When it rains it pours

Misery loves company.
En olycka kommer sällan ensam.

Och så vidare.

Om det här hade varit ett Twitterinlägg och jag tvingats fatta mig kort hade jag skrivit typ: nåt rör har gått sönder i sommarstugan och det läcker vatten överallt och samtidigt är kvinnan som ska flytta in i vår gamla lägenhet helt jävla från vettet och JAG vill skilja mig från henne.

Det kanske ändå vart för långt?

Och här kommer då en lite längre version.

Vi har haft dubbla hyror, och i viss mån lägenheter, under hela maj månad. Och idag tar maj slut och jag ska lämna in nycklarna till gamla läggan. Vi är helt inflyttade i nya lägenheten, och har varit sen i lördags, typ. (obs naturligtvis inte 100% uppackade och sådär, men sängar och allt väsentligt står på plats)

I mitten på förra veckan hörde kvinnan som ska flytta in i våra gamla lägenhet av sig och undrade om hon kunde få komma och tapetsera ett rum innan månadsskiftet. Eftersom vi typ ändå skulle vara utflyttade och jag bokat flyttstäd till måndag och tisdag (igår och idag) så sa jag ja, är du bara färdig måndag morgon och har ok:at detta med hyresvärden så vassego, tapetsera du. 

Och nu orkar jag inte dra alla turer fram och tillbaka men denna kvinna har sedan hört av sig flera gånger om dagen, velat ha nycklar, kontakter till städfirman jag anlitat, på eget initiativ bokat en besiktning idag på morgonen (alltså dagen innan hon egentligen har tillträde) osv, osv. och därmed indirekt tvingat mig att ringa en helvetes massa samtal och spendera tid jag inte har på att städa hennes vilda framfart. 

Lämna min ifred kärring, det är inte din lägenhet ännu! 

Och meanwhile så for vi ut till stugan i söndags för att slå på vattnet. Inte för att vi inte hade något bättre för oss utan för att våra stuggrannar ville göra det redan i torsdags (samma vatten så man måste slå på samtidigt) men vi lyckades dra ut på det till söndagen. Och då läcker det överallt och vi spenderade timmar med att ösa, tejpa, tömma, försöka lokalisera läckan. 

Vad kostar rörmokare? Mer än flyttstäd. 

Är det semester snart?

Packat. Ej klart

Vi flyttar nu. Sex kvarter närmare skolan. Två rum större. En toalett till. 

Och en miljard grejer att packa, värdera, spara eller slänga. Packa upp. Ångra sig och lägga i soppåsen iallafall.

Kökssoffan jag aldrig älskat skulle med i flytten. Men passade inte i nya lägenheten. Fanns ingen naturlig plats, så den fick åka på second hand. Jag blev orimligt glad.

Och reflekterade över vad som ryms i ett mänskligt känsloliv. Här (där) skjuts barn ihjäl. Igen. Men vi vet alla att så länge majoriteten over there ser skjutvapen som lösningen och inte problemet så kommer ingenting att förändras. Så jag tackar min lyckliga stjärna för att mina barn aldrig tvingats delta i en active shooter drill och att jag slipper navigera samtal kring vapenlagar vid kaffebryggaren.

Sen packar jag upp ytterligare en låda köksgrejer.

Bitch please

Polska negmammans man har varit i Bryssel i fem dagar. Hon har alltså roddat tre barn själv i en hel arbetsvecka. Jobbigt?
Jamen såklart. 
Hon har dock beklagat sig orimligt mycket. 

Om ni frågar mig alltså, vilket ni i egenskap av att läsa det har, typ gör...

Men typ, barnen lever, har kläder på sig och har fått mat. Men städa, plocka undan, osv. Njet, såklart inte. Hon har varit fullständigt miserabel och bara precis överlevt denna prövning.

Och jag... kan såklart inte låta bli att himla med ögonen så hårt att de nästan fastar i i huvet. Fem dagar. Vad är väl fem dagar?

Kaffe och en liten näsa

Till kaffet är det uppdukat frukt, små belgiska våfflor, choklad och en slags konformade godisar som ser ut som enorma geléhallon. 

"Have you had a little nose?" frågar en kvinna.
"Er... no?" svarar jag.

De massiva geléhallonen heter något som översatt från flamländska till engelska blir little nose.
Jag äter en.
De smakar bara socker och har en konsistens som växer i munnen. 

"Wow" säger jag och ler med munnen full. 

5 av 6

Sex jobbresor mellan slutet på mars och mitten på juni. Det är rätt mycket. Visste det innan, känner det nu. Sitter på flygplatsen och väntar. Den här gången ska jag iallafall bara representera ett projekt, hålla en presentation, och sedan mest vara åskådare.
Lyssna, ta in, skapa kontakter.  

I Belgien finns mycket goda snacks och barnen har önskat kokakor (typ små mjuka, koformade sockerkakor med chokladsmak) samt hippo snacks, vilket är en variant av Kinder Bueno fast formade som en liten flodhäst, doppade i vit choklad och fyllda med nutella.
Mutor, mutor.
Jag köper lydigt.  

Allt pekar i nuläget på att mannen drar till Costa Rica igen till hösten. Förhandlar kontrakt fram och tillbaka, men han vill ju. Och då vill jag också, att han åker alltså.
Ingen blir glad av någon som inte är glad.
Och hans föräldrar står redo att infinna sig när helst jag vill för att ta hand om barn och underlätta min vardag på alla sätt. Jag kollar inbokade jobbresor inför hösten. Vilka är nödvändiga. Tackar nej till en konferens som ser jätteintressant ut.
Erbjuder mitt abstract till en kollega. Man kan inte göra allt. 

"Är det så att du har lite svårt att säga Nej?" frågade min chef på utvecklingssamtalet. 
Nej, det är det egentligen inte. Eller kanske lite. 

AITA

Det tog länge innan jag fattade vad den akronymen betydde, btw.

I lördags morse fick jag ett mail från storskruttans brottningstränare som meddelade att träningen var inställd pga han vaknat sjuk och inte kunnat hitta någon ersättare.
Det är inte första gången han ställer in träningen med kort varsel.
Det sjätte gången.
På en termin.
Om man räknar efter, vilket jag ju gjorde, så har hälften av träningarna varit inställda. Meanwhile, får jag regelbundet mail från klubbledningen med schema och tider man förväntas arbeta ideellt på diverse arrangemang, lotter som ska säljas, etc. Alltså, jag förväntas betala full terminsavgift, sälja grejs, och jobba gratis.
Medan klubben (som ju förväntas hålla i träningar för mitt barn) nu alltså levererat exakt hälften av vad de utlovat. Tycker det är magstarkt att skriva ”ni föräldrar förväntas infinna er i tid och arbeta de pass ni är uppskrivna på. Kan ni inte den angiva tiden är ni själva ansvariga för att hitta en ersättare”
när detsamma uppenbarligen inte gäller för tränarna.

Jag fattar att det är en ideell förening. Tränarna får inte betalt. Vuxna och barn blir sjuka, shit happens, ibland måste man ställa in.
Jag fattar.
Men det är inte ibland längre, det är lika mycket regel som undantag. Och inte en enda gång har de erbjudit barnen att komma och träna med en annan grupp, eller att flytta träningen, eller någon annan slags kompensation.

Så jag skrev ett mail till tränaren och kanslisekreteraren och förklarade vad jag tyckte om det här. 
Har inte fått något svar ännu.
Men Am I the Asshole?

Tiden

Sitter på hemmakontoret, aka vid köksbordet och tittar på musöronen som krupit fram på björken utanför fönstret. Små, spröda, ljusgröna, tunna. Snart är de stora, djupt gröna och skymmer utsikten mot parkeringen.
När man rest runt och mött våren redan i mars så känns det både sent och lyxigt att få möta den igen. 

Vi har sålt vår sista barnvagn. Om det inte vore för flytten hade den nog fått hänga med ett tag till. Men vi använder den så sällan att det inte känns befogat att ta med den till nya trappuppgången och ta värdefull parkeringsplats från någon annan barnvagnsförare. Så, sex och ett halvt år senare… har vi ingen barnvagn längre. Har gått igenom liggvagnar, kombivagnar, syskonvagnar, sulkys, sittvagnar… Och nu är det slut.

Lillskruttan sover med blöja på natten men är ofta torr på morgonen. Hon väljer själv om hon vill dricka mjölk på kvällen eller inte, dricker hon en flaska för mysigt så måste hon också sova med blöja. Låter hon bli får hon sova med trosor. Vi köper blöjor kanske varannan månad, om ens det.

Småbarnsåren är typ slut snart. Vi har barn på väg att bli stora. Det gick fort men ändå inte.

Lillskruttan kan ibland på kvällen efter att hon lagt sig i sängen säga ”mamma jag vill krama dig” och då säger jag ”jag vill krama dig också” och så tjorvar hon sig ur sängen och kommer och kramar mig. Hennes varma, lena, gosiga lilla kropp.
Hon luktar tvål, banan, jord, barnlotion.

Storskruttan har börjat leka hemma hos kompisar efter skolan, eller bjuder med sig kompisar hem. Hon fascineras av de äldre barnens lekar och skräms samtidigt av deras hårda jargong och ibland hänsynslösa sätt. Navigerar nyfiket vägen till lågstadiet.  

Små som snabbt blir stora.

Regn rensar luften

Det känns bättre idag. Igår sken solen och tårarna trängde två millimeter bakom ögonlocken hela dagen. Idag regnar det och jag har blöta jeanslår efter cykelturen till kontoret.

Den slet så, den senaste resan.
Och det som hände på tågstationen i Dortmund var detta.

Jag skulle åka ut till ett möte, själv. De andra deltagarna skulle antingen åka dit med bil eller vara på plats tidigare eller senare så jag skulle ta tåget själv. Nemas problemas. Eller.

Jag hade googlat hur jag skulle åka, 6 hållplatser utan byte. Ej svårt. Men när jag skulle köpa biljett i automaten funkade det inte. Jag tryckte och tryckte, dubbelkollade att jag gjort rätt, men ingen biljett spottades ut.
Försökte flera gånger.
Kände frustrationen tränga på och hur det blev svårare att andas i munskyddet. Till slut kom en man fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag förklarade problemet, han tryckte på exakt samma knappar som jag redan gjort, och konstaterade efter ett försök att maskinen var trasig.
Med axelryck bara. Så, kaputt! Prova en annan maskin.
Och då funkade det ju. Det hade inte slagit mig i huvudtaget att problemet hade kunnat ligga utanför mig. För mig var det självklart att det var jag som gjorde fel.

Sen gjorde jag fel på riktigt i alla fall. Tog fel tåg. Eller rätt tåg åt fel håll.
Vet inte. Men det blev fel, och när jag insåg det och försökte lista ut hur jag skulle ta mig tillbaka så började jag återigen få svårt att andas. Tårarna gick inte att stoppa utan rann ohejdat bakom solglasögonen och ner i munskyddet.
Jag satt kvar på tåget tills vi kom tillbaka till stationen där jag börjat. Klev av och ställde mig framför en karta över alla linjer och stationer. Såg ner på mobilen där jag skärmdumpat namnet på stationen jag ville till. Såg upp på kartan. Kunde inte minnas namnet. Såg ner på skärmen igen, såg namnet men förstod inte hur jag skulle kunna läsa det. Såg upp igen. Blankt. Så höll jag på.
Det gick inte att forma bokstäverna till ett ord som jag kunde hålla fast i två sekunder.
Till slut kunde jag inte se alls för alla tårar och fick ge upp och bara sitta ner och gråta i en kvart.

Jag kom en timme för sent till mötet. Om det gjorde något var det ingen som sa något. Resten av resan gick utan större problem och jag fick inte andnöd någon fler gång.
Men det var obehagligt.
Och jag fattar att det kanske är en liten signal.
En liten varningsklocka.
Jag hör den.
Lyssnar.
Tänker.

en dag tisdag nån dag

En tisdag på kontoret efter en måndag som inte var ledig men då jag heller inte jobbade, efter en helg då jag jobbade. Flytten drar ut på tiden pga tapetserare som inte är på plats. 

Båda barnen är lite snoriga.

Över den gräns som gällde för ett år sen. 
Men på rätt sida den som uppenbarligen gäller nu. Det rosslar lite. Men pigga och glada har jag lämnt dom och ingen pedagog har ens antytt att det skulle vara något problem.

Skönt det.

Nu är jag hemma drygt en vecka innan nästa resa. Den kommer heller inte bli lika ansträngande, borde inte bli det iallafall. Det som gör det så slitigt att resa med jobbet är att man kommer tillbaka med minus på hemmasaldot och minus på energisaldot och att återbetala det ena medan man laddar det andra är inte helt okomplicerat. 

En positiv grej med allt detta resande har varit att jag får en ny förståelse för hur det var för min man att vara borta och sen komma hem. Det är inte samma sak att vara borta en hel termin som att studsa fram och tillbaka på sex resor under tre månader heller.... Men jag vet nu att:

Det är inte bara glassigt och gött att sitta på ett hotellrum och se sin familj morgonstressa på FaceTime innan man själv glider ner till frukostbuffén.

Det är lätt att förstå att barnen inte vill/orkar prata med den frånvarande föräldern efter skolan, men är man frånvarande är det ändå svårt att låta bli att vilja, pusha dem lite, att prata med mig, snälla! Berätta om din dag! Lindra mitt dåliga samvete, snälla söta unge! 

Det är varken kul eller lätt att komma hem, mena väl och vilja ta tag i tillexempel badet, och få höra att Menåh vi hade faktiskt shampo igår fråga pappa då vi hade visst det du vet ju ingenting! fast man förtjänar det. Inte veta vad som är packat, planerat och borde göras. 

Stå utanför och vilja ta tag men inte veta hur, och i vad. 

Och tanter äger

Alltså på riktigt.

Men det var såhär.

För några timmar sedan satt jag på ett tåg mellan Dortmund och Frankfurt. 

Dortmund Hauptbanhof är för övrigt en plats jag hoppas jag aldrig återser. 

Varför kan vi ta en annan gång.

Men nu är jag på väg hem.

Och när jag äntligen hittat rätt tåg och plats och satt mig ner med munskydd på och hörlurar i och skulle lyssna på podd så var det plötsligt ett jävla liv några säten bakom mig.

Tänkte förbannade ungdomar och suckade medan jag höjde volymen på podden några snäpp.

Men skränet fortsatte och till slut vände jag mig demonstrativt om för att himla med ögonen och se sur ut (som om det skulle hjälpa på fjuniga hormonungar). 

Men det var inte ett gäng tonåringar, höga på energidryck och liv. 

Det var fyra tanter, 70+ (och då är jag snäll) som drack bubbel och åt praliner. 

På tåget. 

Klockan fyra på eftermiddagen som om det inte fanns någon morgondag.

Jag slutade genast irritera mig och ville istället nästan buga för överheten.

Män är sämst

Eller en något mer nyansierad rubrik. Men äh.

Imorse satt jag och åt hotellfrukost tillsammans med en bunt material jag borde läst för en månad sen. 

Bredvid mig satt en man vars allmänna hälsa såg ut att lämna en del att önska.

Han var upprörd över att det inte fanns bacon på frukostbuffén. 

Han skällde grundligt ut den stackars man vars jobb det är att duka upp, av, och fylla på buffén.
Han gick runt buffén flera gånger och liksom letade bacon trots att både han och den utskällda frukostmannen var överens om att det inte fanns något.
Sen tog han demonstrativt tjurigt istället fyra rostmackor med bara smör och tre glas apelsinjuice och satt under hela tiden han tuggade i sig sin frukost och mumlade att ett hotell som inte hade bacon på buffén fan inte borde få kalla sig för ett hotell.

För en timme sen gick jag genom säkerhetskontrollen på Arlanda. Framför mig stod en svensk man med sin son i kanske åttaårsåldern. Några människor framför oss gick en grupp på 7-8 personer, vuxna och barn, med afrikanskt utseende och framför och efter dem gick en person från Migrationsverket. 

Jag funderade på om de höll på att bli utvisade.

Mannen framför mig frågade. 

Are you being kicked out of Sweden? böjer han sig över repet som separerar den slingrande orm som är kön och frågar en man som har en sovande flicka i famnen. 
No...? no. svarar mannen. 

But you have people from migrations... I mean... what you call it... you are being followed... I mean it looks like you are being kicked out! insisterar mannen framför mig. 

Sen går det lite fram och tillbaka.
Mannen som bär det sovande barnet verkar inte älska vare sig att prata engelska eller att prata om huruvida han håller på att bli utvisad eller inte.
Fullt förståeligt.

Men det hjärndöda ägget framför mig ger sig inte och insisterar på att istället få veta var de är på väg. Om de är en familj, etc.

Jag fattar inte vad han håller på med. 

Jag vill fråga honom Varför frågar du det? Vad har du med det att göra? Lämna dem ifred!

Men dels vill jag inte göra hans son ännu mer obekväm än vad han uppenbarligen redan är. Och dels är jag konfrontationsrädd och vill inte hamna i ett gräl jag inte kan lämna pga sitter fast i samma jävla kö till säkerhetskontrollen.

Så jag säger inget. 

Men fan vad bägge dessa män suger.

Martyrmamman

Lillskruttan vill värma sin mjölk själv i micron.
Klättrar på en stol.
Värmer mjölken. Ska kliva ner med mjölken i handen och spiller allt på golvet.
Blir vansinnigt arg. På mig, som står bredvid och inte ens hunnit sucka. 

Men eftersom jag är en sansad vuxen hanterar jag situationen galant och möter hennes raseriutbrott med
Jamen vilken tur att mamma ska åka bort imorgon igen då, så att du slipper ha en dum mamma här som bara gör så att du spiller mjölk och att allt blir fel hela tiden!

Barnet blir ännu argare och jag känner att jag förlorat den lilla rätt jag hade att tycka synd om mig själv i mjölkkladdet. 

Flashback från de 37 plantorna

Fikade med Polska Negmammans familj i helgen. På samma fik där hon för typ två år sen satt och beklagade sig över sina 37 krukväxter som behövde planteras om. 
Då ifrågasatte jag varför hon höll sig med 37 krukväxter om just växtvård nu inte var hennes passion i livet.

Nu beklagade hon sig över sin 10 månaders bäbis som stoppade allt i munnet, försökte klättra upp överallt, åt långsamt, you name it. 

Betedde sig som en jäkla bäbis, typ.

Jag frågade när de tänkte stoppa denna unge förskolan, hon fyller 1 under sommaren så till hösten är hon ju förskolemogen. 

Vad svarade PNM?
You guessed it.
Tidigast efter jul. Kanske är hon hemma längre. 

Det är en underbar inställning ändå. Att det mesta är misär och att både
a) försöka förändra situationen, och 
b) gilla läget

ter sig lika omöjliga som onödiga.