Inget nytt under solen som är fortsatt skymd

Polska negmamman satt i vårt kök vår några dagar sedan, drack te och åt kaka som hon berömde för att den inte var så söt. Sån är hon ju. Det ska inte vara för glatt, för sött, för sprudlande.
Lågmält negativt är mer hennes melodi.

Alla barn sprang omkring och lekte huller om buller under tiden. Hennes barn är väldigt intellektuelt begåvade, läser och skriver tre språk liksom, men lekmässigt skulle jag säga att de drar ner mina barn (och inte dem emot) på en mer skrikig nivå. Jag ville kasta ut dem så att de fick springa av sig i lekparken, men det vågar inte hennes barn. Och jag höll på att få bryt på att barnen konstant försökte komma in och ta kex och kaka med sig ut i vardagsrummet. 
Vi äter i köket! sa jag så många gånger att det började kännas som ett mantra. 
Mina barn vet och satte sig tjurigt vid bordet och åt upp när jag påpekade detta. Hennes barn bara tittade på mig med stora ögon. 
Då fick PNM säga något på polska som jag gissar var typ "den här familjen har ju liksom stolar i köket och ett bord och de sitter runt det och äter och vill inte att man springer runt med mat i resten av lägenheten, sådär som vi gör hemma sen vi kastade ut konceptet med stolar, och även stolarna, och nu sitter på kuddar, alternativt springer omkring, och äter."

Då stod de rakt upp och ner på köksgolvet och tryckte i sig kexen, sprang iväg och kom sedan tillbaka tre minuter senare för att upprepa exakt samma process. 
PNM klagade över att de har så mycket energi och sedan hennes man lyckats introducera en tv i deras hem tycker hon att barnen har alldelens för mycket skärmtid och rör sig alldelens för lite. 

Jag försökte än en gång föra ämnet idrott och lagsport på tal och förklara att även om det är ett viss meck att få ungarna till träningen, speciellt när de är yngre, så har man som regel igen det sen. När de kan cykla till träningarna själva och har fått in en rutin i att idrotta istället för att bara glo skärm.  Och barnen får som sagt röra på sig, vilket ju var kärnan i det hon klagade över. 
Hon var fortsatt skeptisk.
Vill inte ruta in sina kvällar på det sättet.
Middag (på golvet!) tillsammans med familjen är viktigt.
Hon har en tvååring som inte är helt lätt att släpa med på diverse grejer och tyckte att de äldre barnen gott kunde vänta några år med organiserad idrott.
Men det som till slut fick henne att iallfall överväga organiserat idrottande var när min man påpekade att alla sporter är inte lika lätta att komma in i om man väntar några år. Typ hockey, gymnastik, säkert många andra också. Kommer man som 11-åring på att man vill prova och sen visar sig vara på samma nivå som 6-åringarna som precis börjat... då är det inte så kul.
Och knappast så lätt för föräldrarna att motivera barnet att fortsätta. 

Vi får se. Kanske följer hennes äldsta son med och testar bandy till veckan. Kanske fortsätter hon beklaga sig över upplevda problem samtigt som hon effektivt motar bort alla förslag på lösningar.