Del två

Jo alltså. Det andra. 

I förra veckan skriver min f.d. work husband, David i den Teamschat vi tidigare använde flera gånger dagligen men numera bara planerar träningspass i, och berättar att det kommer lysas ut en doktorandtjänst i dagarna. I ett projekt han jobbar i tillsammans med sin nya work wife.
Mållös.

Det här drar i trådar som sträcker sig tillbaka till våren 2023 när jag blev erbjuden ett jobb jag inte ens sökt och bara motvilligt intervjuades för.
Jag vet att jag skrivit om delar av det här tidigare.
Men inte allt.
Pga jag tycker inte om att outa planer och viljor innan det är typ klappat och klart.
Speciellt inte om det är något jag verkligen, verkligen vill.
Iallafall. Då velade jag fram och tillbaka men bestämde mig för att tacka nej till jobberbjudandet och stanna på universitetet.
Av flera anledningar, men den huvudsakliga var att jag efter viss självransakan kommit fram till att jag ville doktorera. Less på att jobba nära forskare men aldrig få ta full cred för arbetet kände jag att det var dags att levla.
Motiverad. 

Jag sa det till min dåvarande chef. Han var stöttande och förstående och lovade att göra allt för att hjälpa mig nå min dröm. Men, varken han eller jag visste hur svårt det skulle bli. Jag anade nog, men smittades av hans entusiasm. Hursom. Det var återvändsgränd på omväg och ett och ett halvt år senare var han redo för pension och jag hade tre misslyckade försök bakom mig. 
Tom.

För er som aldrig sökt en doktorandtjänst kan jag avslöja att att det ej är plättlätt. Trots att det ofta finns en person i åtanke måste alla doktorandtjänser utlysas. Ja, man kan höra av sig och fråga om det redan finns en person i bakgrunden men man kan aldrig vara säker på att få ett ärligt svar. Sen ska man, förrutom personligt brev och cv och allt det vanliga, oftast även skicka med en forskningsplan.
Hur detaljerad den behöver vara varierar. 
För in en redan insatt student är det kanske inte heller så svårt att slänga ihop en sådan då man ofta redan arbetat nära ett forskarteam, assisterat med artiklar, etc. Men för en totalt icke-insatt person att sätta sig in i ämnet, formulera en plan, läsa 12-15 akademiska artiklar på ämnet.... det tar sin tid.
Ca 2 veckor skulle jag säga att det tar.
Eller tog för mig iallafall.
Per ansökan.
För det går ju inte att återanvända dem heller.
När man horar runt akademiskt och söker på olika institutioner. 
Själlös.

Hur som haver. Jag kom på några intervjuer men nådde inte hela vägen. Förra sommaren skrev jag den senaste ansökan. När jag inte fick den tjänsten heller kände jag väldigt tydligt att det var den sista. Insåg att det inte var rimligt att arbeta så hårt för inte ens få chansen att kraftigt sänka sin lön.

La ner ambitionerna. Tänkte att det var lika bra. 
Och det har jag fortsatt att tänka tills dess att David nu skriver att Hej, vill du jobba med mig igen och samtidigt revajva den där drömmen du har?
Frustration.

Gah!
Så idag har jag tagit en semesterdag för att följa med på samverkansövning. Det var som att kliva tillbaka in i min kropp för fyra år sen. Blåljus, varselvästar, figuranter och ledningscentraler.
Folk som jobbar operativt och övar för att kunna göra skillnad på riktigt. 
Så långt ifrån min vardag nu.

Jaha. Jag kommer söka. Kommer riva upp alla gamla förhoppningar.
För att jag vill?
För att jag inte kommer kunna stå ut med mig själv om jag låter bli.
Pannben.