Släkten är värst

Just nu råder inga tvivel om huruvida vi ska spendera julen i Idaho, men alla tvivel huruvida min svåger och hans fru kommer att göra det.

Det är som att bråken och dramat vi var säkra på skulle brisera OM de kom, slagit ut i full force redan innan vi ens kommit in i december.

I morse när jag och barnen stod och väntade på skolbussen och de småtjafsade som de alltid gör, sa jag till dem: så som det är mellan er pappa och hans bror, så hoppas jag att det aldrig kommer vara mellan er.

Och så pratade vi om skillnaden mellan att bråka med sina syskon som barn, när man kan vara skitarga på varandra men ändå tvingas sitta vid samma middagsbord, och som vuxna när man kan välja att inte prata med varandra (och tvingas reda ut osämjan) på flera år.

Sen kom bussen. Skolbussen kommer som regel nångång mellan 06:34 och 06:45 på morgonen. Vilket betyder att vi går hemifrån senast 06.30 och sen väntar vi.
Nu är det kallt på mornarna, bara några grader varmt. Barnen har jackor på sig när vi går till bussen, som de sedan ger till mig innan de kliver på, pga bussen är varm och barnen får inte ta av sig andra kläder än mössor när de väl satt sig ned. 

Paus för frågetecken.
Men ja. På hemresan får de inte heller byta till en tom plats allteftersom barn hoppar av. Vilket innebär att mina barn som bor på näst sista stoppet, ibland sitter tre barn inklämda på ett säte för två medan flera andra säten är tomma.

Regler, USA älskar regler.

Just den här regeln handlar ju om att barnen av säkerhetsskäl inte ska ställa sig upp, gå omkring, etc. på bussen, vilket jag kan köpa. Men hur svårt är det för busschaffisen att de dem fem sekunder att byta till en tom plats när han ändå står still?
Men, ja. Nä.

Nu ska jag koka björnbärssylt, lyssna på en inspelad föreläsning och vänta på att tvättstugan öppnar.