Det är ju jag som jobbar

Hade lönesamtal idag. Det gick bra. Chefen och jag var överens om att jag är bra och förtjänar högre lön. Kanske ny titel.

Jorå.

Vem jobbar?

De senaste dagarna, veckorna kanske till och med, måste jag ha min mobil på ljudlös hela arbetsdagen.

Inte bara när jag sitter i möten, för att plingandet inte ska störa andra. Utan hela dagen, för att plingandet inte ska störa mig.

Det här har aldrig varit ett problem tidigare.

Kanske är det de nykläckta singlarna i bekantskapskretsen som plingar mest. 

Vill hitta på saker.

Men jag orkar inte.

Fan i båten

I veckor har barnen, båda två, tjatat om att de vill ha nya sängar. Men eftersom de bägge två har fullständigt dugliga, otrasiga sängar har jag bara svarat ”absolut inte, kommer inte hända”.

Men så flög nåt i mig i torsdags och jag sa ”men vad är det för sorts säng du vill ha då?” Och då visade det sig att storskruttan som har en loftsäng ville ha en vanlig låg säng och lillskruttan som har en växasäng ville ha en loftsäng att bygga koja under.

Så. Jag föreslog utan att tänka efter att de helt enkelt bytte rum. Ett förslag de båda nappade på ögonaböj och när jag tänkte efter lite tänkte jag att det här är en jättebra idé. Det är totalt omöjligt att få barnen peppade på att städa sina rum (såklart) och nästintill omöjligt att få dem att sortera och lägga undan sina kläder.

Så här anade jag en chans att få städa, rensa, kasta ut och göra plats. Med motiverade barn som draghjälp. 

Det började trögt och vid 19:30 på fredagkväll hade vi kommit ungefär precis så långt att det var lite för sent att ångra sig men samtidigt inte längre än att det kändes sjukt brant uppför. Kläder och leksaker och böcker i högar. Växasängen i delar då den behövde växa snabbt. 

Kaos. 

Men med en blandning av stress, pms, och jävlar anamma lyckades jag iallafall få så pass röjt att de kunde gå och lägga sig utan att snubbla över exakt allt. Och idag har vi fortsatt röja, rensa. Jag har skurat. Vi har varit på Ikea och numera har båda barnen en sopkorg och en tvättkorg på sina nya rum.

Och nu känns det som att det var en bra idé trots allt.

Släpp mig aldrig

Mitt yngsta barn är inne i en period där hon har väldigt svårt med avsked och avstånd. Igår kväll gick jag ut med soporna. Jag sa tydligt till henne att jag skulle göra det, att hennes storasyster stod i duschen. Hon hade inga problem med att jag gick, men när jag kom tillbaka två minuter (max) senare hade hon ringt min telefon (som låg i köket) tre gånger. 

På simskolan är det plötsligt hysterisk gråt först när jag lämnar rummet med poolen och sedan om jag inte står först i ledet av det fyrtiotal föräldrar som trängs utanför vid lektionens slut. 
Under tiden lektionen pågår är det dock inga som helst problem, då har hon fullt fokus och kul i vattnet. Det intygar ledarna varje gång. 
Bara jag går ut är det lugnt sen.

Imorse grät hon vid lämningen på förskolan, trots att hon lämnades inne vilket hon ju gillar. 

Det har (vad jag vet) inte hänt något särskilt för att utlösa detta.
Inte så att hon blivit lämnad på bensinstationen när vi tankade eller kvarglömd på biblioteket. Plötsligt är hon bara extremt mån om att veta var vi är, och framför allt jag, och själva avskedet är extremt ångestladdat.
Jobbigt. 
Knappast varken farligt eller unikt.
Men jobbigt likafullt. 

Samtidigt rasar förhållanden runt om kring oss. För en sisådär tre, fyra år sen härjade ju skilsmässlingen i våra bekantskapstretsar och nu verkar en ny våg ha dragit in.
Par går isär åt höger och vänster och plötsligt ska 40-taggare ut i dejtingvärlden på ostadiga ben och de faller, reser sig, snubblar och stapplar omkring.
Jag säger inte att man ska stanna i ett obra förhållande bara för att dejtingvärlden verkar fruktansvärt fruktansvärd.
Det säger jag inte.
Men herregud. 
Jag är glad att jag inte är singel. 

Det säger jag. 

London baby

Sitter på Elizabeth Line mot Heathrow. För en vecka sedan tänkte jag ”det känns ändå som att det var länge sen jag reste med jobbet”. En känsla som snabbt gick över då vi bara timmar senare bokade den här resan.

Men fasen vad effektiva vi varit ändå. En och en halv dags arbete och vi har tagit stora kliv framåt.

Även ätit fish & chips, druckit pints och haft lite trevligt. Nu en natt på flygplatshotel. Imorgon hem.

Jag skriver vad jag vill och du kan hålla käften

Igår blev jag utfrågad om bloggen av en konststudent under 30. Han är en massa andra saker också såklart, människor är ju som vi alla vet komplexa varelser. Men nu ska jag fokusera på hur störig jag tyckte han var i just det här avseendet, och väljer därför att presentera de sidor som i andra sammanhang säkert kan vara till stor fördel.
Konststudent.
Ung.
Ja, och man också, då.

På nåt sätt halkade vi in på ämnet skrivande, mitt jobb, kreativt arbete, bla bla och jag sa
Men jag har en blogg också, och där skriver jag ju precis vad jag vill
Vad skriver du om då? undrade han.
Vad jag vill, sa jag ju, sa jag. 

Jag såg på honom att min blogg var en han inte velat läsa även om han kunnat. (men det kan han inte pga kan inte svenska) 
Det är lugnt. 
Men han ville ändå veta mitt syfte, min stil, min målgrupp. 
Vad jag ville säga. 
Det var inte frågorna i sig som var mest störiga, det var sättet han frågade dem på. 

Och jag kände mig trängd och skulle plötsligt försvara existensen och meningen med det här, mitt utlopp för överskottsorden som bland måste få sippra ut. 

Hela grejen är ju att jag behöver inte vilja säga mer än orden när man läser dem. 

Mer än orden när de lämnar mina fingrar. 
Jag skriver om intryck och tankar och händelser som av nån anledning ligger kvar.

Han såg fortsatt skeptisk ut och jag tänkte, du kommer hamna i min blogg. 

Allt som är tjockt

Jag hade en tandläkartid nu på eftermiddagen, och för att hinna med lite mer arbete innan klockan slår hämta på förskolan, slank jag in på ett café för att jobba en dryg timme. 

Det går sådär. 

För min överläpp är tjock, slapp och sned efter bedövningen och jag kan inte dricka min cappuchino utan att dreggla. 

För bredvid mig sitter två väninnor (till varandra, inte till mig) och tantskvallrar. De har en gemensam bekant som heter Berit (som min lådcykel!) och denna Berit har en väldigt ful Skelleftedialekt, enormt tjocka L har hon. Det är nästan pinsamt faktiskt, tycker damerna bredvid mig. Jag tycker att de ska sluta snacka skit om Berit. Och helst sluta prata i huvudtaget för jag kan inte låta bli att lyssna. 

Min fotled är för övrigt mindre tjock idag än igår, det ska nog bli bra det här. Men den är blålila, och ytterst ful. Säkert fulare än Berits L.  

Fot på is

Jag var inte råpepp på att spela fotbollsmatch, barnen mot föräldrarna, på storskruttans sista träning för säsongen ikväll.

Så jag sprang lite trail innan, trampade snett, ramlade och stukade foten. 

Slapp fotbollen. 

Men sabla typiskt ändå. 

Jag som ville köra ett långpass i helgen. Det kan jag glömma.

Nu sitter jag med en påse frysta dumplings på fotleden och tänker på jobb, gängkriminalitet, lunchlådor, och vänner som dejtar.

Tankar som fladdrar förbi.

Perfekt

Var på 5-årskontroll med lillskruttan idag. Så var man plötsligt klar med BVC. 

Själva kontrollen gick bara bra, hon klarade besiktningen. Ritade huvudfotingar och klippte ut cirklar.

Sköterskan frågade om hon kunde skriva sitt namn.

Det kan hon.

Hon skriver perfekt. Spegelvänt.

Min lilla är vänsterhänt och inte alls intresserad av att smeta ut vad hon skrivit eller måsta vinkla handen obekvämt för att kunna se samtidigt som hon skriver från vänster till höger. 

Alltså skriver hon istället från höger till vänster.

Cred till sköterskan som bara betraktade detta i tysthet medan barnet noggrant präntade ner alla sju bokstäverna. 

I rätt ordning och spegelvänt.

”Perfekt ” konstaterade hon sen.

En dag och en tanke

Imorse pillade jag ut en glasbit från foten. 1x2 mm liten har den suttit i trampdynan och orsakat nåt jäkulst med ont. 

Liten tuva och stora lass sådär.

Sen kurs hela dagen.

Simskola för den lilla och fotboll för den stora.

McDonalds till middag för alla.

Citat från kursdagen: ju friare jobb, desto svårare att göra sig fri från jobbet.

Jorå.

Livet, väl?

Först begravning på fredag. Det som kändes, som gjorde hela upplevelsen så känslosam, var vetskapen att såvida inget väldigt oväntat händer, så kommer det vara vi sen.

Samma scen. 

Samma kyrka, samma släkt.

Tre syskon med röda ögon och våta kinder. 

Utan ord. 

Utan föräldrar.

Sen femårskalas för lillskruttan på lördag. Det regnade inte och vi kunde vara ute. Så väldigt tacksam för detta. Och för att hon var nöjd med sin dag. Mitt lilla stormväder. Fem år.

Slutligen söndag och bandypremiär för storskruttan. Lyckan över att få dra på sig superunderställ och vantar i sensommaren. Snöra på skridskor och spendera eftermiddagen i en konstgjord vintermiljö inomhus. Kan ni relatera?

Inte jag heller.