Snicksnack

Igår tog jag snacket med grannarna om hur jag (och min man också för den delen) inte uppskattar att deras 4-årige pojk har antagit en öppen-dörr policy hos oss och springer in och ut jämt och ständigt. 

Det gick inte så bra, det snacket. 

Det gick framför allt inte alls som jag tänkt. 

Bakgrunden: ni kan kan den redan. Grannarna i lägenheten under har en flicka som leker bra med mina barn, framförallt lillskruttan. Men de har även en lillebror till den flickan som har blivit som ett konstant bihang. Är hans storasyster hos oss knackar han inte ens på, han springer bara in. Ofta kollar han inte ens efter de andra barnen utan jagar rätt på katten eller sätter sig i vardagsrummet och drar fram leksaker. 

Eftersom grannarna dessutom har en bäbis har vi varit extra toleranta med detta betteende, då morsan där nere var höggravid och de senare hade en alldelens pinfärsk bebbe, så visst! tyckte vi storsint, låt alla barn leka hos oss nu så ni får lite lugn och ro. 

Men nu.... ett halvår senare. Nä, det är inte okej. Igår höll jag på att bryta ihop på ungarna, mina och deras, när pappan knackade på dörren för att ta hem dem för kvällen. Så utan att direkt förbereda mitt tal så bad jag honom om 5 minuter i enrum och sa som jag kände. 

Att det är natt och dag för mig att ha bara flickan hos oss, eller flickan plus lillebror.

Att det naturligtvis inte känns rättvist att neka honom att komma in när hans syster redan är här men.... (här förväntade jag mig att han skulle flika in "Nämen såklart, vi ska se till att han inte springer upp hur som helst!" men det gjorde han inte)
Att jag måste veta om jag alltid ska ta höjd för lillebror om storasyster knackar på, för isåfall kommer jag att måsta säga nej till storasyster ibland då jag inte kan/vill ha koll på hennes lillebror pga lagar mat, hänger tvätt, jobbar, whatevs.

Pappan tittade på mig som fågelholk. Han verkade inte fatta nånting. Oj... det här måste jag kanske klura på då... och Det blir ju sommar snart.... var typ det enda han sa. 

Sen gick han och jag kände att... det där gick inte bra. Det gick inte hem. Han fattade inte. Hur är det möjligt att han inte fattar?

En kvart senare kom mamman upp och knackade på. Då hade jag ju hunnit tänka lite och la fram det lite annorlunda. Hon tog det bättre. Vi bytte nummer och kom överens om att barnen måste leka ute mer. 

Vi är inte ovänner nu. Men lite stelt är det allt. Men oh well känner jag. En konfrontation var nödvändig. Och det som är mest sorgligt i den här soppan är ju att grannflickan kommer bli lidande eftersom hennes föräldrar inte är beredda att hålla pojken tillbaka för att hon ska få leka hos kompisar själv. Alltså jag kommer att måsta säga till mina barn att kommer hon och knackar på och det inte passar att hennes lillebror kommer, då får ni leka ute eller inte leka alls. 

Tufft. Men nu har jag fått nog.