Bilen och kvinnan bakom ratten

Det smärtar att skriva det här.
En komplex smärta som nog egentligen är skam.
I torsdags kväll skulle jag skjutsa hem lillskruttans kompis när bilen inte startade. Bara hostade lite halvengagerat, som en harkling från nån som egentligen inte ens tänkt säga nåt.
Så jag tog barnen i Berit istället, vi skulle bara några kilometer, och ringde sen min far.
Han kom in till stan dagen därpå, hjälpte mig att få igång batteriet som av någon anledning dött, och sen körde jag runt i regnet en timme för att ladda bilen. 

Tackade både min far för hjälpen och min lyckliga stjärna för att jag upptäckt detta i tid eftersom jag på lördag förmiddag skulle skjutsa totalt fyra barn till lillskruttans badkalas på en simhall på andra sidan stan. Kände mig också något stärkt i tron på att jag skulle kunna klara en liknande situation själv. Hade sett hur man gjorde med startboxen. Kablarna. 

När fredagen var slut hade totalt tre olika män påmint mig om att man måste sätta plus på plus och minus och minus när man laddar ett bilbatteri. Min pappa, min man, min granne. 

Till ingen av dem sa jag det vet jag väl! eftersom jag inser att jag måste hålla mig något ödmjuk inför min egen okunskap om bilar. Nog för att jag faktiskt fattar att plus ska kopplas till plus och minus till minus. Men, det lilla jag faktiskt kan är så sporadiska och slumpmässiga fakta att det inte kan anses rimligt att andra människor ska kunna anta att jag vet det jag vet.  

Lördag förmiddag har jag redan provstartat bilen för att kolla att batteriet är med på banan. Bakluckan är full med födelesedagspresenter och badpåsar. Fyra peppade barn härjar i lägenheten medan jag packar det sista och ska bara backa ut bilen.

Famous last words.

Det är tomt på parkeringen. Inte en granne. Inte ett barn. Bilen har startat. Jag slappnar av och svänger för snabbt när jag backar ut och river upp hela framsidan på passagerarsidan. 
Jävlars jävla helvete.
Typ.
Jag kör ut bilen och är märkligt tom i huvet när jag står och ser på skadan samt den vätska som droppar ur framvagnen. 
Kalaset börjar om en halvtimme. 
Mitt barns kalas. 
Jag kan inte bli sen. 
Men jag inte heller sätta mig och köra fyra barn (varav två ju inte ens är mina) i en bil som det droppar ur. Tänk om den blir stående, eller börjar brinna, eller ... eller? Vad är worst case scenario?
Jag vet inte. 
Jag behöver nån som vet.
Så jag knackar på hos grannen (inte samma som föreläst om batteriet dagen innan utan föräldrarna till ett av barnen som ska åka med i bilen). Kvinnan öppnar. Jag kväver impulsen att direkt fråga efter hennes man utan undrar istället om hon kan något om bilar. Hon ser ut som om jag frågat om hon har fem möss i BH:n. Ryggar tillbaka med uppspärrade ögon.
Va?! Nej!!
Nä, inte jag heller, försäkrar jag. Kan du hämta Jesper?
Det gör hon. Och han drar på sig en tischa och ett par foppatofflor och kommer ut och sätter sig på huk och pillar och hummar lite och förklarar sen att det bara är spolarvätska och att det är lugnt. Jag kan köra. Det här får man ju fixa sen, men att köra till badhuset är ingen sportkeps. Åk du. Säger han. 
Så jag tar hans dotter, mina barn, och ytterligare en unge och kör iväg.  

Vi hinner. Kalaset är lyckat. En av mina närmaste vänner är där och när jag berättar vad som hänt för henne lämnar hon kalaset för att köra till Biltema och köpa silvertejp. Sen tejpar hon framvagnen med sån precision att till och med min far blir imponerad när jag skickar bilder. Min far, som annars är motsatsen till lugn och lever efter devisen Hellre hetsa upp sig i onödan än inte alls är märkligt sansad när jag ringer och berättar vad som hänt.
Kanske känner han att jag är orolig och stressad så det räcker, för han säger flera gånger att det är lugnt, vi fixar det, det är ingen fara. 
Min man säger samma sak när jag berättar för honom.

Och det är ju sant. Ingen levande varelse kom till skada. Kalaset påverkades inte. Allt är lugnt. Det är sånt som händer. 
Men satans helvetes jävla biljävel ändå.