Går det ens?

Mitt nya kontor är mittemot fikarummet och jag har ännu inte kommit in i någon riktig rutin vad gäller vilket gäng jag fikar med. Mellan 8:00 och 10:30 på förmiddagen är det alltid nån samling som sitter där, och sen igen mellan 14:00 och 15:30.

Igår gick jag ut vid kvart över tre. Och det var då jag fick höra det. Först bara som en kommentar jag inte fäste så stor vikt vid, eller förstod allvaret i snarare.
Jaha det är visst nån som skjuter i Örebro, sa en scrollare och bet i sin vetelängd. 
Men sen hakade någon som visste lite mer på, och sen fler och fler. 

Och jag förstod att det här blir ett sådant minne. 
Ett Där-var-jag-då minne.

Jag minns var jag var och vad jag gjorde när jag hörde om Drottninggatan. Om Bryssel. Om prinsessan Diana. Om Estonia., osv. 

Och nu. Om Örebro. 

Det här blir den första stora händelse jag tänker att jag måste prata med mina barn om. Det slog mig inte ens imorse. Att dom kommer prata om det här på skolan, förstås.
Jag borde ha berättat för dom först.
Men det gjorde jag inte.