Ropar inte hej men

Sitter på golvet i lillskruttans rum och skriver detta medan hon lyssnar på sin godnattmusik. 
Det har nog gått en vecka nu, kan det vara så?

Jo, jag tror jag kan räkna sju dagar som hon somnat utan att först gråta för världens alla oförrätter och framför allt alla dem som både direkt och indirekt drabbat henne. 

Hon funderar mycket över hösten och vad som komma skall i och med steget in i den riktiga skolvärlden och förskoleklass.
Men de senaste dagarna har det varit mer pirr och mindre ångest. 
Så fruktansvärt skönt för både barn och mamma.

Jag ropar inte hej. Mitt lilla åskmoln kan fortfarande dundra ordentligt. 

Men jag tycker mig ana en liten förändring ändå. Mer sol. 
Det är i alla fall inte värre. 

Skogsbad och Eurovision

Barnen har inte lekt med grannarna sen mitt misslyckade försök till samtal och en bättre vardag i torsdags. Funderar på att uppmuntra dem att knacka på idag så att det inte blir nån slags grej.

Jag vill ju att de ska fortsatt kunna leka, vill bara ha lite tydligare gränser för vad som funkar för mig i mitt hem. 

Rimligt, tycker som sagt jag. 

Hur som. 

Vi har inte varit hemma så mycket sen i torsdags heller. Utan fyllt de lediga dagarna med ärenden och utflykter. Spenderat mycket tid utomhus. 

Igår var vi i skogen i nästan 4 timmar.
Fikade, grillade.
De vuxna pratade medan barnen (våra och ett till) utforskade i skogen á la Ronja Rövardotter och jag kände mig som en svinbra förälder vars barn tyckte det var kul att klättra runt på stenar och stockar utan gnäll om varken skärmtid, slask eller när ska vi åka hem?

Nyhetens behag till viss del såklart. 

Vi leker inte jätteofta i skogen. 

Och så Eurovision på det. Barnen somnade båda före Englands bidrag som de kallade Shower Man efter ha sett honom i semin. En helt ok låt till ett fruktansvärt märkligt och distraherande scennummer tycker jag.
Jag tyckte Ukraina var ganska bra också. Störde mig enormt på Grekland.
Men fick googla segraren imorse.
För orka se klart. 

Snicksnack

Igår tog jag snacket med grannarna om hur jag (och min man också för den delen) inte uppskattar att deras 4-årige pojk har antagit en öppen-dörr policy hos oss och springer in och ut jämt och ständigt. 

Det gick inte så bra, det snacket. 

Det gick framför allt inte alls som jag tänkt. 

Bakgrunden: ni kan kan den redan. Grannarna i lägenheten under har en flicka som leker bra med mina barn, framförallt lillskruttan. Men de har även en lillebror till den flickan som har blivit som ett konstant bihang. Är hans storasyster hos oss knackar han inte ens på, han springer bara in. Ofta kollar han inte ens efter de andra barnen utan jagar rätt på katten eller sätter sig i vardagsrummet och drar fram leksaker. 

Eftersom grannarna dessutom har en bäbis har vi varit extra toleranta med detta betteende, då morsan där nere var höggravid och de senare hade en alldelens pinfärsk bebbe, så visst! tyckte vi storsint, låt alla barn leka hos oss nu så ni får lite lugn och ro. 

Men nu.... ett halvår senare. Nä, det är inte okej. Igår höll jag på att bryta ihop på ungarna, mina och deras, när pappan knackade på dörren för att ta hem dem för kvällen. Så utan att direkt förbereda mitt tal så bad jag honom om 5 minuter i enrum och sa som jag kände. 

Att det är natt och dag för mig att ha bara flickan hos oss, eller flickan plus lillebror.

Att det naturligtvis inte känns rättvist att neka honom att komma in när hans syster redan är här men.... (här förväntade jag mig att han skulle flika in "Nämen såklart, vi ska se till att han inte springer upp hur som helst!" men det gjorde han inte)
Att jag måste veta om jag alltid ska ta höjd för lillebror om storasyster knackar på, för isåfall kommer jag att måsta säga nej till storasyster ibland då jag inte kan/vill ha koll på hennes lillebror pga lagar mat, hänger tvätt, jobbar, whatevs.

Pappan tittade på mig som fågelholk. Han verkade inte fatta nånting. Oj... det här måste jag kanske klura på då... och Det blir ju sommar snart.... var typ det enda han sa. 

Sen gick han och jag kände att... det där gick inte bra. Det gick inte hem. Han fattade inte. Hur är det möjligt att han inte fattar?

En kvart senare kom mamman upp och knackade på. Då hade jag ju hunnit tänka lite och la fram det lite annorlunda. Hon tog det bättre. Vi bytte nummer och kom överens om att barnen måste leka ute mer. 

Vi är inte ovänner nu. Men lite stelt är det allt. Men oh well känner jag. En konfrontation var nödvändig. Och det som är mest sorgligt i den här soppan är ju att grannflickan kommer bli lidande eftersom hennes föräldrar inte är beredda att hålla pojken tillbaka för att hon ska få leka hos kompisar själv. Alltså jag kommer att måsta säga till mina barn att kommer hon och knackar på och det inte passar att hennes lillebror kommer, då får ni leka ute eller inte leka alls. 

Tufft. Men nu har jag fått nog. 

En bok

Jag har precis läst ut Mamma är bara lite trött av Sara Beischer. 

Den låg lite väl länge på nattduksbordet innan jag vågade öppna den pga var rädd för repeterade käftsmällar av igenkänning. 

Det var dock inte så farligt. 

Mamman i boken har barn som är 4 och 7 (mina är ju 5 och 8 så det är helt olika), bor i hus med trädgård och, framför allt, jobbar på en högstadieskola. Det är framförallt det senaste som gör att jag kunnat hålla en vettig distans till boken.
Kan identifiera mig med så väldigt mycket i hennes småbarnsvardag, men att lägga daglig kontakt med skräniga tonåringar på det.... herrejeezes, inte undra på att människan språngnickar väggen. 

Det var en bra bok.
Speciellt första delen. 
Inte så att jag på nåt sätt trodde att utbrändhet var hittepå innan, det gjorde jag inte. Men det var en stark skildring av sjukdomen och framför allt en så tragisk inblick i vägen fram till kraschen. Man såg vad som skulle hända, man visste att det var oundvikligt.
Men samtidigt fanns inga givna svar på vad som skulle kunnat ändra riktningen. 

Touché

Igår var sista gången för terminen på simskolan och barnen, som gått i samma grupp, klarade båda Bläckfisken. 

Ingen av dem är speciellt förtjusta i att simma, men båda älskar att bada, och jag ser därför simskolan inte som en idrott eller kul aktivitet utan snarare som en livsräddande åtgärd. 

Kort sagt, jag skiter fullständigt i om du inte tycker det här är kul.
Ska du få bada ska du också lära dig simma. 

Punkt.

Storskruttan har gått Bläckfisken utan att klara den två gånger tidigare. Det var nåt med crawlbenen hon inte fixade och vid det laget, det här var väl två år sen typ, kunde hon redan simma hyfsat bröstsim och jag lät henne sluta simskola. Men när sen lillskruttan klarade Sköldpaddan och alltså skulle avancera upp i Bläckfisken då fick storasyster plötsligt simlust igen och jag tänkte att king ju, om bägge kidsen går i samma grupp. 

Så. Så blev det.

Och nu alltså, klarade bägge crawlben och flytvändning och allt vad det var.

Jag klarade det på första försöket! skröt lillskruttan stolt. 

Jaha, men jag klarade det på sista försöket, konstaterade hennes syster. 

Valborg

En Valborg som bjudit på sol, god mat, och mycket trevligt umgänge.

Alledels för lite sömn dock.

Men det var det faktiskt värt.

En sak som min make är jättedålig på är att laga mat till mindre än fem personer. Det går liksom inte. Och som jag tidigare berättat tycker han mycket om att bjuda och vara värd, och eftersom en god värd inte får slut på mat lagar han ofta för ett mindre kompani. Vi har bjudit hur många sa du? Sex personer, okej men om jag lagar för femton då....

Dessutom älskar han att ha en full kyl och kunna äta rester i dagar. Såatte. Ja, mycket mat. Men men, jag klagar inte. Jag har en man som räcker upp handen först och säger Vi fixar huvudrätten! Och sen gör han exakt allt som har med maten att göra också. Och att jag inte klagar beror i det här fallet på att vi inte var värdar.
Win mothafacking win. Vi var hemma hos en kompis med ett underbart, alldelens enormt kök som gjort för långa, sena middagar. 

Och sen fortsatte vi hänget igår med utelek och spontanmiddag hos oss med restfest och pannkakor. Så ja okej, då var vi värdar. Men då var det dagen-efter-slött och alla hade nya fräknar på näsan och barr i skorna och skulle hem till en vardag. 

Vänner i olika former av relationer och deras reaktioner på hur livet blir. Samtal som kan vara härligt slamsiga och djupt välmenande och omsorgsfullt petande i en härlig blandning. 

Prestationslöst. My favourite form of löst.