En bra fröken

Hade precis utvecklingssamtal med lillskruttans fröken. 
Jag gillar henne. Och känner att jag nästan måste skriva det så att folk inte tror att jag hatar alla lärare. Det gör jag inte. Som sagt. Bara storskruttans ryggradslösa mähä till fröken. 
Men min yngsta dotter har en lärare som är stabil, inkännande, snäll, men inte mesig och som kommer med förslag och frågar hur man känner inför olika saker. 

Det är bra. Hon behöver det. Igår cyklade vi fem kilometer till hennes bästis från förskolan så att de fick leka några timmar. Det är lätt att glömma att hon som inte fick med sig en enda kompis från förskolan (jo en kille som hon typ aldrig leker eller pratar med) ju typ har bytt jobb. 

Ny chef, nya kollegor, nya lokaler. 

Viktigt då att även få återkoppla med det gamla ibland. 

Två saker

Ett: jag har köpt en cykelhjälm och idag hade jag den på mig. Planen är att numera använda hjälm när jag cyklar pga herregud varför inte? Nä, just det. 

Två: jag var på föräldramöte för storskruttans klass igår. Det var en riktigt dålig upplevelse som jag kanske kommer beskriva i detalj i ett inlägg framöver. Men känslan i slutet av kvällen var denna: sluta skamma och skuldbelägga den förälder som står här och går på knäna för att få vardagen att funka. Lärare och rektor, men framförallt läraren. Om lillskruttan ska ha få samma när hon börjar ettan kommer jag fasen överväga att byta skola. Överväga, knappast göra det. Men ändå.

Är det bara jag?

Minne från gymnasiet:

Vi sitter och skriver matteprov i aulan. Varför vet jag inte riktigt, men det var något med alla skulle skriva samtidigt för att minska risken för fusk och kanske fanns inte nog med lärare för att övervaka flera klassrum. Så vi var iaf flera klasser som satt med tydligt angivna mellanrum både i sidled och framför/bakom och skrev på sådana små bord som fälls ut ur ryggstödet på stolen framför. 
Inte så långt från mig sitter en av de coolaste/populäraste killarna på skolan i läderjacka över t-shirten. 
Är det bara jag eller är det sjukt varmt härinne? säger han och fläktar med den öppna läderjackan, utan att ta av den. 
Då vänder sig en av de absolut mest tystlåtna killarna om, en sån som aldrig sa nånting men alla visste att han var skitsmart så ingen retade honom. 
Det kanske är lite varmt... men det kanske är lite du också? föreslår han lugnt och vänder sig sedan tillbaka utan att vänta på svar. 

Det är en oviss, orolig och samtidigt väldigt intensiv tid på kontoret nu. Det är höst vilket betyder ansökningar som ska skrivas och det är alltid mycket jobb. Eftersom vi är i stort behov av finansiering är det full fokus på ansökningar och vi arbetar parallelt med flera stycken. Samtidigt förbereder min chef för sin pension och eftersom hans ersättare förväntas ta över en verksamhet som just nu befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ekonomiskt så ja... Det är ovisst och oroligt.

Och det märks. På oss medarbetare bland annat. Den kollega jag arbetar närmast med och jag, vi brukar ha ett nära och väldigt bra samarbete. Men nu skaver det. Jag stör mig på honom. Jag vill inte göra det, men känner hur mitt tålamod rinner som sand genom fingrarna. 
Är det bara jag?
Ska jag försöka skärpa mig eller ska jag haffa chefen som är på väg ut genom dörren och ta upp det? Eller helt enkelt börja söka mig bort. 

Mål i sikte

Nu har jag bokat våra biljetter. 
Köpt. Köpt för dyra pengar.
Våra biljetter så vi kan åka te amerikatt och spendera en månad som familj, med familjen. 
Moffa oss i allt amerikanskt götta.

Det blir nog bra. 

Ser fram emot det. 

I övrigt har jag njutit av att ha min syster på besök i fem dagar.
Två vuxna i huset, liksom. Vilken grej. 
Sushi the cardborre cat har också njutit av besöket. Han skulle behöva sig en riktig hemmasittare att sitta på därhemma.
Då skulle han må, kattgubben. 
Nån att sätta klorna i. 
Han rivs inte, men han är på riktigt som en kardborre som naglar sig fast i kläder och sedan kurrar som en hel båtmotor. 
Lever han till jul får han försöka överleva julen hos min mor.
Det kan bli tufft.
Men än så länge klamrar han sig fast, bokstavligen.  

Manligt och kvinnligt eller inbillar jag mig?

Idag skrev jag ett mail till en kvinna som är sk technical lead i en projektansökan vi arbetar på. Det var artigt formulerat men budskapet tydligt: du har inte levererart och vårt tålamod är snart slut. 

Egentligten är det framförallt mitt tålamod som är slut.

Övriga i ledningsgruppen, som alla är män, håller visserligen med om att de nog hoppats på mycket mer, men var ändå beredda att kanske vänta lite till, kanske fråga en gång till.

Men tror du inte att kanske kan vara så att hon bara inte riktigt förstår vad vill åstadkomma i projektet? frågande en av männen mig idag. 
Eh, jo. Tyvärr så tror jag att det är precis så det ligger till. 
Och. Detta vill jag tydligt påpeka här. Jag har all förståelse för att man ibland inte hänger med i diskussionerna som ofta uppstår när man ska sätta ihop tvärvetenskapliga projekt. Det är inte lätt. Jag tappar själv ofta tråden och måste ställa frågor som jag verkligen inte vet om dom är hyfsat skarpa eller snarare rätt dumma. 

Men. Den som inte frågar förblir ovetande.

Och igen. När den som är technical lead inte tar några initiativ för att leda den tekniska delen.

Då är det läge att hissa varningsflaggan.

Tycker jag alltså. 

Jag har absolut ingenting emot denna kvinna personligen. Hon verkar trevlig. Före semestern hade vi flera möten då jag fick ett väldigt gott intryck av henne. Men sen dess har hon som tacklat av. 

Svarar inte på mail, och när hon sen svarar efter påtryckning så svarar hon ändå inte på de relevanta frågorna.
Cause for concern, som man säger, helt enkelt. 

Men jag vill inte att ni börjar bråka, säger min manliga kollega när han läser mitt mail innan jag skickar det. 
Och sen jämför han med Belgaren och insinuerar att jag ibland kan ha svårt att ta folk.

Jag blir ganska rejält arg men påpekar så lugnt jag kan att det inte alls är samma sak.
Belgaren var (är, gamla hundar osv) ett mansgrisigt rövhål som i vissa sällsynta stunder kunde bidra med något hyfsat relevant arbetsmässigt, men det var hans personlighet som var problemet.

Det här är en person som visserligen råkar vara kvinna, men som jag som sagt inte alls ogillar personligen, men jag tycker inte att hon levererar i enlighet med vad vi borde kunna förvänta oss. 

Ej samma sak.
Och hur hade detta sett ut om könsrollerna varit annorlunda?

Sista året med mespottan

Hade utvecklingssamtal med storskruttan och hennes fröken imorse. 
Nästa år har hon en ny fröken och det är jag glad för. 
Min dotter har inga större svårigheter i skolan så att hennes fröken är en menlös mespotta gör inte så himla mycket, men det är ändå störande. 

Och nej, naturligtvis kallar jag inte kvinnan mesig och menlös så att min dotter hör det. Barnet är i det stora hela nöjd med sin fröken och det är jag såklart glad över. Ibland kommer hon hem och berättar något som fröken sagt eller gjort som hon funderar över och då säger jag ofta saker som där håller jag inte riktigt med Catatrina, eller ja, så kan ju se på saken, men man hade ju kunnat göra annorlunda också. Typ.

Inför utvecklingssamtalet frågade jag en del kring skolan och det kom fram att hennes axelkompis (bänkgranne) Immanuel är en jobbig typ som sparkar henne på benen, stör henne när de ska arbeta, vägrar skriva om annat än Fortnite när de ska skriva faktatexter i par om tex ekorren, osv. 

Så det tog vi upp på samtalet. Varpå mesprottan vägrar svara på frågan jag upprepar
När ska ni byta axelkompisar? Visst är det väl ett roterande schema?
Jag fattar såklart att nån måste sitta bredvid Immanuel och jag kräver inte att de byter platser nu, men jag tänker att om mitt barn får höra att de byter om två veckor, då har hon iallafall ett tydligt mål i sikte. 

Istället pratar vi länge om hur det känns i storskruttan när hon bryter ihop och börjar gråta på matten för att ungjävel-Immanuel vägrar sluta slå i hennes bänk med linjalen. 

Är det jobbigt för dig?
Mmm det låter som att liksom blir för många känslor, är det så?

Om inte detta blir bättre kommer jag snart inte kunna låta bli att gå fram till Immanuel på skolgården och vänligt men bestämt be honom sluta bråka med min dotter under lektionerna. 

Får man göra så?

Är det övergrepp?

Ambitionsnivåer

I dag putsade jag fönster. För kanske första gången i mitt liv. Det är helt sjukt att det är så, men jag har flyttat mycket, okej? Och ja, alltså jag har torkat av fönster förrut. Men inte liksom gjort det på riktigt. För drygt ett år sen fick vi ju också nya fönster i lägenheten och okej nu känner jag att jag försöker försvara mig. 

Jag har länge länge mått dåligt över hur skitiga fönstren i kök och vardagsrum är, men att ta tag i det har känts helt jävla övermäktigt pga egentligen vet jag inte ens hur man gör.

Men så till slut nådde jag samma gräns som jag ju alltid gör med mitt hår när jag klipper det själv, nämligen: skit samma det kan inte bli sämre.

Så jag putsade. 
Och det blev inte sämre.
Det blev fan bättre. 

Köket blev rent bra. 
Vardagsrummet blev inte lika bra, där syns ränder.
Men so what?
Det syns att jag putsat fönstrena?
Ja? Jag har ju gjort det.

Så. Då tar vi helg. 

Bilen och kvinnan bakom ratten

Det smärtar att skriva det här.
En komplex smärta som nog egentligen är skam.
I torsdags kväll skulle jag skjutsa hem lillskruttans kompis när bilen inte startade. Bara hostade lite halvengagerat, som en harkling från nån som egentligen inte ens tänkt säga nåt.
Så jag tog barnen i Berit istället, vi skulle bara några kilometer, och ringde sen min far.
Han kom in till stan dagen därpå, hjälpte mig att få igång batteriet som av någon anledning dött, och sen körde jag runt i regnet en timme för att ladda bilen. 

Tackade både min far för hjälpen och min lyckliga stjärna för att jag upptäckt detta i tid eftersom jag på lördag förmiddag skulle skjutsa totalt fyra barn till lillskruttans badkalas på en simhall på andra sidan stan. Kände mig också något stärkt i tron på att jag skulle kunna klara en liknande situation själv. Hade sett hur man gjorde med startboxen. Kablarna. 

När fredagen var slut hade totalt tre olika män påmint mig om att man måste sätta plus på plus och minus och minus när man laddar ett bilbatteri. Min pappa, min man, min granne. 

Till ingen av dem sa jag det vet jag väl! eftersom jag inser att jag måste hålla mig något ödmjuk inför min egen okunskap om bilar. Nog för att jag faktiskt fattar att plus ska kopplas till plus och minus till minus. Men, det lilla jag faktiskt kan är så sporadiska och slumpmässiga fakta att det inte kan anses rimligt att andra människor ska kunna anta att jag vet det jag vet.  

Lördag förmiddag har jag redan provstartat bilen för att kolla att batteriet är med på banan. Bakluckan är full med födelesedagspresenter och badpåsar. Fyra peppade barn härjar i lägenheten medan jag packar det sista och ska bara backa ut bilen.

Famous last words.

Det är tomt på parkeringen. Inte en granne. Inte ett barn. Bilen har startat. Jag slappnar av och svänger för snabbt när jag backar ut och river upp hela framsidan på passagerarsidan. 
Jävlars jävla helvete.
Typ.
Jag kör ut bilen och är märkligt tom i huvet när jag står och ser på skadan samt den vätska som droppar ur framvagnen. 
Kalaset börjar om en halvtimme. 
Mitt barns kalas. 
Jag kan inte bli sen. 
Men jag inte heller sätta mig och köra fyra barn (varav två ju inte ens är mina) i en bil som det droppar ur. Tänk om den blir stående, eller börjar brinna, eller ... eller? Vad är worst case scenario?
Jag vet inte. 
Jag behöver nån som vet.
Så jag knackar på hos grannen (inte samma som föreläst om batteriet dagen innan utan föräldrarna till ett av barnen som ska åka med i bilen). Kvinnan öppnar. Jag kväver impulsen att direkt fråga efter hennes man utan undrar istället om hon kan något om bilar. Hon ser ut som om jag frågat om hon har fem möss i BH:n. Ryggar tillbaka med uppspärrade ögon.
Va?! Nej!!
Nä, inte jag heller, försäkrar jag. Kan du hämta Jesper?
Det gör hon. Och han drar på sig en tischa och ett par foppatofflor och kommer ut och sätter sig på huk och pillar och hummar lite och förklarar sen att det bara är spolarvätska och att det är lugnt. Jag kan köra. Det här får man ju fixa sen, men att köra till badhuset är ingen sportkeps. Åk du. Säger han. 
Så jag tar hans dotter, mina barn, och ytterligare en unge och kör iväg.  

Vi hinner. Kalaset är lyckat. En av mina närmaste vänner är där och när jag berättar vad som hänt för henne lämnar hon kalaset för att köra till Biltema och köpa silvertejp. Sen tejpar hon framvagnen med sån precision att till och med min far blir imponerad när jag skickar bilder. Min far, som annars är motsatsen till lugn och lever efter devisen Hellre hetsa upp sig i onödan än inte alls är märkligt sansad när jag ringer och berättar vad som hänt.
Kanske känner han att jag är orolig och stressad så det räcker, för han säger flera gånger att det är lugnt, vi fixar det, det är ingen fara. 
Min man säger samma sak när jag berättar för honom.

Och det är ju sant. Ingen levande varelse kom till skada. Kalaset påverkades inte. Allt är lugnt. Det är sånt som händer. 
Men satans helvetes jävla biljävel ändå.