Löparbloggen

Jag skriver sällan om löpning pga tänker att är man intresserad av sådant hittar man andra bloggar och nördar ner sig i skor, vätskevästar, gels, hälkilar och annat. 
Och är man inte intresserad är man verkligen inte intresserad.
Men jag är en löpare. 

Och är kommer ett undantagsinlägg. 

Jag är inte heller en sådan löpare som i samband med valfri födelsedag fick en kris och anmälde sig till ett lopp och började tokträna samt lägga ut varenda runda på Insta och fejjan för upptummar och heja-rop efter varje pass.

När det gäller löpning gillade jag bandet innan de blev stora, okej?

Jag har mer eller mindre alltid hållit på.

Däremot har jag inte sprungit speciellt många lopp. 
Av två huvudsakliga anledningar.

1) jag tycker inte att det är så himla kul med lopp och blir framför allt väldigt nervös innan, trots att det ju "bara är på skoj" och inte handlar om något annat än motionslopp

2) jag behöver inte ett lopp som motivation för att löpträna, jag gör det ändå

Jag har sprungit ett antal halv-marathon, men aldrig en hel mara. Och det skaver lite. Jag vill springa en mara nån gång i mitt liv, det känns som en grej man ska ha gjort. 

Jag har aldrig heller följt något sådant specifikt program, som det ju finns hur många som helst att ladda ner gratis, om man vill ha ett färdigserverat schema på marathonträning. 

Men jag har hört från flera håll, att ska man springa en mara ska man iallfall klara att springa 3 mil. Det är som en gammal vedertagen sanning som jag inte vet om den är sann, men jag har hört den flera gånger. 

I lördags sprang jag 3 mil för första gången i mitt liv.
Det var jobbigt. Men gick ändå helt okej. 
Jag har skavsår under armarna och på ryggen (efter vätskebältet). Jag är öm i benen och går som en stelopererad nerför trappor. 

Men jag gjorde det. 
Och nu googlar jag på maror till hösten. 
Och skriver det här för jag är en sån som inte tycker om att säga att jag ska göra saker om jag inte verkligen har för avsikt att genomföra mina planer.