De små vinsterna i vardagen

Spenderade natten på ett flygplatshotell utanför Arlanda. Hade bokat in mig i minibussen som skulle avgå 06:40. Står redo med väskan i hand omringad av ett gäng andra resenärer när damen i repan ropar ut att Jag kan ta åtta personer i bilen, bara åtta!

Alla ser sig raskt omkring och inser snabbt att vi är nio stycken. Eller så räknar de inte, men inser iallafall att vi är inte bara fyra.
Det är inte lugnt.
Inte givet att vi alla kommer med. 

Alla börjar stressat röra sig mot minibussens skjutdörrar, som skärrade pingviner, med små men hetsiga rörelser. Jag står längst bak och att jag behåller mitt lugn och låter pingvinerna trängas ifred beror inte på att jag är så mycket coolare, utan på att jag vet att jag egentligen lika gärna kan ta en senare skjuts, mitt plan går inte förrän 8:15. 
Alltså står jag några meter bakom och tar in scenen, snarare än deltar i den. Damen i repen har bytt hatt och är nu busschaffis. Jag är ganska säker på att hon har räknat oss. 
Åtta stycken kan jag ta! påminner hon medan hon slänger in en sista kabinväska i bakluckan och stänger den med en smäll. Uppenbart att hon inte tänkt ta kommando, det här får vi lösa själva, a la djungelns lag/survival of the fitest penguin.
Pingvinerna klämmer in sig i minibussen, en efter en, tätt på raderna av fuskläderklädda säten, axel mot axel. Jag försöker inte ens utan tänker att jag tar väl nästa då. Men det stör mig att

A) Damen i repan/chaffisen inte tar nån slags ledarroll, räknar in och kanske gör en koll vem som har mest bråttom, ringer en till bil, eller så. 
B) Ingen av de övriga resenärerna ens gör en såndär ursäkta men jag måste verkligen eller ojdå jaha det här var ju lite olyckligt.
Det är vuxna människor, nån enstaka 20-åring men i övrigt 50+ och den svenska oviljan att typ prata med människor kombinerat med resestress och eventuellt den tidiga timmen, gör att gruppen får mig att tvivla på mänskligheten litegrann. 

Precis när de sista två passagerarna, ett par mogna kvinnor i matchande kappor och sprayade frisyrer som precis varit busiga nog att äta croissanter till frukost (det vet alla som åt samtidigt för det var ett väldigt liv om dessa kalorier), ska kliva in i bussen kommer damen i repans kollega ut i tofflor och dunjacka för att ta en cigg.
Han tar in hela situationen på en halv sekund och pausar handen med ciggen som var på väg mot munnen, för att peka rökpinnen på mig istället. Ska vi åka? säger han och som i en förkoreograferad dans slänger jag in min väska i minibussen som står närmast på parkeringen samtidigt som han fiskar fram nycklar från ingenstans och hoppar in i förarsätet.
Sen kör vi ut från parkeringen före bussen med de åtta pingvinerna och jag får ögonkontakt med iallafall tre av dem när vi glider förbi. 

Och det, ska jag säga, var en fin start på dagen.