Flash floods

Vet ni vad det är?
Det säger kanske sig självt.. Men det är iallafall inget jag var superbekant med innan jag flyttade till öknen. Flash floods är när det regnar utav bara helvete, mycket och ihållande, i områden som kanske dels inte är vana vid såna mängder nederbörd, och dels inte har infrastruktur för att liksom ta hand om det. 

Parentes. Vi hade konferens på Lidingö förra hösten och när jag skulle åka till Arlanda sista eftermiddagen efter avslutad konferens hade ett florsockerlager av tunn snö lagt sig över Stockholm.
Det gick fan inte att få en taxi. 
Neehej, andades receptionisten på hotellanläggningen stressat där hon satt med både mobil, dator, och fast telefon som pockade på henne, det är ju snökaos!
Var då...? minns jag att jag tänkte... Här?!

Men ja. Delar av Arizona är mer eller mindre benägna att råka ut för flash floods, som då gör att vägar kan spolas bort, folk bli strandade på ställen de inte bör vara, byggnader skadas, etc. Och nu är det varning för flash floods här. Inte så att det är någon fara för oss eller så. Men föräldramöten är inställda så att folk inte ska vara ute och köra i onödan. Campingplatser stänger.
Håll er hemma om ni inte måste iväg. Typ så.
Det har regnat sen igår kväll. Mer eller mindre ihållande.
Lite som när det är snöstorm hemma, bara det att det är regn istället.

Soccer Saturday

Båda barnen spelar fotboll här.

Jag är därmed en soccer mom. Det är jag ju hemma också iofs. Skillnaden här är att min man coachar båda barnens lag (eller ja, han är assistant coach för storskruttans lag) vilket gör att jag har väldigt lite med logistiken kring träningar och matcher och göra. Vilket är skönt.
Det är träning tisdagar och torsdagar.
Matcher lördagar. 
Då sitter jag på sidan med de andra föräldrarna och hejjar och tjoar. 

Har isvatten, snacks och solkräm i en liten kylväska. Ett paraply för solen om man inte har turen att få en av extremt få platser i skuggan. 

Bredvid sitter entusiastiska amerikanska fotbollsföräldrar och skriker ännu högre. 
Så här skriker de:
Go get the ball!
Kick it!
Kick it real hard!
Good kick!

Men små individuella variationer. Men typ så.
Som att spelet enbart gick ut på att sparka bollen så hårt och långt som möjligt. 
Och ja, in i mål då. Men det är ju lurigt det där med vilket mål bollen ska in i. Vilket vafasen... dom spelar ju basket och då får man inte skjuta i vilken korg som helst... Men under det yngre barnets matcher får tränarna ständigt omdirigera barnen, No the other way! Turn around! Other way! Och
antalet frisparkar pga att någon unge tar bollen med händerna är många. 
På storskruttans nivå är det färre självmål och anfall åt fell håll, mycket pga större plan. Men även där skriker föräldrarna enbart Go get the ball! eller Kick it! Aldrig saker som passa, titta upp, ta emot bollen, spela utåt, bredda, jobba hem.... 
Bara kick it. 

Om jag jämför med barnens matcher i Sverige, där ju långt ifrån alla föräldrar som hejjar på har spelat själva, så har jag aldrig hört en svensk förälder ropa Sparka! Sparka bollen!

Fotbollen HAR kommit väldigt långt i USA om man till exempel jämför med för 20 år sen. 
Men den har väldigt långt kvar. 

Välkommen

När jag intervjuades för det här jobbet jag har här, som direct service member på dagcentrum för personer med diverse utmaningar, så sa jag ju inte att jag kommer att sluta i början av december.

Nu är de så desperata efter personal att fan vet om jag inte anställts ändå, om jag varit helt ärlig.

Men nu var jag inte det. Utan sa lite svävande att vi är här i Arizona lite på prov och att jag fortfarande har viss anställning overseas och därför bara är intresserad av deltid. 

Och så tänkte jag att när det blir dags att dra så får jag ta till någon historia om ett family emergency och abrupt change of plans.

Nu tänker jag att jag kanske snarare kliver in på chefens kontor två veckor innan jag vill sluta, säger upp mig, och ger dem lite tips på hur man inte bör behandla personal om man vill att de ska jobba kvar.

Typ.

Säg inte "din första dag kommer du gå bredvid en erfaren kollega och lära dig" om du sedan istället tänker kasta in den nyanställda med huvet före och lämna hen ensam med tre brukare i en och halv timme.

Säg inte "jag gör en incidentrapport" om du sedan inte alls tänkt göra en.

Säg inte "du kommer inte administrera några mediciner ensam förrän du lärt dig" om du sedan tänker hojta "och glöm inte att ge Trent hans mediciner" över axeln medan du smiter för dagen. 

Det är viktigt jobb. Men det är varken lätt eller direkt roligt. Att de har svårt att få och behålla personal är förståeligt. Men så, behandla oss lite bättre då?

Sen sist

Vi har varit i Phoenix.
Där är det en helt annan nivå av varmt. Herregud. 

På vägen stannade vi och fotade sånadära jättehöga kaktusar. Ni vet såna man tänker från tecknade filmer. Typ en lång mittenpelare och så två eller tre armar som går ut. 

Såna, överallt. Uppemot fem meter höga.

Häftigt, ja.
Men.

Jag är så över öken. Jag är inte gjord för det här. Jag känner mig som en smältande isbjörn. 
I Phoenix blir det inte ens svalt på kvällen.
Solen går ner men temperaturen stannar vid 35.

Vi gick på en fotbollsmatch och det var mäktigt, även om stora delar av läktarna gapade tomma. Mannen och storskruttan gick på en amerikansk fotbollsmatch.
Jag och lillskruttan gick runt i ett köpcentrum och åt glass och fixade naglarna (hon, inte jag).
Jag och min man grälade och det var dålig stämning i bilen hela vägen hem. 

Ett jobb jag sökt hemma ringde och ville boka intervju men när de förstod att jag inte skulle vara hemma igen förrän januari blev det stopp. Det stod 1:a januari som startdatum i annonsen, men de var benhårda på att intervjuer skulle genomföras fysiskt, inte via länk.

Det känns ändå okej.
Det var inget drömjobb.

Ikväll kommer mina svärföräldrar och ska stanna i en månad.
Ge mig styrka.
De ska inte bo hos oss dock. Utan kommer med husbil och har hyrt campingplats.
Och det klart det kommer underlätta en del med hämtning och så, eftersom jag ju jobbar vissa dagar.

Och barnen har skola så de kommer ju få roa sig själv en hel del.
Det kanske blir bättre än jag tror.

En ekvation utan lösning

För 10-15 år sen, när jag bodde i Idaho, kunde vi fara och handla på WalMart, Winco eller Fred Meyer och fylla kundvagnen till brädden för kanske 60-70 dollar. Igår var vi och handlade på WalMart, jag tycker inte om att handla där, känns som att se mänskligheten i en osmickrande provrumssbelysning att kliva in dessa deprimerande stormarknader där personalen tjänar så lite att de måste gå på socialbidrag trots att de arbetar heltid.
Men det finns inte så mycket att välja på här... Det finns en Safeway men den ligger helt åt fel håll.

Iallafall. 130 dollar landade det på och då var kundvagnen inte mer än halvfull och innehöll visserligen en ost, men inget kött, inget kaffe, ingen alkohol. 
Utan bröd, grönsaker, yoghurt, mjölk, flingor, toapapper.
Sånt.
Sånt man behöver.
Noll lyx.
Okej glass. Men en tvåliters tresmak, ingen fancy Häagen Dazs inte. 
Det är ingen överdrift att det har blivit så jäkla dyrt här och jag fattar inte hur folk överlever.
På riktigt. 

Familjer som våra grannar. Det som borde vara medelklass, är nu snarare att klassas som fattiga. De arbetar hårt. Att hon inte har ett 8-17 jobb är för att kostnaden för barnomsorg om hon hade det, skulle göra att de gick back på att hon jobbade utanför hemmet.
Och så är det för många.
Lägg till sjukförsäkringar, vilket man ju teoretiskt måste ha, men i praktiken har många bara råd med en sk katastrofplan med skyhög självrisk så att "vanliga" åkommor som halsfluss, brutna nyckelben, och allt vad man kan råka ut för som ändå inte är livsfarligt, kostar helt orimliga summor. 

Jag, och alla mina nya kollegor, tjänar $15,50 i timmen. När man jobbat hos min nya arbetsgivare i ett år och om man då snittar över 30 timmar i veckan och klassas som heltid, då kan man ansöka om sjukförsäkring via jobbet.
Utan att veta gissar jag att den försäkringen är sådär.. och förmodligen nöjer sig de flesta med den billigaste katastrofplanen.

Det spelar absolut ingen roll för mig personligen, då jag redan är försäkrad, inte kommer jobba heltid och framförallt bara kommer vara kvar här några månader till. 

Men de andra.
Hur fixar de det?
Hur får de det att gå ihop.
Jag fattar det verkligen inte.

Ny på jobbet

Förutom att packa lunchlådor, skjutsa till träningar, jobba några ynka procent mot Sverige, och läsa distanskurser, så gör jag inte så mycket.
Och drar heller inte in just några pengar. 

Vilket är ok, min man tjänar så vi klarar oss den här perioden och vi hyr ju ut lägenheten i Sverige.
Men lite extra inkomst skadar inte.
Därför har jag nu skaffat ett extrajobb. 

Säga vad man vill om USA, men speciellt svårt att få ett jobb är det inte. 

Jag ska vara fröken på ett vuxendagis, om ni frågar mina barn.
Jag ska vara en direct service member på ett dagcentrum för vuxna med kognitiva funktionshinder, om man vill vara mer formell.

Två dagar i veckan, 8-16, och typ hänga, åka på utflykter, hjälpa dem att öva på vardagliga saker som att laga mat och surfa på internet, administrera mediciner, osv.

Det blir nog bra. Och blir det inte bra kan jag sluta på fläcken.
Tänk att ha den lyxen.
Jag är noll beroende av det här jobbet.
Det kan inte mina nya kollegor säga. En kvinna, Patricia, som jag satt bredvid under new employee orientation idag förkunnade flera gånger högt och tydligt att hon bara var där pga lönen.
Det är nog sant för samtliga tänker jag, men ingen annan kände något behov att uttrycka det så tydligt. Vidare berättade Patricia för mig under lunchen att hon blivit utsparkad från vanliga skolan i femman och från hemundervisning i åttan.

Jag kunde inte låta bli och frågade huuur man lyckas bli relegerad från hemundervisning?
Everybody asks me that! svarade hon och sen hade det något med dålig dator och lata föräldrar att göra. 

Förstod inte riktigt samtliga komplikationer men kände inte heller att det var läge att ifrågasätta.
Särskilt inte som hon gav ifrån sig vibbar som fick mig att tänka stort våldskapital och en kroppsodör som fick mig att önska att jag var förkyld. 

Om inte annat.
Så tänker jag att det här kommer ni få höra mer om. 

Födelsedagar

När jag gick i lågstadiet fick klassen rita självporträtt och skriva sin födelsedag på. Dessa sattes upp på väggen organiserat efter månad och datum. Så överst, i januari, var jag och två till (Karin och Per). 
Och så månad för månad. 

Som det föll sig så hade jag min plats alleles bredvid denna display och spenderade följaktligen många timmar med att vila ögonen mina klasskamraters konstverk. Och memorerade också deras födelsedagar. 

24 barn.

Fråga mig när någon av dem fyller år, jag minns det än. 
Inte exakt alla datum, det ska jag erkänna, men de flesta. Och alla månader. 

Långt efter att vi slutat lågstadiet och lämnat klassrummet med det då nedplockade födelsedagsmontaget bakom oss kunde jag ibland i förbifarten säga något i stil med "ah april... ja då fyller ju Pettan och Jonta år" och mina kompisar undra hur och varför jag mindes det.
Sen blev det lite av en grej. 

Jag är ganska dålig på både namn och ansikten. Men säg när du fyller år och jag kommer inte att glömma det. Många, många dagar i almanackan vet jag att en gammal kollega eller klasskompis eller min mans kusin fyller år. Sällan hör jag av mig, det gör jag bara om vi har en hyfsat nära relation.
Istället går jag bara runt och tänker att Jaha... idag fyller den och den år. 

Igår fyllde till exempel vår nya granne år. Hon fick ett kort och en chokladask. Imorgon fyller en tidigare kollega år. Henne ska jag nog skriva ett grattismejl till iallafall.  
Just hennes födelsedag är extra lätt att minnas eftersom den är den 11:e sept och ju av förklarliga skäl skyms av annat.
Senare i september har jag bland annat en kompis vars barn firar sin allra första födelsedag, hon ska nog få någon liten present i posten. 

Labor Day weekend

Långhelg helt enkelt. Röd måndag.
Det är alltid välkommet, jag föredrar ledig måndag över ledig fredag. 

Kalaset var i söndags och det blev bra, över förväntan.

Det kom åtta barn, utöver våra. De vi räknat med plus två tjejer från fotbollslaget, samt en storebror som först uppenbarligen bara tänkt sitta på sidan och titta på men sedan hängde på och lekte med övriga då han insåg att han varken var äldst eller enda kille.
Alla kom överens och lillskruttan lyckades låta bli att bryta ihop över att vi fick stryka Under hökens alla vingar kom, pga tidsbrist samt att tipspromenaden blev en jäkla röra då varken amerikanska barn eller deras föräldrar kunde lista ut hur man fyllde i en klassisk 1,X,2 tipsrad.

Nåväl. 

Alla stannade längre än planerad och det blev ett lyckat kalas.

Skönt. 

Jag är verkligen inte något fan av att vara värdinna och det blir inte bättre av att man har en känslostark åttaåring med skyhöga förväntningar på festen.
Men som sagt. Det gick bra.  

Den lediga måndagen spenderade vi i Winslow, AZ. Känt från Route 66 samt att nåt band (Eagles?) sjöng att de stod i ett gatuhörn där. Det tar drygt en och halv timme enkel väg att köra. Men där kan man bada för där finns en flod man kan paddla kanot eller kajak i och hoppa från klippor ner i det lika djupa som klara vattnet. 

Nu är det måndagskväll och barnen är hos grannarna. Mannen lagar ett hål i den uppblåsbara kajaken med ett lim som luktar giftigt och svär högt över något som jag inte ens orkar bry mig om vad det är. Har en känsla av att han bara vill att jag ska förstå hur mycket arbete det är han utför. Själv kollar jag mail och förbereder ett möte jag har imorgon eftermiddag, svensk tid.
05:00 lokal tid.

Tidig kväll, med andra ord. Men det är det å andra sidan alltid eftersom barnens buss går så svinaktigt tidigt. 

Ett annat liv

Under det här tillfälliga, amerikanska livet vi lever nu, bor vi (som jag eventuellt redan berättat, vem minns..) i en bostadsrätt i ett område där det uppskattningsvis finns närmare hundra bostäder. 

De flesta tror jag är två- eller trerummare. 

Området ligger i en backe och det är sutteräng och halvvåningar hit och dit. 

Vi har en tvårummare i två plan där jag och mannens sovrum ligger liksom på ett loft. 

Hursom. 

Under oss bor en kvinna som eventuellt är pensionär och definitivt spenderar mestadelen av sin tid framför teven. Bredvid oss, några trappor upp så att vi liksom delar trappavsatts, bor en barnfamilj där både barn och föräldrar är yngre än oss.
Barnen är 3 och 6, pappan är drygt 30 och mamman är 26. 
Vi bjöd dem på middag för någon helg sedan och de är väldigt trevliga. 
Han är elektriker, hon drar in extrapengar genom att baka (surdeg, cookies, macarons, lite av varje) vilket hon är sjukt duktig på, vi har fått smakprov. De sparar pengar och hoppas kunna köpa ett hus så småningom.

Trots att barnen är så pass mycket yngre än våra har de stort utbyte av varandra och umgås de flesta eftermiddagar/kvällar då vi båda är hemma. Grannfamiljen har ett playstation och en kattunge. Vi har kortspel, Netflix och en spiraltrappa där det är onödigt glest mellan spjälorna  som håller uppe ledstången. 

Your house is just like ours but more dangerous! utropade den 3-åriga grannflickan förtjust och det är sant. Följdaktligen älskar hon att klänga i trappan och sitta mitt i den och dingla med benen. 

Jag upplever att alla fyra barn helt enkelt tycker att det är nice att ha tillgång till två bostäder, och vi föräldrar får lite andrum när de är inte är hemma.
Det funkar bra.

Men. Det var en massa babbel. Det jag skulle komma till är att grannmamman, 26-åringen berättade under vår gemensamma middag att hon hade en äldre syster som bor kvar i Phoenix och att de haft en väldigt sträng och skyddad uppväxt.
Att deras mamma varit väldigt beskyddande och inte låtit dem vara ute på kvällarna, etc.
Men hon har verkligen lugnat sig nu när vi båda har barn och liksom stadgat oss, fortsatte hon. Och så kommer det väl med åldern, nu när hon är äldre är hon mycket mer chill. 

Hur gammal är hon då? undrade jag.

42, sa grannen.

Japp. Sug på den. Min granne är 26, har en äldre syster, och en mamma som är 42.

Jag räknade och räknade om. Plockade upp hakan från knät och kunde inte låta bli att fråga exakt hur ung mamman varit då hon fått sitt första barn.

13. Hade hon varit. 

Ett barn. 

Jag frågade vidare om hon då fått mycket hjälp av sin egen mamma. Men nej, hennes mamma var död. Pappan till barnet fanns inte med i bilden (skräll...) och istället hade den samtidigt nyblivna tonåringen tillika mamman skött både sitt eget barn och sina småsyskon. 
Om man låter detta sjunka in kan man förstå att hon senare hade ganska korta tyglar på sina egna döttrar.

He-re-guh liksom.  

Födelsedag

Idag fyller lillskruttan 8 år.
Hon som har så stora känslor.
Hon som har ett sånt humör. 
Hon som är så rolig, så begåvad, så charmig, så temperamentsfull.

Hennes födelsedag har inneburit en hel del ångest och planerande. Ångest från min sida för (precis som alla barn) man vill ju att dagen ska bli perfekt, precis som hon vill. Och hon har så svårt att ta när det inte blir så. 

Men hon hade bestämt våfflor till frukost och det fick hon, tillsammans med sång och presenter. Jag gräddade våfflorna (alltså såna tjocka, amerikanska) redan i måndagskväll och stoppade sen bara ner dem i brödrosten imorse. När skolbussen går 06:40 får man ta lite genvägar.

Ikväll ska vi äta middag på Panda Express och sedan köpa en minitårta och äta hemma. 

På söndag är det kalas. Det var en extremt dålig dag att välja för kalas har jag insett nu, när det är så dags. Dels är måndag en helgdag och säg den amerikanska familj som inte sticker iväg och campar eller flyr stan så fort det är långhelg, vilket innebär att många kompisar nog inte är hemma. Dessutom, tänkte jag såklart inte på eftersom jag uppenbarligen är en hedning, så är söndag vilodag enligt vår herre och det finns många här som faktiskt betraktar söndag som en dag så man går i kyrkan och inget mer. Därför är alltid alla fotbollsmatcher på lördagar och det var därför vi valde söndag för kalas... aja. 

Så. Nu är jag rädd att det typ inte kommer några barn på hennes kalas. Hon har inte bjudit jättemånga, grannarna (2 barn), en familj vi känner sen tidigare (3 barn) och hela fotbollslaget (10 barn). 
Jag har förvarnat henne om att ovanstående faktorer nog tyvärr gör att vi får räkna med ett litet kalas.. och hon verkar ok med det. Men jag ska också dubbelkolla med grannarna och familjen vi känner att de verkligen kommer... gör de det blir det ju iaf fem barn.
Det funkar.