Inte normalt, inte okej

Vi har ett möte inbokat.
Jag skriver ett sms och dubbelkollar att det blir av.
Det gör jag inte med någon annan. 

Men har man suttit ensam i zoomrum tillräckligt många gånger. Eller stått utanför ett kontor som är släckt och låst. Eller väntat i ett konferensrum man bokat, ensam.
Då vet man att en accepterad bokning i Outlook betyder ingenting. 

Jag får inget svar på sms:et. Väntar ändå. Förberer mig. På andra brukar jag vänta 7 minuter. På henne väntar jag alltid. I tomma zoom- eller teamsrum brukar jag stänga ner 7 minuter efter utsatt tid om inget dykt upp. Ofta skriver jag ett välformulerat mail under de 7 minuter jag väntar. Något som på ett svalt men professionellt sätt visar att jag minsann var i mötet, men antar att andra parter fått förhinder, eller kanske glömt att meddela mig att det ställts in? Jag brukar punkta ner vad jag tänkt lyfta eller feedback/input jag tänkt ge. Skriva något kommande möte. Önska en fortsatt trevlig dag, eller kväll. 

Ibland får jag svar att mötet indeed var inställt. Av henne. Har jag inte fått veta det? Nej, men jag svarar något klämkäckt om typiska, enkla missar. 

Den här gången går jag förbi hennes kontor en timme senare. Ser att hon sitter därinne. Hon har fortfarande inte svarat på sms:et. 

Vi har inget möte den dagen. Heller.

Senare skickar hon ett mail om en annan grej. Vill ha ett kort, enkelt svar. Det här är en av sakerna jag ville gå igenom på mötet. Jag skakar uppgivet på huvudet för miljonte gången. Har himlat med ögonen så många gånger att de nästan fastnat bak och fram. Vi skickar mail fram och tillbaka. Jag försöker förklara i skrift det som skulle gå så snabbt att ta om vi pratade med varandra. Det har hon inte tid med. 

Jag är lika less, lika bitter, lika uppgiven. Men jag försöker inte längre förstå. Försöker inte snälltolka och tänka att det blir bättre. Det är inte normalt. Och det är inte okej.