och eventuellt den tidiga timmen, gör att gruppen får mig att tvivla på mänskligheten litegrann. 

Precis när de sista två passagerarna, ett par mogna kvinnor i matchande kappor och sprayade frisyrer som precis varit busiga nog att äta croissanter till frukost (det vet alla som åt samtidigt för det var ett väldigt liv om dessa kalorier), ska kliva in i bussen kommer damen i repans kollega ut i tofflor och dunjacka för att ta en cigg.
Han tar in hela situationen på en halv sekund och pausar handen med ciggen som var på väg mot munnen, för att peka rökpinnen på mig istället. Ska vi åka? säger han och som i en förkoreograferad dans slänger jag in min väska i minibussen som står närmast på parkeringen samtidigt som han fiskar fram nycklar från ingenstans och hoppar in i förarsätet.
Sen kör vi ut från parkeringen före bussen med de åtta pingvinerna och jag får ögonkontakt med iallafall tre av dem när vi glider förbi. 

Och det, ska jag säga, var en fin start på dagen. 

Plötsligt händer det

Så många resor jag checkat in bagage och det kommit fram till slutdestinationen i tid och utan strul. 
Så många resor jag valt att inte checka in bagage för att min slutdestination låg långt och otillgängligt från flygplatsen och jag tänkte att blir det nåt strul nu så ser jag inte väskan förrän jag ska hem, de kör ju knappast ut den till mig om det tar 3 timmar enkel väg. 
Så ska jag flyga till Bryssel. Inga konstigheter, men jag har inte tänkt checka in någon väska ändå, det behövs liksom inte. Men så ska min chef checka in sin väska säger han. Och jag tänker aja, då måste jag ju ändå vänta med honom på hans väska så... och checkar in min med. 

Och de kommer inte fram. 

Det är onsdag idag.
Idag kom min väska till hotellet. 

Jag kom hit i måndags. 

Tack och lov för min kusin som bor här. 

I måndagskväll köpte jag tandborste och tandkräm. Sen messade jag henne och förklarade läget. Tisdag morgon klev jag upp, dushade, och insåg hur snabb morgonrutinen blir när man inte har några produkter alls. 

Efter frukost gick jag till hennes kontor och fick en påse med deo, sockar, trosor, lotion, mascara och några t-shirts.
En räddare i nöden.

Jag ska inte säga att jag aldrig mer ska checka in bagage, för det kommer jag visst det göra. Men hädanefter ska jag se till att lite nödvändigheter i handbagaget. 

För plötsligt händer det. 

Om en helg och om självinsikt

Tre barnkalas, en gymnastikträning, en fotbollsträning, en fotbollsmatch och en middag hos polska negmamman senare… är helgen över.

En av ovanstående aktiviteter var för mig att delta i. Övriga roddade jag bara mer eller mindre.

Har cyklat batteriet slut två gånger på två dagar, kors och tvärs genom stadsdelarna.

Det har varit hektiskt.

Känns lite skönt att åka till Belgien imorgon, trots att det kommer bli hektiskt där med.

När jag nattade lillskruttan för en stund sedan sa hon

”asså mamma… det känns faktiskt lite jobbigt..”

Jag satte mig på sängkanten och frågade vad som kändes jobbigt, och med en fyraårings logik och självinsikt svarade hon 

”jamen asså att det typ känns som att jag gör allting i den här familjen… ni bara säger att jag ska plocka upp på mitt rum och ställa bort mjölken och liksom allting! det känns jättejobbigt…”

Så jag strök henne över håret medan jag begrundade detta och svarade att jag förstod känslan.

De stigande snödrivorna

 ..är inte heller okej.
Sitter vid köksfönstret och ser folk skotta, pulsa, till och med skida fram på gatorna.
Ljuset är tillbaka, våren är på väg.
Men först ska vi ta oss igenom dessa aprilstormar. Samma sak varje år. Vet att de tunga decimeter snö som kommer nu, de ger vika efter bara några tödagar.
Men det är så motigt, både mentalt och rent bokstavligt, att ta sig fram på oplogade vägar med snö som yr ner i halskragen och upp i näsborrarna. 
Nästa vecka är jag i Bryssel måndag till torsdag.
Där lovar de 14 grader och regn, vet inte om det är bättre. 
Har optimistiskt tänkt packa ballerinaskorna iallafall, för här får jag inte använda dem på länge än. 

De stigande matpriserna

Varning för tråkig läsning. Men har ni inget bättre för er så..

Jag har som alla andra sett rapport efter rapport om hur matpriserna skjuter i höjden. Och jodå, jag har märkt det också, men inte så tydligt som i fredags då jag svängde förbi lill-ICA på vägen hem för att köpa typ fem saker. Smör, digestivekex, ginger beer, sylt... det var nåt mer också men alltså ingen västerbottensost eller skaldjur.
Vanliga saker, inte ens en kasse full, och det gick på dryga 350 spänn. 

Brukar aldrig ta kvittot och ännu mindre läsa det, men då gjorde jag det för tänkte Det kan inte stämma! vilket det såklart gjorde. 

Igår var jag på stora Coop och gick in med en lista på 7-8 grejer. La dessutom sponant till 10 liter kattsand och present till ett av helgens tre kalas (det är en helt galen kalassäsong nu) och pröjsade 668 kronor. Då hade jag ändå bland annat köpt smör, korv, och frukt. 

Skillnaden, förrutom storleken på lill-ICA vs stora Coop var att jag vaket gick runt och letade lågpriser. Köpte all mejeri utom mjölken ur kylen för sånt som har kort datum. På mjölk gör det mig skeptisk, på fil och youghurt stör det mig inte alls.
Färdig risgrynsgröt på korv, 5 spänn förpackningen. Tackarrrr. 
Jag kommer inte börja baka mitt eget bröd. 
Men jag kommer mer vaket börja handla utifrån pris. 

För herregud liksom. 

Björnen sover

Belgaren, ni minns? Han finns kvar. Och jag har spenderat några timmar av denna helg på att maila fram och tillbaka med honom. 
Han är snäll nu. 
Alltså det som hände var ju att han fick sig en varning, hot om instälda aktiviteter och jag togs bort som primär kontaktperson gentemot honom. 
Han skärpte sig så gott han kunde, tror jag.

Och är snäll nu. 
Typ.
Men.

Det känns som att vi leker Björnen sover. 

Jag är hela tiden beredd på att han ska vakna och gå till attack. 

Han är snäll nu, och då är jag snäll tillbaka. 
Målet är ju ändå att ro iland det här projektet.

Men jag har inte glömt, absolut inte förlåtit. 

Och man kan dock honom aldrig tro. 
Inte på riktigt. 

Viktiga vardag

Jag läste nånting nånstans för en tid sedan. Minns inte exakt hur det var formulerat men andemeningen var denna: underskatta inte vardagslunken, den är dina barns barndom.

Och jag tänker så mycket på det nu.

Och jag tänker på min egen barndom, hur ofta jag tagit upp minnen som jag av någon anledning burit med mig genom åren med mina föräldrar för att upptäcka att de inte alls minns vad jag berättar om. 

Storhandlingar, cykelturer, fotbollsträningar, och fredagskvällar i soffan. 

Visst känns det ibland som allt är en enda grå havregrynsgröt. 

Men barnen leker, går på kalas, längtar efter kusiner och lär sig läsa och cykla.

Medan jag packar upp matvaror och hänger tvätt pågår deras barndom för fullt.

Vi lever så nära varandra men ändå i så olika världar. Vad vet väl jag om vad de kommer minnas från sin barndom och vad som ska falla i glömska. 

Jag tror att det är en ganska fin barndom de har, ändå. 

Bitch please

Har en väldigt låg tröskel för gnäll just nu.
Både hemma och på jobbet. 
Är det en generationsgrej det här med att man ska ha så jävla roligt på jobbet jämnt?

Jag är absolut för trygga arbetsförhållanden osv. men kan också känna en vädligt stor tacksamhet över att jag spenderade första delen av min karriär i en sk. right to work state som Idaho är. Det kallas right to work men betyder egentligen motsatsen, att man inte kan tvinga nån att att vara med i facket och att man som arbetsgivare har rätt att avskeda folk på fläcken utan annan anledning än att man känner för det, typ.

Det skapar en otrygghet, ja. Det skapar en känsla av att man är utbytbar, ja. Men det innebär också att man som 28-åring inte hela tiden går runt och funderar på om man verkligen exakt just nu lever sitt bästa liv och har sitt bästa jobb och använder varje uns av sin utbildning i exakt det här projektet. 

Det gör att man biter ihop. Och det är absolut inte alltid bra att måsta bita ihop. Men ibland. Kanske. Är det inte det vi säger till våra barn, man kan inte ha roligt jämt!
Ska jag måsta uppfostra mina kollegor också?

Vi säger så, Storuman

Så rullar vi tillbaka mot kusten och storstan. I närheten av alla mindre samhällen och byar finns ju alltid en stad som alla menar när de säger att de ska till stan, alternativt storstan. Är man i Storuman är det Lycksele man menar om man säger att man ska till stan.
Det. Säger en del om det här stället. 

Men tja. Vi har badat, bowlat, åkt skidor och skridskor. 
Ishallen har de mest generösa tider för allmänhetens åkning jag nånsin sett.
9-16 varje dag. Och gratis.
Även slalomåkningen var gratis pga tajmade nåt sportlovsjippo i backen. De hade skattjakt och Nalle-limbo så barnen hade såklart jättekul.

Storuman känns för övrigt lite som en teateruppsättning med tajt budget. Alla roller spelas av samma fyra skådespelare.
Samma man som sålde korvar i slalombacken stod bakom kassan i bowlinghallen.
Samma kvinna som skötte simhallen stod även på biblioteket.
Samma barn på alla platser. 

Kommer inte längta tillbaka.
Men kommer heller inte ha dåliga minnen från det här sportlovet. 
Vi har varit så överens och harmoniska som jag kunnat våga hoppas på. Barnen har lekt fint tillsammans den mesta tiden. Mannen och jag har skrattat åt hela situationen tillsammans, rörande överens om att allt som är knas är ingens fel. 
Storuman. Det är väl ingens fel. Men nu tackar vi för oss. 

Inlandsbloggen

Det är ändå väldigt roligt, det är det. Humorn i detta har absolut inte undgått mig. 

Vår vän tjatar och tjatar om att våra familjer ska åka till Storuman tillsammans. Vi ger till slut med oss. Bokar egen stuga. Tar ledigt. Packar bilen och kör hit. De får vattkoppor och stannar hemma. Han tycker nog inte att det är fullt lika komiskt. Skickar meddelanden och ber om ursäkt, tipsar om vilken pizzeria som är bäst (den på tågstation) och hoppas att vi ska ha så kul att vi vill komma hit igen. 

Vad ska jag säga. Han ska inte hoppas för mycket.

Semesterbloggen

Två dagars arbetsvecka är väldigt lagom. Nu drar vi till metropolen Storuman och firar sportlov i dagarna tre. Har från flera håll fått frågan vad man gör i Storuman egentligen. Men frågan är ju snarare vad man inte gör i Storuman?
Finns badhus, slalombacke, bowlinghall och pizzeria. 
Borde räcka långt. 

Men på riktigt, så har vi ett par vi umgås med en del där mannen är från Storuman och han har länge pitchat att vi borde åka dit tillsammans. Att pitcha Västerbottens inland som kul semestermål till en Västerbottning är inte lätt. Därför har det tagit närmare fyra år innan vi till slut helt enkelt fick slut på motargument och inte orkade stå emot längre.
Så därför ska vi nu till Storuman.  

Tvisten är att kompisarnas son fick vattkoppor igår så nu är det inte ens säkert att de kommer. 

Den var oväntad, det får jag ge dem.

Men vår stuga är bokad och betald och vi är på väg.

Mot Västerbottens inland. 

Min barndoms trygghet och fängelse.

Skönhetsbloggen

Har använt både schampoo och hudvård från Under Your Skin i flera månader nu och resultatet (trumvirvel) är detta:
Mitt hår älskar shampot. 

Mitt fejs älskar inte hudvårdskitet. 

Inget ont om varken företaget eller produkterna i sig. Men nä, mitt ansikte kom inte överens med det alldeles naturliga och veganska och allt-vad-det-var detoxkitet. Fick finnar och kände mig torr trots kräm och serum.
Nu är jag tillbaka till olja.
Två nätter med ansiktsolja i fejjan innan sängen och finnarna är borta. 

Träningsbloggen

Efter paus pga jobbresor var jag åter på gymmet och styrketränade igår.
Att löpning är min go-to form av träning är dels för att jag har lätt för det (på rikt, när folk säger att jag har ett så fint löptsteg så svarar jag bara vet jag väl! och springer vidare) och dels för att det är så tidseffektivt. Man snörar på skorna och sen tränar man från sekunden man kliver ut på gatan tills dess att man kommer tillbaka igen. 

Men jag kör även yoga ibland för att sträcka ut mina muskler och som sagt då också ibland styrketräning, för att bygga upp dem. Och eftersom jag kör styrka relativt sällan, får jag alltid så en så göttig träningsvärk efteråt.
Igår använde jag min nya favorit, den här metallställningen som man liksom står i och hänger vikter på sidorna om, och så böjer man på benen, kollar formen, och ställer sig upp medan man lyfter ställning + vikt. Fattar ni vilket jag menar?
Ja iallafall. Nu har jag ordentlig träningsvärk i ländryggen och känner mig som hulken. 

Igår (efter gymmet) hängde vi med polska negmamman och hennes familj. 
Hon var missnöjd med fritidspersonalen, barnens vinterkläder, vintern, och deras boendesituation. Sen tyckte hon att vår lägenhet var onödigt varm. Men annars var hon faktiskt mer positiv än på länge. Och barnen lekte fint tillsammans, som alltid. 

Det är en väldigt bra grej med den familjen, som jag och min man reflekterade över när de gått hem, att våra barn, trots skillander i ålder, kön, och intressen, kommer så bra överens och är så fina med varandra. Även om de inte alltid leker med varandra, så liksom samexisterar de alltid på ett väldigt naturligt och respektfullt sätt. Det är fint. Jag är glad att våra familjer, trots att vi egentligen är så olika, har hittat varandra. 

När tigrar kräks

Kom till förskolan med lillskruttan imorse och fick veta att hennes grupp skulle börja inne.
Jubel och klang, för det här barnet tycker (som bekant för vissa) inte om att bli lämnad ute. Vi hann få av mössa, vantar och jacka innan hennes pedagoger kom nedför trappen och abrupt meddelade att tigergrupen skulle ut.
Lystring samtliga, alla tigrar ska ut!
Anledningen var att en annan tiger precis kräkts uppe på hemvisten.

Det blev såklart jobbigt för min tiger, som gömde ansiktet i mina överdragsbyxor och började darra på läppen. Inte nog med att hon nu skulle lämnas ute i alla fall, hon skulle lämnas med en grupp som precis bevittnat en kräkincident och därför var lite skärrade och uppskakade. Inte bästa starten på dagen. 
Men.

Så kom pedagog-Per (han kanske är min goding ändå) och tog henne i handen och frågade ömt ”blev det jobbigt för dig nu?” och lillskruttan försökte blinka bort tårarna medan hon nickade och sen pratade de om varför det kändes jobbigt inuti henne just nu och hur de skulle göra för att det skulle kännas bättre.
Och jag gick därifrån och tänkte att det är synd att vi släpper det där. Nånstans när man slutar med galonbyxor slutar man också att peka varandra på bröstet och fråga ”känns det jobbigt härinne nu?”
Och gjorde man det skulle man kanske få lite större förståelse för varandras stundvis dåliga humör och pissiga attityder. Å andra sidan skulle man kanske få veta mer om sina kollegor än man egentligen vill? 

Hatten av för förskolans pedagoger iallafall.  Hjältar dom är.