Det bästa

Med semester är undantagstillståndet.

Sol och bad och paraplydrinkar i all ära.

Men det bästa, om ni frågar mig, är känslan av skit samma. Om ungarna äter wienerbröd till frukost och hamburgare tre dagar i rad. Om de är uppe sent. Känslan av lika delar mys, klaustrofobi och overklighet som infinner sig när man bor inknölade på 32 kvadratmeter och tvättar upp sockar i handfatet och leker, sover, och ser på tv i sängen.

Ingen storhandling. Ingen städning. Ingen vardagsmat.

Barnen har inte uttryckt en enda gång att de saknar sina leksaker. Tvärtom leker de bättre tillsammans än på länge, med fantasi kryddad av nya miljöer.

Att ta släkten på semester.

Det var ingen dum idé.

Det ska vi göra om.

Redan till jul faktiskt.

Lallar runt i Budapest

Flygskam. Nej, vi släpper det nu. 
Köttet likaså. 

Alla vet. Alla väljer själva. 

Jag är alltså i Budapest med min familj, min svåger och hans fästmö, samt mina svärföräldrar. Min mans familj alltså. Och ja, min mans lillebror är en tjejtjusare, det får man nog säga. 
Jag har känt honom i snart 20 år. Jag har inte blivit introducerad för lika många flickvänner, men det är fasen inte långt ifrån. 

Han har inte svårt att få tjejer och han är inte världmästare i att vara singel, vi kan väl säga så. 

Den här nya iallafall, jag gillar henne. Det har jag sagt förr. 
Jag hoppas det håller. Det har jag också sagt förr. Men jag menade det då och jag menar det nu. 

Storstadsliv med släkt och småbarn (nåja, så himla små är dom faktiskt inte) är vad man gör det till. Vi kollar på mäktiga byggnader och statyer, äter glass och spännande bakverk, hittar lekparker och åker spårvagn. 

Lillskruttan tycker att det är jobbigt att gå långa sträckor, vilket det ju är. Men biter ändå oftast ihop. Båda vågar prova nya maträtter även om de inte alltid gillar vad de smakar. Och de ser ungdomsgäng, uteliggare, gatumusikanter och diverse folk som är precis som hemma fast ändå inte alls. Och jag tror att det är bra. Igår köpte vi crepes från en gatuvagn där det låg en hund innanför disken och sov på kassaapparaten. 

De ställer tusen frågor och vi svarar om vi kan och vet vi inte så säger vi det, att vi inte vet. Vi upptäcker tillsammans. Jag vill att det ska vara spännande men tryggt. Och det tror jag att det är. 

Och naturligtvis hade vi lika gärna kunna vara i Trollhättan, men med tanke på internationell familj osv. det är grymt skönt för mig att inte vara på hemmaplan. Alltså jag kan språket lika lite som de andra, med undtantag för nya svägerskan som är östeurope och fattar lite. Hon har dessutom varit här förrut och får stå i centrum. Det är skönt. 

Vi har det bra. 

Skämmigt

Efter gårdagens inlägg känns det viktigt att påpeka att jag visste också har flygskam.

Lite iallafall.

Men jag menade verkligen inte att framställa Arlanda som den gyllene porten till världen. Jag vet att det finns tåg. Men jag bor i norr och sådär.

Och innan vi hamnar i en klimatdebatt där jag känner mig trängd och börjar peka finger mot alla som äter kött (men oooh har infört EN vegetarisk dag i veckan) och shoppar som tokiga på nätet samtidigt som jag med all rätt skäms för att jag faktiskt inte känner lika mycket flygskam som jag tycker att jag borde göra… Så, ska vi  stället prata om annat jag skäms över. 

Just idag.

Kul va?

Jo. Jag skäms över att jag skämtat, och kommer förmodligen fortsätta göra det, om att jag idag träffat min nya svägerska. För jamen-jag-vet-inte 312:e gången?! 

Kanske är det sista gången. 

Det kan ju vara det.

Men det kunde det ha varit de senaste 311 gångerna också. Hon verkar dock väldigt trevlig, det lilla jag hunnit konversera henne hittills.

Jag skäms också för att jag precis varit på zoo med hela gänget och stöttat en verksamhet som sannerligen inte anammat de här nymodiga idéerna om att djur i bur kanske inte fetälskar att vara just djur i bur och typ har en massa behov utöver att vara fotoobjekt.

Skäms är ett ganska starkt ord. 

Jag skäms inte över att mina barn inte ätit ett enda vettigt mål mat idag. De gick inte och la sig hungriga, tvärtom. Men jag tänker att imorgon skulle vi kunna kika lite på om det eventuellt finns grönsaker i Ungern.

Sånt vi aldrig gjorde

Sitter på Arlanda och tittar på plan som lyfter och landar i regnet. 
Himlen är grå men vad gör väl det när man är på väg ut i världen för att fira höstlov.

När jag var liten åkte vi till stugan i Västerbottens inland och ibland, på somrarna, till Skåne eller Stockholm för att hälsa på mina föräldrars bekanta. 
Vi reste aldrig nånstans bara för att se och uppleva något nytt.

Nu menar jag inte att klaga på min barndom för det var alls inget fel på den. Och just därför uppskattar jag ju också att vi har vår stuga så att barnen får springa barfota på grusvägar, kissa på gräsmattan, bada nakna och växa upp med de evigt ljusa sommarnätterna. 

Men jag uppskattar också verkligen detta. Att barnen får uppleva nya platser tillsammans med oss, och sin farmor och farfar.
Känna reseglädje och inte bara resestress.

Dan före dan

Sista dagen på kontoret före avresan imorgon. Jag hade en så lång att-göralista att jag tänkte Omöjligt, detta kommer icket låta sig hinnas!
Men se på fan alltså. Nu är klockan inte ens 15 och jag är klar med alla mina måsten. Inte alla borden, dom ska jag ta i örat på en stund, då jag druckit upp kaffet och skrivit det här. 

Jag hade även en ambition om att städa lägenheten innan vi reste iväg i 10 dagar, men... den är bara att släppa. Mannen jobbar till midnatt ikväll, barnen har simskola, svärpäronen ska slagga hos oss pga bara ett taxistopp och så kan dom städa ur sin lägenhet idag osv. 

Nu är istället ambitionen att få med mig det allra viktigaste. 

10 dagar är sådär misslagom länge att man liksom måste packa ganska mycket, särskilt då vi inte vet om kommer kunna tvätta. Men nu googlade jag precis laundromats in Budapest och fick massa träffar så dåså, det löser sig. 

Och söndag

Blev det också. Sovmorgon. En löprunda. Middag med familjen.

Det är kallt och halt.

Ser fram emot varmare väder under resan.

Men först samlar jag kraft inför en kort men garanterat intensiv jobbvecka. 

Chefen skrev att han trodde han skulle få åka hem från sjukhuset ikväll. Jag svarade att jag höll tummarna och att jag räknade med att han framöver kontaktar mig när han vill och orkar tänka på jobb. Annars försöker jag bara hålla skutan flytande.

Lördag

Vi gick på öl- och matmässa med svärfar. Svärmor erbjöd sig att stanna hemma med barnen så. Ja.

Vid ett tillfälle lämnade vi svärfar ensam i en soffgrupp medan vi var på toaletten samt i kön för påfyllning.

När vi kom tillbaka satt han och pratade med tre killar i 25-årsåldern som slagit sig ner runt honom. 

De satt så i två timmar.

Vi gick runt, träffade några kompisar, drack mer öl.

Kom tillbaka och de satt fortsatt djupt försjunkna i diskussionen. Till slut bröt de upp men innan killarna drog vidare såg de till att svärfar hade fullt glas och tog några selfies med honom.

Han tackade i sin tur för en trevlig kväll och frågade 

”Now.. had I been Swedish, would you guys have told me all those things?”

Killarna hade tydligen varit väldigt generösa med detaljer kring sina liv och funderingar.

Varpå killarna stirrade på honom som om han frågat om de tyckte om att rulla sig i koskit.

”No. Of course not. We would have stopped talking after hello.”

Fredag

Den här dagen skulle jag komma ikapp, arbetsmässigt, var det tänkt.

Istället kom jag att krishantera det faktum att chefen ligger på sjukhus.

Det är extremt olägligt.

Men också en extremt viktig påminnelse om vad som är just viktigt, på riktigt.

Stressmester

För exakt ett år sedan gav jag min chef så jävla mycket ovett för att han åkte på semester i november.

23:e november är deadline för ansökningar till EUs ramprogram och vi har sjukt mycket att göra inför denna deadline varje år.

Nu ska jag själv åka på semester. I november. 

Det var inte mitt påhitt ju, vi ska till Budapest över höstlovet med svärföräldrarna och barnens farbror som är i Frankrike ska också ansluta.

Det ska bli jättefint på många sätt. Men lugn och ro, det får vänta tills efter 23/11.

Hit me where it hurts liksom

Den kanske sämsta förolämpningen jag fått var efter en presentation jag gett som enligt både mig och andra gick väldigt bra.
Att den gick bra var ingen slump.
Det var en lättnad, men ingen slump.

Jag hade övat. Och övat. Ni fattar. Övat en gång till. Ställt timer på mobilen och klockat mig själv framför spegeln.

Sen gick det bra också. 

Och efteråt kommer en människa med betydligt mäktigare titel, högre lön, osv fram till mig och grymtar, Jaha, du lät ju väldigt förberedd..

Som att det vore något dåligt. 
Jag var förberedd. 
Vet att jag tidigare spytt galla över folk som medvetet struntar i tidsramar för presentationer och kliver upp på scen och ogenerat använder 3 av sina 10 minuter till att sålla bland 52 powerpointbilder för att sedan hålla en osammanhängande presentation på en dryg kvart.

Respektlöst och oproffsigt. 

På måndag har jag en ny presentation, digitalt visserligen, men av hyfsat stor vikt för framtida projekt så det känns viktigt att det går bra.
Så jag förbereder mig.
Och hoppas att det ska märkas också. 

Bara en reflektion

På samma tema som föregående inlägg.
Gud, Jesus och gänget. Eller ja, deras tunes iallafall. 
Alltså psalmer, vem fasen har tonsatt dem?

Här kommer extremt missriktad kritik eftersom jag varken går i kyrkan speciellt ofta eller kan sjunga i huvudtaget. Så med det sagt.
Att sjunga psalmer är som att leka Hela havet stormar med rösten. 
Ni som lekte det i skolgympan vet vad jag pratar om. När man hade plintar i olika höjder, lianer, tjocka mattan, bockar och diverse andra redskap utströsslade över gymnanstiksalsgolvet. Sen skulle man ta sig genom en bana utan att ramla ned och nudda golvet. 

Så hoppar, vinglar, fumlar, och svingar sig min röst genom psalmerna. 

Noter som russin i filen. Huller om buller. 

En annan sak. Jag kan inte höra barnröster sjunga i kyrkan utan att bli extremt tjock i halsen. Måste ideligen pausa min insats i verbala Hela havet stormar pga håller på att börja gråta. 

Bara ett förslag

Vi var i kyrkan idag. Storskruttan, mitt älskade lilla Jesus freak, är med i en fritidsgrupp på en lokal kyrka. Varje tisdagseftermiddag är hon där några timmar, fikar gott och pysslar i regi av guds förlängda arm.

Jag har absolut inget emot det. Skulle tro att fascinationen för religion svalnar så småningom och gör den inte det är det knappast kidsen som hänger i kyrkan som löper störst risk att bli kriminella. Hur som haver, idag var hennes grupp med och läste texter, sjöng och uppträdde lite under gudstjänsten.

Inte oangenämt på något sätt. Sedan var det kyrkkaffe och öppen pysselverkstad för de som ville.

Lillskruttan hade kunnat välja att stanna hemma med sin hedniske far men ville följa med. Vilket hon fick under stränga förmaningar att hålla sig tyst under själva gudstjänsten. Det gjorde hon också, tack vare pussel och byggklossar. Älskar alla offentliga platser med lekhörna.

När vi cyklade hem efteråt frågade jag vad hon tyckt. Och jodå ”fikat var jättegott och pysslet var jätteroligt. Det där när dom bara pratade och sjunget och det.. det var inte så kul. Dom kanske kan sluta med det?”

Ulvön

Det är nånting med att vara på en ö.
Det är liksom definitivt.
Jag känner mig inte strandsatt, även om jag är just det.
Men fast, förankrad, på ett bra sätt. 

Inom ramen för universitetets chefs- och ledarskapsutbildning har jag varit här i tre dagar för reflektera över mitt ledarskap och utvecklas till en hållbar chef. 

Det är lite flummigt. 

Det är också otroligt vackert här och samtliga deltagare går runt och spinner som katter över höstlövens färger, solen, havet, tystnaden. 
Jag har badat i havet också.

Det var svinkallt och underbart. 

Nu låter det som att jag är hjärntvättad. 
Det är jag nog inte. 

Jag är inte en chef heller.
Bara en liten projektledare.

Inget nytt under solen som är fortsatt skymd

Polska negmamman satt i vårt kök vår några dagar sedan, drack te och åt kaka som hon berömde för att den inte var så söt. Sån är hon ju. Det ska inte vara för glatt, för sött, för sprudlande.
Lågmält negativt är mer hennes melodi.

Alla barn sprang omkring och lekte huller om buller under tiden. Hennes barn är väldigt intellektuelt begåvade, läser och skriver tre språk liksom, men lekmässigt skulle jag säga att de drar ner mina barn (och inte dem emot) på en mer skrikig nivå. Jag ville kasta ut dem så att de fick springa av sig i lekparken, men det vågar inte hennes barn. Och jag höll på att få bryt på att barnen konstant försökte komma in och ta kex och kaka med sig ut i vardagsrummet. 
Vi äter i köket! sa jag så många gånger att det började kännas som ett mantra. 
Mina barn vet och satte sig tjurigt vid bordet och åt upp när jag påpekade detta. Hennes barn bara tittade på mig med stora ögon. 
Då fick PNM säga något på polska som jag gissar var typ "den här familjen har ju liksom stolar i köket och ett bord och de sitter runt det och äter och vill inte att man springer runt med mat i resten av lägenheten, sådär som vi gör hemma sen vi kastade ut konceptet med stolar, och även stolarna, och nu sitter på kuddar, alternativt springer omkring, och äter."

Då stod de rakt upp och ner på köksgolvet och tryckte i sig kexen, sprang iväg och kom sedan tillbaka tre minuter senare för att upprepa exakt samma process. 
PNM klagade över att de har så mycket energi och sedan hennes man lyckats introducera en tv i deras hem tycker hon att barnen har alldelens för mycket skärmtid och rör sig alldelens för lite. 

Jag försökte än en gång föra ämnet idrott och lagsport på tal och förklara att även om det är ett viss meck att få ungarna till träningen, speciellt när de är yngre, så har man som regel igen det sen. När de kan cykla till träningarna själva och har fått in en rutin i att idrotta istället för att bara glo skärm.  Och barnen får som sagt röra på sig, vilket ju var kärnan i det hon klagade över. 
Hon var fortsatt skeptisk.
Vill inte ruta in sina kvällar på det sättet.
Middag (på golvet!) tillsammans med familjen är viktigt.
Hon har en tvååring som inte är helt lätt att släpa med på diverse grejer och tyckte att de äldre barnen gott kunde vänta några år med organiserad idrott.
Men det som till slut fick henne att iallfall överväga organiserat idrottande var när min man påpekade att alla sporter är inte lika lätta att komma in i om man väntar några år. Typ hockey, gymnastik, säkert många andra också. Kommer man som 11-åring på att man vill prova och sen visar sig vara på samma nivå som 6-åringarna som precis börjat... då är det inte så kul.
Och knappast så lätt för föräldrarna att motivera barnet att fortsätta. 

Vi får se. Kanske följer hennes äldsta son med och testar bandy till veckan. Kanske fortsätter hon beklaga sig över upplevda problem samtigt som hon effektivt motar bort alla förslag på lösningar. 

Cykelfest

För tredje året i rad. I den lilla byn där jag inte bor.
Men min kompis bor där och en helg om hösten gör jag det också, typ.

Ni vet konceptet, tror jag skrivit om det innan, förrätt i ett hus, varmrätt i ett annat, och sen efterrätt i ett tredje. Tre par på varje plats, nya konstelationer till varje rätt.
Man lagar en rätt, men äter tre. 
I år fick vi efterrätten på vår lott. Den är enklast på så sätt att vid den tiden på kvällen är alla varma i kläderna. Man har druckit både fördrinkar och vin. Man kan prata om de rätter man redan ätit och jämföra erfarenheter från kvällen. 

Tråkigt i år var att den absolut trevligaste blandningen av människor fick vi till huvudrätten, hade hellre haft dem till efterrätten då den är den enda rätt som man ju inte måsta skynda sig ifrån. Det annordnas efterfest på Byagården och till den är alla bjudna och uppmanas bege sig runt 22, men man trillar in när man vill, det är inte som med rätterna som förväntas serveras vid exakta klockslag.
Till efterrätten fick vi iallafall en grupp det inte var jobbigt att skiljas från, framför allt dominerad av en extremt uppmärksamhetstörstande kvinna som betraktade sanningshalten i sina utspel på samma sätt som hon verkade betrakta sin man, det vill säga totalt ovidkommande. 

Jag tog bussen tillbaka till stan vid 01:00 och trotsade busschaffisen som argt påpekade att man inte fick ha drycker med sig på bussen, då jag vägrade lämna min nyöppnade burk Ramlösa på busshållplatsen. 

Det är ett roligt upplägg, och alltid en trevlig kväll.
Lite synd att man liksom inte bor där och kan lära känna dessa människor på riktigt.
Också lite skönt att man liksom inte bor där och behöver lära känna dessa människor på riktigt.