en dag tisdag nån dag

En tisdag på kontoret efter en måndag som inte var ledig men då jag heller inte jobbade, efter en helg då jag jobbade. Flytten drar ut på tiden pga tapetserare som inte är på plats. 

Båda barnen är lite snoriga.

Över den gräns som gällde för ett år sen. 
Men på rätt sida den som uppenbarligen gäller nu. Det rosslar lite. Men pigga och glada har jag lämnt dom och ingen pedagog har ens antytt att det skulle vara något problem.

Skönt det.

Nu är jag hemma drygt en vecka innan nästa resa. Den kommer heller inte bli lika ansträngande, borde inte bli det iallafall. Det som gör det så slitigt att resa med jobbet är att man kommer tillbaka med minus på hemmasaldot och minus på energisaldot och att återbetala det ena medan man laddar det andra är inte helt okomplicerat. 

En positiv grej med allt detta resande har varit att jag får en ny förståelse för hur det var för min man att vara borta och sen komma hem. Det är inte samma sak att vara borta en hel termin som att studsa fram och tillbaka på sex resor under tre månader heller.... Men jag vet nu att:

Det är inte bara glassigt och gött att sitta på ett hotellrum och se sin familj morgonstressa på FaceTime innan man själv glider ner till frukostbuffén.

Det är lätt att förstå att barnen inte vill/orkar prata med den frånvarande föräldern efter skolan, men är man frånvarande är det ändå svårt att låta bli att vilja, pusha dem lite, att prata med mig, snälla! Berätta om din dag! Lindra mitt dåliga samvete, snälla söta unge! 

Det är varken kul eller lätt att komma hem, mena väl och vilja ta tag i tillexempel badet, och få höra att Menåh vi hade faktiskt shampo igår fråga pappa då vi hade visst det du vet ju ingenting! fast man förtjänar det. Inte veta vad som är packat, planerat och borde göras. 

Stå utanför och vilja ta tag men inte veta hur, och i vad.