Steg för steg - blir jättemånga steg

En annan grej som hände i Abisko var en hoppsan-hajk. 

Såhär.

Efter avslutat arbetspass i en ovädrad konferenslokal drar jag en skaljacka över axlarna, kliver i ett par skor och stoppar airpodsen i öronen för att ringa upp min syster från friska luften. 

Medan jag står utan för entrén kommer två doktorander, en kille från Portugal och så en av indierna jag snackat med tidigare. 
Samtidigt som jag pratar med syrran hör jag hur de pratar med varandra, tittar på en kartapp och pekar än hit än dit.
Jag tar några steg åt deras håll och frågar om de behöver hjälp.
De svarar att de funderar på vilket håll starten på Kungsleden ligger åt.

Jag pekar och ser att de går iväg, men att de missar avfarten till stigen som leder till huvudleden och skyndar ikapp. Eftersom jag fortfarande pratar i telefon och eftersom jag är totalt värdelös på allt vad navigering och vägbeskrvning heter, men faktiskt hittar till Kungsleden eftersom jag sprungit där dagen innan, erbjuder jag mig att visa dem. 

Så vi går, de pratar med varandra och jag med min syster. 

När jag och syrran pratat klart dras jag istället in i deras samtal och när vi kommer till porten till Kungsleden vill portugisen gå till ett sameläger som ligger bara 500 meter bort. Jag följer med. De frågar mig en massa frågor om samer och även om jag inte kan svara på allt så kan jag med hjälp av sunt förnuft och lite assistans från Google ge dem en lite basfakta som svenska samer. 

De är fascinerade. 

Sen börjar vi prata om indiska språk.
Sen pratar vi om indiska bröllop och hur jobbigt det är att ta fyrahundra personer i hand och verka glad nonstop i ett helt dygn.
Sen pratar vi om film och regissörer. Portugisen kan omöjligt nämna en favoritregissör men listar sina två favoritregissörer från varje land.
Vi har sedan länge lämnat samebyn och går nu istället förbi frusna vattenfall och mot en fjällsjö med fantastisk utsikt över lapporten.

Jag förstår att de planerat den här vandringen. De har med vatten och bananer. Jag har varken vantar, mössa eller en vettig jacka och när solen sjunkit en bit börjar jag frysa så snart de stannar och fotograferar. 

Två och en halv timme senare har jag 30 000 steg på klockan, vita fingrar och har lärt känna två personer på sätt som känns väldigt otippat och väldigt trevligt. 

Fina foton fick jag också.