Tuesday 28 September 2021

Goedenacht

Tack för pepp. Presentationen igår gick bra. Nu laddar vi inför nästa som är imorgon. Den är kortare, jag ingår i en panel med fyra andra presentatörer och vi får en kvart var innan det öppnas för frågor. Är nervös, det är jag absolut. Men... det blir som det blir.

I presentationerna känner jag ju att jag har en fördel som inte hindras av engelskan på samma sätt som många andra i konsortiet. På gatan och i restauranger däremot, är engelskan helt värdelös här.
Franska eller flamländska tack.
Kan du inget av dem kan du vara tyst.  

Monday 27 September 2021

Bonjour

Lägger en sista (darrig och skadad) hand vid dagens presentation. Känner mig märkligt lugn trots att jag inte riktigt har grepp om hur det ska gå. Mycket för att den innehåller en stor del diskussionspunkter och de kan jag ändå inte styra över eller förbereda mer än till en viss gräns. 

Resan till Bryssel igår gick så friktionsfritt att jag nästan blev besviken (bara nästan alltså). Behövde inte ens visa upp mitt amerikanska vaccinkort, som jag ju oroat mig så för att Belgien inte skulle acceptera. Och barnen har det bra med farmor och farfar.

Nu har jag precis ätit smaklös toast med laughing cow, druckit två koppar kaffe och utmanat handleden i att gröpa ur en kiwi med sked.   

Friday 24 September 2021

Jag tänker (ibland asså)

Ska göra klart två presentationer idag inför nästa veckas möte och konferens. Jag är nervös, redan nu. Ena presentationen är måndag, den andra onsdag. 

Påminner mig själv om goda råd jag fått. Att försöka lägga ribban på 80%. Den är bra. Att inte satsa på 100% och sedan gräma sig själv för att det inte blev mer än kanske 96%. Och framförallt lägga enormt mycket tid på de där sista procenten.
Lättare då att tänka ja men det här räcker. Det är typ 80%.

En annan ett annat råd är ”Anything worth doing is worth doing badly”.
Är det värt det behöver det inte vara perfekt. Det kan till och med få vara dåligt ibland.
Att träna, att vara med barnen, att umgås med vänner, eller att få chansen att presentera på en stor konferens i Bryssel.
Det är såklart värt det, men det måste inte bli perfekt.
Det kommer fler chanser. 

Så tänker jag.
Så försöker jag peppa.
Fredag och så vidare, trevlig helg på er!

Tuesday 21 September 2021

Min tisdag

Har precis varit hos tandläkaren och fått remiss till käkspecialist. Det är som att olyckan är the gift that keeps on giving… problemet med käken är inte akut, men kortfattat kan man säga att den fick sig en jävla smäll och inte riktigt är som den ska nu. 
Till sjukgymnasten i morgon ska jag säga att jag vill gå upp till 75% arbetstid i oktober. Dels för att armen ju faktiskt är bättre, men mest för att jag absolut inte bara jobbar 50% och då vore det väl dumt att bara få betalt för det.

I övrigt jag är helt besatt av tanken på att skaffa lådcykel. Känner att det är precis det jag behöver för att ta mig genom vintern. Men förutom absolut svindyra så är det svåra att få tag i också.
Och ja jag vet att det finns hyfsat billiga varianter men jag kan inte ha en sån där styret liksom är en hel stång och för att svänga cykeln måste du svänga hela lådan. Jag pallar inte det med min dåliga arm utan måste ha en sådan med hydrauliskt, ”vanligt” cykelstyre.

Igår när jag hämtade storskruttan på fritids berättade hon att hon fått en vän. Sofia heter hon. Hoppas hoppas hoppas att denna lilla Sofia är av samma uppfattning och också anser att de är vänner.
För precis som ni bekräftat är det ingen lätt övergång det här.
Men vi tar det en vecka i taget.

Friday 17 September 2021

Att bli stor

Ni som har barn som har gått från förskolan till förskoleklass.
Hur gick det?
Storskruttan var så fruktansvärt peppad och jag tänkte aldrig annat än att det skulle gå bra. Nu har det inte gått dåligt, men redan i slutet på första veckan förstod jag ju att det skyhöga förväntningarna inte riktigt infriats.
I slutet på förra veckan bröt hon ihop och grät och grät för att hon inte riktigt visste hur man gjorde för att bli vän med nya barn, för att hon inte kunde komma ihåg alla namnen, för att de andra flickorna i hennes grupp bara lekte med sina flick-kompisar som det gått i förskolan med.

Från hennes förskola kommer hon med tre pojkar som hon visserligen är god vän med men de är ju inte flickor. Jag har försökt att vara stöttande och lyssna på henne och ge råd, samtidigt som jag inte vill göra för stor sak av det.

Den här veckan upplever jag i alla fall att det har gått bättre. De har friluftsdag idag och hon var så otroligt laddad inför den, packade matsäcken igår kväll och formligen studsade upp ur sängen imorse.
Imorgon eftermiddag ska vi ha playdate med en av hennes bästa vänner från förskolan. Jag kontaktade den flickans mamma och frågade om vi kunde styra upp någonting, som en påminnelse om att hon ju fortfarande har vänner.
Många vänner.
Även om de inte går på samma skola längre.

Men det är ingen enkel övergång. Hon saknar alla klätterställningar och leksaker. Förstår att hon är stor och förväntas leka med andra saker nu. Förväntas förstå saker som inte är helt lätta att förstå.
Litet barn i stor värld.

Tuesday 14 September 2021

Det som aldrig tar slut

Jag fick ett DM på Instagram i går från min svåger som ju fick ett (nä flera) utbrott under sommaren och sedan dess inte hört av sig till någon. Han skickade visserligen ett sms till min man på hans födelsedag, men jag har inte hört någonting.
Inte till lillskruttans födelsedag, inte när jag låg på sjukhus, ingenting.
Nu skrev han att han hört om min arm och att det var tråkigt. Han bad om ursäkt för att han inte grattat lillskruttan och förklarade det i stort sett med att han varit arg och inte kunnat hantera sin familj.
Och jag tänker.
Jag tänker att familjerelationer är väl alltid speciella och visst, jag har inte vuxit upp i hans familj men jag har ändå varit en del av dynamiken i snart tjugo år. Hans föräldrar är inte hemska människor. Jag har svårt att tro att hans barndom, som ju utspelade sig parallellt med min mans och deras lillasysters barndomar, ska ha kunnat vara så fruktansvärd som han i perioder hävdar.

Jag svarade i alla fall att jag uppskattar att han hör av sig. För det gör jag. Oavsett allt annat så kommer han alltid vara barnens farbror.
Familjerelationer tar inte slut.
De kan vara svåra, infekterade, stillastående. Och det tror jag att han är väldigt medveten om. Han är inte ute efter att bryta. Exakt vad han är ute efter, uppmärksamhet, sympati…. vet inte.
Men det som kanske stör mig mest i allt det här är att jag tänker att han tar det för givet.
Utnyttjar att familjerelationer inte tar slut.
Men han förstår nog inte heller hur mycket de kan ta skada.  

 

Monday 13 September 2021

Det blir alltid måndag till slut

Helgen som var. Den innehöll allt. Skratt, bråk, tårar, kramar. Träning och tårta. Vila och lek. Regn och solsken.
Ni fattar.

Handleden gör inga skenande framsteg. Framför allt vridmomentet inåt är väldigt svårt. Kanske att jag fått nån centimeters ökning där.
Men det går inte bakåt.
Det gör lite mindre ont.
Jag kan (om än väldigt, väldigt varsamt) ha tvåhandsfattning när jag schamponerar mitt hår nu.

Thursday 9 September 2021

Try to make me go to rehab... yes yes yes

Allt jag vill (naturligtvis borträknat fred på jorden, snälla barn, och alla andra utopier) är att någon i läkarkläder ska titta på min hand och säga ”men det kommer naturligtvis att bli bra till slut”.
Men ingen säger så.
Igår blev jag med gipset.

Trots att jag ju blivit tillsagd att inte ha några förväntningar så hade jag naturligtvis det ändå.
Hur låter man bli att ha förväntningar?
Armbågen som varit fixerad i 6 veckor hade helt glömt bort hur den skulle fungera. Armen smal och hårig. Huden rynkar sig där det förrut fanns en biceps.
Jag kan vrida handleden några grader åt varje håll. Inte mer.
Natten till idag så sov jag sämre en på väldigt länge.
Förut stoppade gipset, nu stoppar smärtan.

Positivt: det är en hand och inte hjärta, lungor, lever eller något annat livsviktigt.

Det kommer också att bli bättre, tänker jag. Läkaren hotade med ny operation (insert en massa läkarsnack om trasigt ligament och ben som inte längre förstår att det ska samarbeta i ett vridmoment) och ja, kanske blir det så. Men först en jävla massa rehab.

Det kommer att bli bra till slut.
Om ingen annan säger det får jag väl säga det själv.

Tuesday 7 September 2021

Rulla-de-rulla-de-rullar...

Det rullar på. Lite för fort i vissa fall. Och faller gör storskruttan, nu senast imorse flög hon över styret på nya sparkcykeln och blödde näsblod. 

På lillskruttans 3-årskontroll frågade sköterskan om vi äter en varierad kost hemma. Jag viftade med gipset och sa att tja, alltså….
Potatisbullar, makaroner och korv, gröt, pannkakor (färdigköpta och klippta med sax), och nuggets.
Är det varierat nog?
Det tyckte hon att det var.


Jag har tid hos gipsteknikern på ortopeden imorgon.
Om hen bara kan frigöra min armbåge så att jag kan cykla trehjulig elcykel igen… så skulle det rulla så mycket smidigare.


Friday 3 September 2021

Att trampa luft

Jag avskyr stationära cyklar. Jag tror att det har att göra med när jag skadade ett ligament i foten som tonåring och fick sitta och trampa ensam i ett svettigt hörn av gympasalen medan resten av mina lagkompisar tränade innebandy.
Jag vet inte.
Men jag sätter inte gärna ändan på en träningscykel.
Har motvilligt gått på några spinningpass under åren men då bara för att det antingen var det enda som fanns eller för att någon kompis bad att jag skulle följa med.
Hur som helst.
Mitt liv i gips gör mig något begränsad vad gäller träningsutbud. Och nu när karantänen är slut ville jag såklart gå på gymmet igen, få svettas lite i gipset liksom. Tjugo flåsiga minuter på träningscykeln innan jag gav upp och körde benstyrka istället.
Men om allt nu går som det ska blir jag av med gipset nästa onsdag. Sen väntar förmodligen månader, eller i alla fall veckor, av skenor, rehabilitering och så vidare och så vidare.
Men det ska bli skönt att slippa svettas i gipset iallafall.
Och få springa igen.

Wednesday 1 September 2021

Bajsmacka eller solskensgult

Det står en stor björk utanför mitt köksfönster. Nu har den börjat skifta i gult. Ibland måste jag påminna mig själv om att hösten kan vara så fin, allt är inte en måndagseftermiddag i november.

Jag skiftar lite mellan att tycka synd om mig själv och peppigt tänka att det kunde vara så mycket värre.
Det hade ju såklart kunnat vara så mycket bättre också.
Jag var ju beredd på att dra det här lasset själv, igen.

Men inte i gips och inte i karantän.
Det vart som två överraskande käftsmällar.
Nåväl. Vi mår bra och solen skiner.

Om en klänning. Och ett äpple som föll rakt ned.

Vi skojar ofta om att min man föddes i fel årtionde. Han älskar, och har alltid älskat, allt som har med 70-talet att göra vad gäller kläder...