Ändå kul

Eftersom vi har en stor femrummare och våra två barn har varsitt sovrum, så sover de tillsammans i gästrummet. 

Ja inte när jag var borta såklart, då sov de i stora sängen med pappa.
Och jag har inget emot att de sover tillsammans, om de tycker att det är mysigt så be my guest. Men be inte my guest i gästrummet tack.
För det som hänt är lite att storskruttan nu tagit både sitt eget och gästrummt i beslag och strör sockar, träningskläder, baddräkter, godispapper lite överallt. 

Och lillskruttan har samtidigt tjatat om en loftsäng länge. Hon har en loftsäng, men en såndär halvhög en, och hon vill ha en hög, som det ryms ett skrivbord under. 

Min man hittade en loftsäng på marketplace. En hög. Vi for och hämtade. Igår kväll hade vi möbler fulla vardagsrummet, en loftsäng halvt i ihopskruvad i lillskruttans rum, själv låg hon på golvet och snyftade av rädsla för att den höga loftsängen kanske ändå var för hög. 
Det saknades naturligtvis några skruvar så vi kunde inte heller helt få ihop den.

Jag har hela tiden varit ganska opepp på hög loftsäng pga jobbigt att bädda och misstänkte även att barnet kanske inte skulle vilja klättra halvvägs till himlen ändå.
Men.
Det jag otippad nog vill komma till är detta:

Jag sa inte: jag fattade ju att hon inte skulle vilja ha en så hög säng!
Jag sa inte heller: har du nånsin, ever, köpt något på market place som hade alla skruvar med i påsen?

Istället tittade jag på min man.
Han stod mitt i sängskelettet och skrattade.
Först skruvade han ihop stommen upp och ner, alltså för att det var enklare att skruva då, och sedan tänkte han bara vända på sängen. Men det gick såklart inte pga sängen är ju hög.
Har jag inte sagt det tjugofem gånger redan liksom?
Sängen är hög, då kan man inte vända den uppochner inomhus för taket är ju i vägen.

Så han fick skruva isär den igen. 

Men inte förrän vi ändå provat, men jättefula svarta märken på det vita innertaket som följd.
Ändå skrattade han.
Och då skrattade jag också.

Eller därför. Och vem är jag att gnälla, när han kan skratta åt det. Ibland, okej ganska ofta, vänder jag ut och in på vår relation och ifrågasätter allt och inget. 

Men en av de saker jag verkligen, verkligen älskar med min man är detta: han kan skratta åt sig själv och vi kan skratta tillsammans. 

P.S han skurade taket sen, och fläckarna gick bort

Hemma

Tillbaka på hemmaplan efter fem nätter på hotell. 

Då var man kär i Norrköping då. 

Jeezus vilken mysig stad.

Inte lika kär i SJ.

Iallafall.

Nu är vi hamstervakter.

En kompis till storskruttan är borta några dagar och vi har lovat hålla gnagaren vid liv.

Därför får den bo kvar hemma hos sig medan vi går dit en gång om dagen och ser till den.

Lillskruttan tror verkligen inte att vår snälla katt skulle kunna äta en hamster.

Jag tror verkligen inte att vi ska chansa.

Puss och kram

För herregud när jag ser överskrifterna på senaste inläggen.
Allt är inte skit.
Solen skiner i Norrköping. Jag har en jättefin omlottkjol som det hade varit synd och skam att ta med hem oanvänd.
Igår när jag kom tillbaka från Stockholm stack jag ut och sprang en mil. Sen tog jag datorn till Bishops Arms och åt middag ensam medan jag spaltade upp allt som grämde mig efter dagens långa möte.
Nu har jag mailat min arbetsledare och bett om ett möte innan jag går på semester där vi tillsammans kan reflektera över hur både jag, och hon, tyckte att det gick. Det hann vi inte igår eftersom hon reste åt ett annat håll. 
Idag ska jag försöka hålla huvudet lika kallt som bubblet jag ser fram emot att dricka på konferensmiddagen ikväll. 

Som lillskruttan avslutar våra Facetimesamtal: puss puss kram kram love you love you bye bye!

En dålig dag på jobbet

Steg upp i ottan och tog tåget till Stockholm för en hel dags möte med styrgruppen. Fick med en frukostpåse från hotellet och det var ju gulligt men det är inte helt enkelt att pilla i sig en frukostpåse på ett fullsatt tåg.

En färdigbredd och inplastad macka hade varit bättre.

Möter var sämre än väntat.

Jag blir galen på folk som till exempel inte kommer med några förslag på agendapunkter, inte ger någon feedback på utkast till agenda, och sedan kommer till mötet och klagar på agendan.

Det var en konstig stämning och jag har en känsla av att jag inte har hela bilden.

Känner mig överkörd och ignorerad på samma gång. Det är verkligen ingen mysig känsla.

När semestern är slut ska jag begära en arbetsbeskrivning.

Nu är jag tillbaka i Norrköping och laddar för ytterligare en dag. Imorgon kväll är det iallafall guidad stadsvandring på schemat, följt av konferensmiddag. Det ser jag ändå fram emot.

På tal om dåligt väder

Jag är i Norrköping och det är mycket vatten. Både i form av vackra dammar och strömmar som rinner genom staden, och i form av regn som vägrar ge sig.

Är här på jobb, såklart.
Varför är man annars i Norrköping, funderade jag under frukosten imorse.
Okej att SM-veckan börjar imorgon, men frukosten formligen kryllade av barnfamiljer som inte såg ut som att dom var här varken för konferens eller SM-tävlingar.

Men Kolmården såklart. Jag kom på det sen. 

Jag har bara med mig kläder för varmt väder.
Man åker söderut, då tänker man ju att det ska vara varmt. 
Imorgon ska jag köpa ett paraply.

Det kanske ändå blir dåligt väder

Man får försöka tänka positivt.
Jag har fått operationstid (änt-e-ligen) efter snart ett års väntan.

För det vandrade meshet som skulle hålla ihop ett navelbråck men istället släppt taget och irriterat mig och min bukmuskelatur mer eller mindre i drygt 15 års tid.

7 juli smäller det.

Min andra semestervecka blir en sjukskrivning istället. 

Det är inte utan att det känns lite surt. 

Det gör det verkligen.

Men å andra sidan. 
Jag får det gjort. Det är Sverige så jag behöver inte tänka på försäkringar och kostnader. 
Och det kanske ändå blir dåligt väder de där veckorna då jag inte får bada eller bära eller göra något roligt. 

Löparbloggen

Jag skriver sällan om löpning pga tänker att är man intresserad av sådant hittar man andra bloggar och nördar ner sig i skor, vätskevästar, gels, hälkilar och annat. 
Och är man inte intresserad är man verkligen inte intresserad.
Men jag är en löpare. 

Och är kommer ett undantagsinlägg. 

Jag är inte heller en sådan löpare som i samband med valfri födelsedag fick en kris och anmälde sig till ett lopp och började tokträna samt lägga ut varenda runda på Insta och fejjan för upptummar och heja-rop efter varje pass.

När det gäller löpning gillade jag bandet innan de blev stora, okej?

Jag har mer eller mindre alltid hållit på.

Däremot har jag inte sprungit speciellt många lopp. 
Av två huvudsakliga anledningar.

1) jag tycker inte att det är så himla kul med lopp och blir framför allt väldigt nervös innan, trots att det ju "bara är på skoj" och inte handlar om något annat än motionslopp

2) jag behöver inte ett lopp som motivation för att löpträna, jag gör det ändå

Jag har sprungit ett antal halv-marathon, men aldrig en hel mara. Och det skaver lite. Jag vill springa en mara nån gång i mitt liv, det känns som en grej man ska ha gjort. 

Jag har aldrig heller följt något sådant specifikt program, som det ju finns hur många som helst att ladda ner gratis, om man vill ha ett färdigserverat schema på marathonträning. 

Men jag har hört från flera håll, att ska man springa en mara ska man iallfall klara att springa 3 mil. Det är som en gammal vedertagen sanning som jag inte vet om den är sann, men jag har hört den flera gånger. 

I lördags sprang jag 3 mil för första gången i mitt liv.
Det var jobbigt. Men gick ändå helt okej. 
Jag har skavsår under armarna och på ryggen (efter vätskebältet). Jag är öm i benen och går som en stelopererad nerför trappor. 

Men jag gjorde det. 
Och nu googlar jag på maror till hösten. 
Och skriver det här för jag är en sån som inte tycker om att säga att jag ska göra saker om jag inte verkligen har för avsikt att genomföra mina planer. 

Hej jag är långsint

Eller långsur, som vissa säger. Det tycker jag låter lika moget som när vuxna människor säger kossa och kisse. Men det nog om den osköna sidan av mig, för nu ska vi fördjupa oss i en annan...

Jag är långsint.

Inte nog med att jag har svårt att släppa vad jag upplever som oförätter, jag kan riktigt gotta mig i tanken på eventuella motaktioner jag ska sätta i verket månader i framtiden. 

Då får dom se! tänker jag.

Istället hinner dom glömma och förstår inte vad jag håller på med. 

Så typiskt. 

Sedan snart ett år är jag sur på en person i bekantskapskretsen. Inte rasande arg. Men puttrande sur. Jag vet inte om hon vet det. Jag vet inte om jag ens bör ta upp det.
När jag ältar det här med min man säger han att jag måste prata med henne eller släppa det.
Jag vill inte göra något av de två alternativen.
Eller jo, jag skulle nog vilja prata med henne men jag vill inte vara den som tar upp det pga att då blir det ju så uppenbart att det jag som bär på surheten. Istället hade jag nog velat att hon tog upp det. Men det kommer hon inte göra eftersom jag tvivlar på att hon dels ens fattar att jag är sur och knappast heller förstår varför. 

Ack ja, jag känner mig som Krösa-Maja. Men det är inte lätt att vara långsint. 

Den ofrivillige bråkstaken

Jag har bråkat på jobbet i veckan. 
Även om det var digitalt och inget fysiskt bråk och även om jag såklart tycker att jag har jätterätt, så skaver det ändå och har lämnat en tråkig bismak. 

Jag har ju berättat tidigare att finns en person som hänger sig kvar i min arbetsroll, trots egen uppsägning. En som jag jobbar nära och det har varit svårt, mycket pga otydligheten kring huruvida vi håller på med överlämning eller samarbete. 

I veckan rök vi ihop. 

Vi tycker olika om hur webben ska läggas upp och tycka olika måste man ju få göra. Men här lyser verkligen brist på tydlighet uppifrån igenom. Jag upplever ju att jag agerar i enlighet med vad jag fått både gehör och befogenhet för.

Men det är uppenbart att ingen kommunicerat till den här personen att jag ska få äga frågan (iaf mycket mer än henne eftersom hon är på väg ut) och jag förstår inte heller varför hon bryr sig så mycket?

Jag tror, misstänker starkt, att hon försöker göra sig ovärderlig och hålla sig kvar i vissa delar så att projektet ska vilja köpa in hennes konsulttjänster i framtiden. 
Men det, kan jag säga, kommer då inte jag rösta för iallafall. 

Det skaver också att det får brista såhär mycket i direktiv och ledning och jag misstänker igen att det har att göra med att det är så (till synes) oviktiga frågor som webbsidor och kommunikation det handlar om. Typiskt sånt som ingen bryr sig om, ser, lägger märke till alls, så länge det bara funkar. Men jävlar om det brister, blir fel, saknas material, etc. då pekas det gärna fingrar åt alla håll.

Vad sa vi, var det helg snart eller?

En långpanna till så blir det semester snart eller

En gång, för några år sedan när vi satt på en såndär avslutningspicknick på förskolan och åt ballerinakex och färdigskivad vattenmelon så hörde jag en mamma säga till sin baby daddy (dvs gemensamma barn men separerade)

- .. och glöm inte att du ska baka en långpanna till Adrians match på lördag. Laktosfri!
medan hon packade ihop kånkenryggsäcken och klappade barnet på huvudet och gick därifrån.
Det var väl hans vecka.

Pappan satt kvar på filten och sa högt, till alla och ingen

- Jag kan väl förihelvete inte ens stava till långpanna!

Jag tänker ofta på den scenen. Särskillt när jag måste baka en massa långpannor. Laktosfria. 
Våren är skolavslutningarnas, fotbollsmatchernas, och de förbannade långpannornas högsäsong.