Den låg lite väl länge på nattduksbordet innan jag vågade öppna den pga var rädd för repeterade käftsmällar av igenkänning.
Det var dock inte så farligt.
Mamman i boken har barn som är 4 och 7 (mina är ju 5 och 8 så det är helt olika), bor i hus med trädgård och, framför allt, jobbar på en högstadieskola. Det är framförallt det senaste som gör att jag kunnat hålla en vettig distans till boken.
Kan identifiera mig med så väldigt mycket i hennes småbarnsvardag, men att lägga daglig kontakt med skräniga tonåringar på det.... herrejeezes, inte undra på att människan språngnickar väggen.
Kan identifiera mig med så väldigt mycket i hennes småbarnsvardag, men att lägga daglig kontakt med skräniga tonåringar på det.... herrejeezes, inte undra på att människan språngnickar väggen.
Det var en bra bok.
Speciellt första delen.
Inte så att jag på nåt sätt trodde att utbrändhet var hittepå innan, det gjorde jag inte. Men det var en stark skildring av sjukdomen och framför allt en så tragisk inblick i vägen fram till kraschen. Man såg vad som skulle hända, man visste att det var oundvikligt.
Men samtidigt fanns inga givna svar på vad som skulle kunnat ändra riktningen.
Speciellt första delen.
Inte så att jag på nåt sätt trodde att utbrändhet var hittepå innan, det gjorde jag inte. Men det var en stark skildring av sjukdomen och framför allt en så tragisk inblick i vägen fram till kraschen. Man såg vad som skulle hända, man visste att det var oundvikligt.
Men samtidigt fanns inga givna svar på vad som skulle kunnat ändra riktningen.
Jag har inte läst boken men funderingarna i slutet har funnits på väldigt nära håll ett tag. Då jag själv varit där och sen sett en kollega vara på väg, ja kanske flera. Och det finns inget man kan göra. För ett symptom på denna skitsjukdom är att man tappar filtret för vad som är rimligt att förvänta sig av sig själv, och sen känns inget bra nog. Och när någon redan är där, då är det för sent att backa... man kan liksom inte lära någon att hitta tillbaka till filtret, det är som stt man måste genom där där mangeln och ut på andra sidan, platt och fungerande igen.
ReplyDeletePrecis. Och att lära sig att säga nej, det går inte. Jag kan inte. Eller jag vill inte. Eller jag pallar inte. Men nej, punkt. Det är så viktigt.
DeleteExakt. ”Nej” är en fullständig mening. /karin
Delete