Mannen då?

Den där mannen jag har. El hombre. Som är min men så långt borta att jag nästan glömmer det ibland. Han finns ju fortfarande.
Det jag tycker har varit, och är, nästan svårast med hans frånvaro är behålla känslan av att vara en familj på fyra och samtidigt undvika känslan av att det hela tiden finns ett tomrum att förhålla sig till. Vi klarar oss bra, vi tre, och det är lika viktigt för mig att barnen känner det som att de kommer ihåg att de faktiskt har en pappa också.
En balansgång som inte är helt enkel.

Men i alla fall. I nuläget pågår förhandlingar där borta i Söderhavet angående nya kontrakt och kommande terminer.  Vi vet inte ännu hur det kommer att bli.
Han kommer hem till jul, det vet vi.
Men inte om han får nytt kontrakt och isåfall var han kommer vara till våren. Eller nästa höst. Men han har fått frågan om han eventuellt skulle kunna tänka sig Dublin nästa höst.
Och jag känner att ja tack.
Dublin är fasen så mycket närmare än Costa Rica. För några år sen vet jag att jag tänkte (och sa högt) att det spelar ingen roll om man är på Nya Zealand eller i Stockholm, är man inte hemma så kvittar det hur långt bort man är.
Men där har jag minsann ändrat mig.
Det är stor skillnad att kunna flyga hem på en långhelg.
Att vara 6 och inte 26 timmar bort om nåt skulle hända.
Vore fint att vara på samma sida atlanten.

Vänner

Åt middag på restaurang med en gammal barndomsvän igår. Vi har liknande men annorlunda livssituationer men är båda någon form av ensamma fast inte ensamstående mammor.  
Våra samtal handlar ofta om relationer, drömmar, brist på ork, tid och möjligheter… och så berättar vi gärna och utan omsvep för varandra hur vi tycker att den andra ska agera och hantera sina problem.

Det flyger stenar i glashuset när vi ses.

Å ena sidan.

Å andra sidan är det skönt kravlöst att få direktiv från någon som varken skulle följa sina egna råd eller kommer ge mig skit för att jag inte heller gör det. 

Ca....tching!

Fick precis ett samtal från ekonomen. Hen bara "asså jag ser ett problem här och du som är biträdande föreståndare kanske vet...."
Och jag tänkte att nä, vet gör jag inte... kan eventuellt killgissa, men ekonomi är inte min starka sida och när det gäller bokföring bakåt så har jag knappt ens koll på mina egna projekt, än mindre alla andras. 

Men så visade det sig att problemet var att mitt arvode som biträdande föreståndare inte betalats ut som det skulle och den effektive ekonomen föreslog att vi därför helt enkelt fixade det med en klumpsumma så att vi kommer ikapp.
Lät det okej för mig?

Eh, jo. Helt okej. Bidrag till lådcykel. Tackarrrrr.

Trött söndag

Jag tror att min svärmor har adhd. Och att jag i mitt eget stilla sinne tror det gör ju om något bara att jag har lite större överseende med hennes klumperi. Så vi säger så.

Polska negmammans man och stora barn var här på Halloweenmiddag idag. Hon var hemma med sjuk bebis. Det är som standard nu. Jag umgås med honom och de äldre barnen, hon och bebis är hemma. Det är synd. Alltså jag tycker synd om henne. Har inte träffat henne på jättelänge och skulle väl överdriva om jag sa att jag saknar henne. Men det betyder inte att jag inte önskar henne en frisk bebis och lite social stimulans.

Själv har jag överdoserat i social stimulans i helgen tror jag. Eller så är jag bara lite grinig. Ser nästan fram emot måndag.

Fan också

Minns när vi skulle köpa hus. Så otroligt känslosam den processen var. I varje hus man tittade på (och inte sågade direkt) var man tvungen att se sig själv leva, bo, sova, drömma, älska, bråka, osv. Och sen blev det oftast ändå pannkaka. Och så började man om. 

Igår såldes lådcykeln jag redan köpt mentalt. Till någon annan. Medan jag fixade frakt från södra till norra Sverige sålde mannen på Blocket till en person med cash in hand som glatt kunde cykla hem skatten.
No frakt needed.
Jag fattar, skulle ha gjort likadant.
Men så surt ändå. När han först inte svarade på mina meddelanden på hela dagen anade jag vart det var på väg. När han sedan svarade att tyvärr, sålde den precis, då grät jag lite. 

Det är bara en cykel. Men. 

Ta mig till skogs

Efter vad som känns som evigheter med förkylning (inte jag dock, men alla andra) så börjar det sakta bli bättre. Efter att knappt satt foten utanför dörren på flera dagar kände jag så starkt igår morse att "vi måste ut i skogen idag."

Och eftersom svärfar kände sig bättre och vi ändå hade ett besök till stugan på att-göra listan så blev det så.
Kall oktobersol i frostad skog.
Snoriga näsor och kalla fingrar.
Saft, kaffe och pepparkakor.
En sen lunch med stans bästa vedungspizza på det. 

På kvällen kände jag hur huden i ansiktet brände efter luft och väder.  

Fredagsnys

Regn, snor, hosta.
Men om jag säger såhär.. Igår kväll när min stora tjej som aldrig (peppar och trä) är sjuk hostade så att mitt hjärta gick sönder, då tänkte jag på hur jag nojat om löss och andra ofarliga otrevligheter.
Och skämdes lite. 

Det är inte förrän barnen blir sjuka man kommer ihåg att allt det där man annars ständigt gnäller över, det spelar egentligen ingen roll. Inte egentligen.
Mormor kom in och vabbade så att jag fick ta två (i sammanhanget) viktiga möten i lugn och ro på kontoret. Och när vi pratades vid nyss lät det som frid, fröjd och fika på hemmafronten. 

Gott så.

Helg då.

Vobb

Då har svärföräldrarna dragit till Finland på en avstickare och jag måste vabba mina barn själv. Tacksamt ändå att lillskruttan kan underhålla sig själv hyfsat långa stunder samt uppskattar både pyssel och padda. Annat var det när man hade snoriga blöjbarn under under två år.... saknar inte den tiden. 

Idag blir det möten på mute där jag i förväg meddelat att jag lyssnar så gott det går och kommer knappast bidra med så mycket. 

Ser fram emot ett par dagars ledigt från min värdinneroll. Även om de är lättsamma gäster som dessutom inte bor hos mig, så.... kräver de ändå en hel del underhåll och energi från min sida. Eller så kräver de det inte alls, men jag kan inte låta bli att lägga kraft på det.
Oavsett, skönt med paus. 

När man får sig en utekväll

Jag var på en cykelfest i helgen. Ni vet en sån där man äter förrätt i ett hus, varmrätt i ett annat och efterrätt i ett tredje. Det var helt surrealistiskt på så många sätt.

Jag och min kompis (som bor i samhället där det här anordnades och bara bjudit med mig som sin plus en) handlade, lagade mat och gjorde i ordning tillsammans på eftermiddagen.
Eftersom vi båda är småbarnsmammor hade vi noll marginaler och andan i halsen exakt hela tiden och kladdade på mascara samtidigt som vi letade cykelpump, blandade dressing och försökte hålla ett öga på lasangen som stod i ugnen.
Efter förrätten, som serverades i en välstädad matsal, på finporslin och med en ishinkskyld riesling i kristallglas, cyklade vi hem med ångest över vårt lådvin och en eftertanke om att cykellysen hade varit klokt en oktoberkväll på landsbygden.

Sen följde en rad samtal om vägomläggningar, bostadspriser, förskolepersonal och annat som är relevant för samhället. Där kände jag väl att jag inte hade så mycket att bidra med. Samtidigt är det en ganska tacksam roll att vara medbjuden plus en. Jag behövde inte imponera på nån eller försöka knyta kontakter viktiga för framtida snöröjning.

Kvällen slutade med en efterfest som var en exakt kopia av de husfester jag frekventerade som 18-åring med enda skillnaden att föräldrarna var hemma och barnen borta och drickan betydligt dyrare. Annars var det chips, skvaller, tjejgäng och killgrupper. Det röktes på balkongen och hånglades i hörnen. Nån stod och grät inne på toan. En annan var för full och fick åka hem.

Vi kom inte i säng förrän vid tretiden. Halv åtta satt vi sedan uttorkade och utslitna vid frukostbordet med en stark kaffekanna mellan oss.
Vem kan sova längre än sju nuförtiden liksom?

Det törs man nästan inte säga men

Jag är så glad att jag inte har barn i 12-årsåldern. Vi börjar där.
Jag tycker det är komplicerat med vaccinet.  Jag är vaccinerad. Tvekade inte en sekund utan tog första sprutan dagen efter vi landat i staterna i somras. Sen blev vi ju smittade hela familjen och jag var glad att vi vuxna var vaccinerade eftersom vi inte alls blev speciellt sjuka.

Men nu när det är vaccinpass hit och dit. Vaccintvång. Tredje dosen. Rekommenderas till barn över 12.
Så vet jag inte riktigt.
Först skulle barnen vaccineras för de vuxnas skull. Sen skulle de vaccineras för sin egen skull.   

Jag är inte emot vaccin, inte just det här vaccinet och absolut inte generellt. Och jag tycker inte heller att vissa individers fria vilja ska styra hur samhällen hanteras i stort.
Men.
Jag tycker att den här övertalningskampanjen riktad mot de riktigt unga har en unken bismak.  

Ett kärt problem

Jag har ju mina svärföräldrar i stan nu. De bor alltså inte hos mig utan har hyrt en egen lägenhet ca en kilometer bort. Det är positivt på många sätt. Jag vill börja så. De underlättar min vardag på vissa sätt, de ger mig möjligheter att ha annat än vardag, och de får spendera massor av tid med barnen. 

Men de kräver också en hel del. Speciellt min svärmor. Hon är som en krambjörn på speed med öronproppar. Vill väl och försöker bara hjälpa till. Men lyssnar inte på instruktioner och tänker aldrig över saker en extra gång. Nu har jag iallafall hjälpt henne skaffa månadskort på simhallen så att hon kan gå på vattenaerobics på dagarna och bränna lite energi där. Nästa vecka tror jag de tänkt ta båten över till Finland och kika på granlandet.
Jag har lagt smulor i den riktningen så nu måste de bara boka biljetter. 

I eftermiddag ska vi åka ut till IKEA och äta köttbullar. Imorgon ska vi på äventyrsbad. Det är mest roligt, det är det. Men lite jobbigt också.
De stannar över höstlovet, så att barnen får ha lov och jag slipper ta ledigt, och sen åker de tillbaka. Längtar bara lite. 

Riskerna med att vara normal

Min chef hade suttit i ett möte igår som handlade om riskerna med att återgå till det normala, och typ be folk att jobba på jobbet. 
Tyckte först det lät märkligt.
Men det klart.
Vi har hållit på så här en lång tid nu. Och det var knöligt och ovant i början. Klart att det kan vara knöligt och ovant att ställa tillbaka också.  
Jag sitter hemma idag för att de igår eftermiddag meddelade att de tänkt stänga av vårt vatten på kontoret och inte tänkt sätta igång det igen förrän inatt. Och vatten och toaletter och sånt... är ju som najs att ha. Men imorgon ska jag dit igen.

Och sen har jag nog tänkt fortsätta infinna mig på kontoret, iklädd rena kläder, någorlunda nyduschad osv. de allra flesta dagarna i veckan. Men kommer samtidigt fortsätta sitta hemma ibland så att jag kan springa på lunchen, slänga in en tvätt mellan mötena och sådär. 
Balans sa Bull. 

Och ja, jag fattar att det är superlyxigt att ha det så, att kunna välja.
Och jag uppskattar det. 

Kör bara

Igår körde jag bil (typ runt kvarteret) och imorse cyklade jag på vanlig tvåhjulig cykel för första gången sedan olyckan. Det känns inte helt stabilt, men det går. Och jag kände att jag var tvungen att prova innan det liksom blir för stor grej av det.

Det är i övrigt ett kärt besvär att ha svärföräldrarna här. Det är bra för barnen. Och på många sätt underlättar det för mig också. Men det är inte utan en hel del administration från min sida.
De är generösa, hjärtliga och fina människor, det är de verkligen.
Men de är inte jättebäst på att ta in och läsa av situationer. Komma ihåg vad jag sagt om parkering, galonbyxor, barnlås på spisen, osv.
De kör på, och ofta blir det lite tokigt.
Igår körde min svärfar tillexempel bil rakt genom stan i bussfilen och blev stoppad av polisen. Barnen tyckte det var superspännande. Och han slapp böter.

Hemma igen

Det blev en kort natt.
Igen.
Efter en väldigt intensiv vecka med möten, konferens, mingel och middagar där jag inte kommit i säng före midnatt en enda kväll och suttit med datorn och svarat på mail före och efter allt som stod på schemat.... så, puh. Kom jag hem halv över midnatt igår och la mig i den uppbäddade soffan.
Kvart över sex kom två sömnrufsiga barn och kröp ner och gosade mig vaken. 

Nu har jag hjälpt svärisarna iordning i lägenheten de hyrt för resten av sin vistelse, tvättat fyra lass smutstvätt och sprungit en mil på ben stela av fem dagars stillasittande. Ska snart hämta hem ungarna och rå om dem själv ikväll.
Fredagsmys med bara vi tre.

Enligt farmor och farfar har de skött sig alldeles utmärkt. Och nu är de såklart slutkörda. Jag med.
Vet precis hur det känns att hålla leendet på plats, visa upp sin bästa sida och uppföra sig exemplariskt fem dagara i rad.
Det tar på krafterna.