Try to make me go to rehab... yes yes yes

Allt jag vill (naturligtvis borträknat fred på jorden, snälla barn, och alla andra utopier) är att någon i läkarkläder ska titta på min hand och säga ”men det kommer naturligtvis att bli bra till slut”.
Men ingen säger så.
Igår blev jag med gipset.

Trots att jag ju blivit tillsagd att inte ha några förväntningar så hade jag naturligtvis det ändå.
Hur låter man bli att ha förväntningar?
Armbågen som varit fixerad i 6 veckor hade helt glömt bort hur den skulle fungera. Armen smal och hårig. Huden rynkar sig där det förrut fanns en biceps.
Jag kan vrida handleden några grader åt varje håll. Inte mer.
Natten till idag så sov jag sämre en på väldigt länge.
Förut stoppade gipset, nu stoppar smärtan.

Positivt: det är en hand och inte hjärta, lungor, lever eller något annat livsviktigt.

Det kommer också att bli bättre, tänker jag. Läkaren hotade med ny operation (insert en massa läkarsnack om trasigt ligament och ben som inte längre förstår att det ska samarbeta i ett vridmoment) och ja, kanske blir det så. Men först en jävla massa rehab.

Det kommer att bli bra till slut.
Om ingen annan säger det får jag väl säga det själv.