Hoppas hoppas

Två gånger har jag nu städat lägenheten ordentligt för att visa upp den för snorungar som inte kan läsa. 
Typ.
Såhär. 

Det första jag frågat när någon kontaktat mig och uttryckt intresse för att hyra vår lägenhet är om datumen jag listat funkar? Alltså juli tom december.

Båda gångerna har svaret varit jaaa, det funkar jättebra! och sen har det kommit kids i 20-25 årsåldern som hoppats på tillsvidarekontrakt. 

Vadå, är det liksom säääkert att ni kommer tillbaka i januari...!?

Eh, ja.
Jag skrev det. Jag frågade om ni uppfattat det. Ni sa ja. 

Suck. Ikväll ska jag ha en digital visning med en kvinnlig professor som ska flytta hit pga jobb. Hoppas mycket mycket på att hon tar den. 

Annars börjar det bli lite väl spännande.

Annars kommer jag snart börja ljuga tillbaka för kidsen och säga
Nja, alltså vi får väl se hur vi trivs och sådär.... kanske stannar vi längre...?

Jag skulle aldrig göra det mot en barnfamilj.

De som kontaktar mig och har 3-4 ungar och desperat söker tillsvidare är jag noga med att inte vilseleda och hypertydlig med att detta är kortvarigt. 

Men de här kollektivkidsen...

Tick tack

Det händer så mycket och är så mycket att göra att jag nästan börjar stänga ner. Känns som att stå i en bubbla och se hur det stormar utanför. Som en såndär snöglob, fast tvärtom.

Telefonen plingar och överentusiastiska föräldrar planerar presenter till tränare och lärare. Jag svarar inte. Väntar bara på messet där det står hur mycket man ska swisha och till vem. 

PNM undrar om jag kan hjälpa henne att hämta deras lass med 16 balar toapapper från All Office. Jag svarar att det måste bli först imorgon isåfall. Ikväll ska jag skjutsa till en gymnastikavslutning och visa lägenheten för ytterligare ett par tjejkompisar som vill prova på att bo tillsammans.
De förra veckan tog den inte. 

På en av fotbollsmatcherna i helgen frågade en pappa till en av barnens kompisar om vi inte skulle styra upp någon avskedsfest innan vi åker?
Jag svarade något undvikande.
För nej, det ska vi inte.
När ska vi hinna det?

Dessutom hatar jag avskedsfester och avsked. Och att styra upp festligheter, för den delen. Bjud mig så kommer jag. Annars ses vi i januari. 

Hjärtat

Jag uppdaterade nyhetsflödet det sista jag gjorde igår innan jag gick och la mig. 
Sov oroligt och vaknade vid 03:30 och kollade nyheterna igen.

Då hade de hittat honom. Vid liv.
Tack alla goda skapare.

Jag vet inte varför den bortsprugna tvååringen berörde mig så. För att det är lokalt. För att jag är förälder. För att. För att. Men gud ändå så skönt. 

Det är nånting visst med ovissheten. Jag berörs av trafikolyckor och barnen i Gaza också. Men inte lika, inte samma. Ett litet barn som är vilse i skogen. Aj mitt hjärta. 

Mycket mycket nu

Det är mycket nu.
I onsdags kom tre 12-åringar (som dock hävdade att de faktiskt var mellan 19-20 och att det är jag som är gammal) och tittade på lägenheten. De ska bestämma sig innan helgen. Hoppas, hoppas de tar den så har vi ett bekymmer mindre.

På jobbet är jag samtidigt superstressad och apatisk. Fick för bara några dagar sedan veta att den distanslösning vi trodde skulle funka inte kommer godkännas och därmed kan jag inte jobba på distans när vi är borta. Jag har sökt och beviljats tjänstledighet pga studier, och även sökt kurser såklart, som en backup så planerna fallerar inte totalt på något sätt, men inkomsten hade varit välkommen. 

Kanske löser det sig fortfarande på något sätt. Jag kan ju också söka ett deltidsjobb medan vi är där. Vi får se. Det innebär också att någon mest troligt ska vikariera för mig medan jag är borta. Och man kan tycka att det vore i någons intresse att identifiera denna vikarie snarast och låta mig ha någon slags överlämning...? Eller?

Jag tycker det. Men jag kommer inte att driva det. 

Känd från fotboll

Så många lediga dagar. Igen. I fredags skickade vi lillskruttan på fritids några timmar, storskruttan har mer eller mindre flyttat hem till en kompis med studsmatta och air track så henne ser vi knappt röken av när vädret tillåter hoppning. 
Du, vi ser knappt heller röken av henne! sa kompisens mamma när jag ursäktade mig för att vår unge hänger där jämt. De hoppar, övar volter och skruvar och flickisar och hon kommer hem genomsvettig. 

Men i fredags iallafall, hade jag och maken några timmar barnfritt då vi röjde bland leksaker, trasiga pussel och luggade barbiedockor. Och gjorde en rejäl vända till tippen. Det var skönt. Älskar att få rensa bort.

Nu är tillfälliga hyresgäster det enda stora mecket som är kvar inför avresan. Försäkring, upphävd skolplikt, och annat sånt jag nojjat mig över har löst sig. Men även om det funnits en del intressenter har vi inte hittat någon som både känns vettig och som kan hyra hela perioden ännu. Men jag försöker ha is i magen. Skapade en profil på Qasa igår och där har det redan börjat bubbla, så vi får se. 

Igår hade vi något så ovanligt som en gemensam, ledig dag utan idrottsaktiviteter. Solen sken och vi gick på gratis utomhuskonsert i Vänortsparken med några av våra mer kulturelt lagda vänner. 

Dennis Lyxzen var där. Det är han ju ganska ofta när det handlar om musik så det var väl ingen skräll så. Det roliga var att min man pekade ut honom och sa
Hey, I know that guy... Och alla bara jaja, jo vi vet... He played for Höjden in division 5! 

Det, visste inte alla. 

Att Lyxzen faktiskt spelar fotboll också.

Lyfta skrot

Fortsätter på temat läs andras bloggar och skriv om samma sak.

Styrketräning ja. 
Det är jag ganska dålig på. Löpning är min grej, min go-to.

Jag har ett väldigt naturligt löpsteg, ursäkta skryt men jag kan inte köpa ett par löparskor och springa på det där bandet i specialbutiken där fötterna filmas, utan att säljaren säger det. Titta här! Helt rakt, ett otroligt naturligt löpsteg!

Och uppenbarligen kan jag inte ens skriva om styrketräning utan börjar skriva om löpning istället..

 
För mig är det styrketräning som har en tröskel hög som ett hus. Har flera gånger tänkt att jag borde boka tid hos en PT. För plan, inspiration, motivation. Jag har och har haft gymkort i flera år. Alltså jag går dit ibland. Men typ springer på löpband och står sen med nån hantel och bara... Jaha?

Men nu har det här gett sig självt serni. 

Sedan maratonsatsningen och loppet förra hösten har jag dragits med diverse löpningsrelaterade krämpor. Framför allt ett inflamerat senfäste precis under vänster skinka. Men även domningskänslor i bäckenet och ilningar i vissa senor. Det har begränsat min löpning och jag har varit hos kiropraktor och sjukgymnast om vart annat. 

Och nu har jag ett träningsschema för styrka. För löpstyrka. För ska kroppen palla springa såhär så måste jag bygga upp lår- och rumpmusklerna, men också några vertikala rackare som går snett över ryggen och börjar spöka med falsk ischias om jag inte aktar mig. 

Motivation? Jo tack. Nu har jag den. Här ska gymmas med mening. 

När din work husband går vidare

Skulle skriva ett svar på Karins inlägg om work besties.
Men det blev så långt att det kommer här istället. När vi bodde i Idaho hade vår kompis Paul en work wife som hetter Karen(!) och både Paul och hans riktiga fru pratade alltid om Karen just så, his work wife. 

Men jag hörde aldrig någon annan använda det uttrycket förrän flera år senare när jag skulle säga något om min kollega David som jag jobbade så himla tätt med tidigare och tjejen jag pratade med, en amerikanska som bodde i Frankrike bara "well yeah, he's your work husband!"

Jag och David, vi jobbade, tränade, och reste tillsammans. Det vi inte visste om varandra var inte värt att veta. Kunde ha samtal i stil med
Är du redo att fara ut och springa 11?
Ja, men jag måste hinna på toa innan, är lite tråkig i magen..
Fattar, är det kycklingen från igår kanske?

Noll filter. Sen jag bytte jobb är han den jag saknar mest. Vi tränar fortfarande tillsammans nån gång i veckan, men har såklart inte alls samma orimligt täta kontakt längre. Vi var ute och sprang igår och han nämnde att han nu varit på sin andra resa tillsammans med en tjej som jag vet vem det är som ingår i ett nytt projekt.
De funkar jättebra tillsammans tydligen.
Han är nöjd.
Det är ju bra. 
Verkligen. 

Kul för dom.

Jag är avundsjuk. 

Men mest är jag ju ledsen över att jag inte har kollegor på det sättet längre. Det saknar jag jättemycket och kommer ha som absolut krav på mitt nästa jobb. Att jag ska få ingå i ett sammanhang. Sen behöver man kanske inte träffa sina kollegor varenda dag eller alltid jobba med samma saker. Men att kunna bolla men någon som förstår.
Gud vad det är värt. 

Det här är bättre

I helgen hade vi tre fotbollsmatcher och en gymnastiktävling.
Fattar ni hur många bitar långpannekaka det blir?
Men, även om det är lite väl mycket och jag var helt slut igår kväll, så vill jag påminna mig själv om att det här.

Den här fasen. Den är sååå mycket bättre än småbarnsåren.
Alla söndagar om året kliver jag hellre upp och gör avancerade håruppsättningar, brer mackor, fyller vattenflaskor och packar benskydd, än att först se på Babblarna tills man blir galen och sen gå ut i en lekpark och gunga en 1-åring och lära en 3-åring åka sparkcykel och sedan äntligen få gå hem 10:30 för en lunch som ändå hamnar på golvet.

Nu har barnen intressen som tangerar mina intressen. Jag tycker inte att barn-och ungdomsidrott är så kul att jag skulle gå och se en match om inte ett av mina egna barn var på planen. Men jag tycker det är kul att peppa innan, prata lite taktik och debriefa efteråt. Bygga laganda och försöka skapa ödmjuka vinnare och goda förlorare. 

Nu kan man prata med barnen om kommande cuper och nästa säsong. Inte som när man inte ens fick nämna ett barnkalas förrän man faktiskt stod redo att plinga på dörren eftersom ungarna saknade tidsuppfattning och inte förstod varför kalas som är så roligt inte hände exakt prick nu?!

Nä. Det här är bättre. Det här är en bra ålder. 

Steg för steg - blir jättemånga steg

En annan grej som hände i Abisko var en hoppsan-hajk. 

Såhär.

Efter avslutat arbetspass i en ovädrad konferenslokal drar jag en skaljacka över axlarna, kliver i ett par skor och stoppar airpodsen i öronen för att ringa upp min syster från friska luften. 

Medan jag står utan för entrén kommer två doktorander, en kille från Portugal och så en av indierna jag snackat med tidigare. 
Samtidigt som jag pratar med syrran hör jag hur de pratar med varandra, tittar på en kartapp och pekar än hit än dit.
Jag tar några steg åt deras håll och frågar om de behöver hjälp.
De svarar att de funderar på vilket håll starten på Kungsleden ligger åt.

Jag pekar och ser att de går iväg, men att de missar avfarten till stigen som leder till huvudleden och skyndar ikapp. Eftersom jag fortfarande pratar i telefon och eftersom jag är totalt värdelös på allt vad navigering och vägbeskrvning heter, men faktiskt hittar till Kungsleden eftersom jag sprungit där dagen innan, erbjuder jag mig att visa dem. 

Så vi går, de pratar med varandra och jag med min syster. 

När jag och syrran pratat klart dras jag istället in i deras samtal och när vi kommer till porten till Kungsleden vill portugisen gå till ett sameläger som ligger bara 500 meter bort. Jag följer med. De frågar mig en massa frågor om samer och även om jag inte kan svara på allt så kan jag med hjälp av sunt förnuft och lite assistans från Google ge dem lite basfakta om svenska samer. 

De är fascinerade. 

Sen börjar vi prata om indiska språk.
Sen pratar vi om indiska bröllop och hur jobbigt det är att ta fyrahundra personer i hand och verka glad nonstop i ett helt dygn.
Sen pratar vi om film och regissörer. Portugisen kan omöjligt nämna en favoritregissör men listar sina två favoritregissörer från varje land.
Vi har sedan länge lämnat samebyn och går nu istället förbi frusna vattenfall och mot en fjällsjö med fantastisk utsikt över lapporten.

Jag förstår att de planerat den här vandringen. De har med vatten och bananer. Jag har varken vantar, mössa eller en vettig jacka och när solen sjunkit en bit börjar jag frysa så snart de stannar och fotograferar. 

Två och en halv timme senare har jag 30 000 steg på klockan, vita fingrar och har lärt känna två personer på sätt som känns väldigt otippat och väldigt trevligt. 

Fina foton fick jag också. 

Steg för steg - en guide för tågpersonal

En timme innan avång, meddela samtliga resenärer att tåget är försenat. Följ tio minuter senare upp detta meddelande med ett Äh skoja! tåget avgår som planerat. 
Stanna sen i Gällivare, av alla gudsförgätna hålor. 
Kvällstid, så att Sibylla redan stängt. Kiosken på tågstationen kan få vara öppen, men ha slut på korv så att kexchoklad och sura S är det enda som finns att erbjuda.
Stå länge i Gällivare. Meddela samtliga resenärer att de får gå ut på plattformen men inte gå längre från tåget än att de hör en visselpipa.
Förklara att det är elfel och omöjligt att köra vidare.
Beställ ersättningsbussar från Kiruna som är framme om ca 2 timmar. 
För att inte helt släcka hoppet, ropa ut att tåget som 90% av resenärerna ska byta till i Boden kanske ändå väntar in oss. 
Låt minuterna ticka.
När det gått nästan två timmar meddelar du att Nä, tåget väntar inte. Det blir hotell i Luleå och alla får själva kontakta SJ för att rodda nya biljetter.
Sen låser du dörren till det lilla personalutrymmet och hör genom de tunna väggarna hur folk gråter, gormar, ringer mamma, ringer frun, ringer SJ.

Ha lite is i magen. Låt det gå en fem minuter iallafall.
Då, samtidigt som tåget sakta, sakta börjar rullar, annonserar du att Hörrni, elfelet är fixat förresten, nu åker vi! Inget hotell, inga bussar från Kiruna. Bara en senare ankomsttid till Boden, men tåget väntar ju på oss.

Plötsligt jublar publiken.
Skrattar lättat.
Kramar och high-fivar varandra.

Det. Är hur man säljer in en två timamars försening som en riktig vinstlott och skapar stämning på ett tåg.

Samma, ändå inte samma

På gymnastiken har jag som regel tolv sjuåringar som alla vill att jag ska bestämma att alla måste göra det som just den ungen vill. Ni vet. En unge vill leka 1-2-3 Ost som uppvärmning, en annan vill spela doppboll och en tredje vill leka Gammelgäddan. 

Alla vet de att de själva inte har mandat att bestämma och därför tjatar de på mig att peka med hela handen och säga åt de andra kompisarna att nu måste de leka just den här leken.

Precis så är det nu också. Alla dessa akademiker vill egentligen bara få ut det mesta möjliga av tiden här för egen vinning. Men de varken törs eller vill prata med varandra på ett vettigt sätt och alla tittar de på mig som att jag ska styra upp och bestämma.
Vilket jag egentligen inte har något emot. Men så fort jag försöker bestämma något så faller halva gruppen bort pga egna möten, andra intressen, etc. Typ, När ska vi äta lunch? Vad sägs om klockan 12...? Då kan inte jag! Nähä...?

Men på gympan har jag ändå mandat att säga Jo, nu leker vi Under Hökens Alla Vingar och så var det med, alla ska vara med!
Här kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. 

Så många indier i Indien

Knatade från tåget tillsammans med två doktorander från Linköpings Universitet. Den ena har jag träffat förrut, bland annat här på forskningsstationen förra året. Han sa att han rest mycket senaste året, bland annat hem.
Jag frågade vars hem var nånstans.
Indien, svarade han.
Jaha, sa jag och vände mig till den andra doktoranden. Och var är du ifrån då?

Även han var från Indien visade det sig.

Vi är till och med från samma stad, sa den ena.
Det var värst, sa jag. Och frågade vad staden hette. De sa ett namn, men jag eftersom det inte var Bombay visste jag inte vars det var.
Och vi gick i samma högstadie! la den andra till.

Nämen, kände ni varandra innan ni kom till Sverige då? undrade jag.

Då gav doktorand 2 mig ett onödigt syrligt ögonkast och bara, Men nä, vet du hur stort Indien är eller?

Och jag kände mig (förmodligen orimligt) förorättad. För alltså eh, ja jag vet att Indien är stort, men ni sa samma SKOLA! Och sen hamnade ni ju i Linköping bägge två, vad är oddsen liksom?

Tydligen höga. Men jag mötte bara ögonkastet med en axelryckning och mumlade något om att även stora länder kan väl ha små skolor.

Det här kommer bli en lång vecka.

Så många dagar

Sitter på tåget och rullar bortåt. Vi är två tågtimmar norr om Lule, var nu det kan tänkas vara.
WiFi lämnar mycket att önska och den lilla motivation jag hade att jobba på tåget stärks inte direkt av den svajjiga mottagningen.

Nyss gick jag till vagnen framför och köpte en kaffe. Det innebär att jag helskinnad (två gånger!) tog mig över det helvetsgap som det är att gå mellan två tågvagnar, i det där visserligen säkert helt säkra utrymmet, men där rälsen rusar under skosulorna och det lever om som om två arga drakar var i luven på varandra. 

När jag var liten och åkte nattåg till Stockholm minns jag den övergången som något av det absolut läskigaste som fanns. 

Överskriften på det här inlägget skrev jag i lördags när jag satt och väntade på att storksruttans klättringsträning skulle ta slut. Sen raderade jag det mesta av det jag skrivit då igår när jag satt på busstationen och kände för att skriva något annat. Inte heller det kändes så kul när jag nu slog upp datorn på tåget. 

Så många dagar, så lite att berätta. Kanske händer det något kul på fjällstationen. Men knappast va?