Jag var på en cykelfest i helgen. Ni vet en sån där man äter förrätt i ett hus, varmrätt i ett annat och efterrätt i ett tredje. Det var helt surrealistiskt på så många sätt.
Jag och min kompis (som bor i samhället där det här anordnades
och bara bjudit med mig som sin plus en) handlade, lagade mat och gjorde i
ordning tillsammans på eftermiddagen.
Eftersom vi båda är småbarnsmammor hade
vi noll marginaler och andan i halsen exakt hela tiden och kladdade på mascara samtidigt
som vi letade cykelpump, blandade dressing och försökte hålla ett öga på lasangen
som stod i ugnen.
Efter förrätten, som serverades i en välstädad matsal, på finporslin och med en ishinkskyld
riesling i kristallglas, cyklade vi hem med ångest över vårt lådvin och en
eftertanke om att cykellysen hade varit klokt en oktoberkväll på landsbygden.
Sen följde en rad samtal om vägomläggningar, bostadspriser,
förskolepersonal och annat som är relevant för samhället. Där kände jag väl att
jag inte hade så mycket att bidra med. Samtidigt är det en ganska tacksam roll
att vara medbjuden plus en. Jag behövde inte imponera på nån eller försöka
knyta kontakter viktiga för framtida snöröjning.
Kvällen slutade med en efterfest som var en exakt kopia av de
husfester jag frekventerade som 18-åring med enda skillnaden att föräldrarna
var hemma och barnen borta och drickan betydligt dyrare. Annars var det chips,
skvaller, tjejgäng och killgrupper. Det röktes på balkongen och hånglades i
hörnen. Nån stod och grät inne på toan. En annan var för full och fick åka hem.
Vi kom inte i säng förrän vid tretiden. Halv åtta satt vi sedan
uttorkade och utslitna vid frukostbordet med en stark kaffekanna mellan oss.
Vem kan sova längre än sju nuförtiden liksom?
Hahaha! Jeg har akkurat begynt på boken Samlade Verk av Lydia Sandgren og på starten av boken er det mange unge mennesker som går på fest og er generelt unge. Og jeg kjente at jeg lengtet til den tiden der man har LYST å gå på fest der folk står i tjeigrupper og killgrupper og hångler i hjørnene og gråter på toa. For det har jeg ikke. Men jeg skulle ønske jeg hadde!
ReplyDeleteDet låter... märkligt 😆 men kan tänka mig att danskvällarna Sandviksteatern kanske ändå tedde sig liknande när våra föräldrar gick på galej. Mammas enda dejtingtips på 90-talet var att man inte skulle titta på killen utan på hans pappa, om pappan var snygg var det bara att ragga på. Särskilt en kille i vår klass hade snygg pappa, tyckte hon. Så hon måste ju ha spanat lite på de där danserna tänker jag 🤣
ReplyDeleteDet absolut sjukaste var att det kom fram en kille (man i 40-årsåldern) när jag satt på efterfesten och kände mig utanför och bara ”Holmsund?” Han var från Obbola 😂
Deletehaha, efterfesten! Där hade man velat vara en nykter fluga på väggen! :-D
ReplyDelete