Thursday, 30 January 2025

(fika)bordsskick

Jag har gått från ett fikarum på jobbet där det varje dag satt mellan tre och tio personer (oftast nånstans däremellan) och drack kaffe för- och eftermiddag. Nu är jag på en stor institution med flera fikarum och drygt 100 personer som ska få i sig koffein, socker, frukt osv. för- och eftermiddag.

På gamla stället var det verkligen norm att mobilerna antingen stannade på kontoret eller låg med skärmen nedåt vid fikat. Ofta kunde folk säga saker i stil med "de ska ringa från vårdcentralen" eller liknande när de hade med sig, och koll, på telefonen under fikat. 

På nya ställt är det väldigt blandat. Fortfarande många som inte har med telefonen eller iaf inte har den synlig. Det är samtal om helgens aktiviteter, barnens idrotter, husdjur, hobbies osv. Men det är också ganska många som kommer och sätter sig med mobilen klistrad vid ansiktet och inte ser upp på hela fikat. Jag förstår bara inte varför de ens väljer att sätta sig med gruppen när de så tydligt demonstrerar att de inte avser delta i gruppens samvaro?

I övrigt trivs jag fortfarande bra på nya jobbet och är så glad att jag vågade söka och byta. Det är uppfriskande att komma in i en ny miljö, lära känna nya människor, och faktiskt anstränga sig för att göra ett gott intryck (även om det senare är jobbigt också).
Men jag var verkligen less på mig själv på förra jobbet.
Jag behövde det här. 

Monday, 27 January 2025

En bra dag

Jag fyller år idag (paus för applåder, konfetti och hurrarop) och det tyckte mina barn absolut skulle firas med frukost på sängen.
En måndagmorgon.
Jag försökte på alla möjliga, både vänliga och mer bestämda, sätt övertyga dem om att det vore enklare, snabbare, och på alla sätt att föredra att jag istället väckte dem efter att jag fixat en mysig frukost i köket med varm choklad, tända ljus, osv. men se det ville de inte höra talas om. 

Du fyller år mamma, vi ska väcka dig med Jamhåholeva och frukost i sängen!

Det var bara att ge upp. Så jag laddade kaffebryggaren igår ikväll så att de bara behövde trycka på knappen. Ställde ett alarm på lillskruttans padda och sedan ett (betydligt tidigare) för mig själv så att när när barnen så faktiskt kom med bricka och sång så hade jag redan duschat och gjort morgonrutinen och sedan krupit tillbaka ner i sängen. 

Jag fick kaffe och en talrik fil med havrefras samt hemmagjort pyssel inslaget i julpapper. Nu på lunchen ska jag gå på massage (unn, unn) och ikväll blir det sushi och sen ska barnen måla mina naglar jätte-jättefint. En hand var. 

Vad mer kan man önska sig?

Wednesday, 22 January 2025

Den tunna huden

Tummen jag klippte toppen av då, undrar ni säkert, hur gick det med den egentligen?
Jomen tackar som frågar, förstår att ni vill veta.
Närå, förstår att ni klarar er bra ändå, men berättar iaf pga den är väl ändå min blogg och jag som bestämmer. 

Sen någon vecka sedan är den döda toppen borttagen och tummen ser för ett otränat öga helt vanlig ut. Men det är den inte. Inte helt vanlig. För hudlagret på fingertoppen (det som växte fram under den döda toppen) är tunt som på en blåsa och att nudda, vadsomhelst, gör jätteont. 
Så kommer det väl vara nu ett tag, tills huden blivit tjockare, härdats, och inte är så öm och bräcklig längre. 

Tänker på uttrycket att ha tunn hud, eller skin på näsan, att vara hårdhudad, etc.
Det är så bokstavligt.
Det gör väldigt ont att ha tunn hud. 

Lillskruttan som är väldigt taktilt känslig får extremt torra och nariga händer på vintern eftersom hon avskyr allt vad lotion och salvor heter. Så jag har börjat ta för vana att kladda in hennes små fnöskbitar till händer med tjock hudsalva efter hon somnat.
Det hjälper.
Ibland kommer hon hem med plåster på knogarna där det börjat blöda för att huden spruckit av köldeksem och jag tjatar inte längre om salva utan väntar bara tills hon slockat istället. 

Jag förstår inte hur man kan hata lotion, själv sitter jag och smörjer händerna flera gånger om dagen när det kallt och torr luft och smörjer ansiktet morgon och kväll för att det inte ska kännas som att jag har stelnad lera i fejjan. 

Sunday, 19 January 2025

Om att inte förtjäna bättre

Så är TikTok nedsläckt i USA och folk gapar och skriker och kallar sig för TikTok-flyktingar (insert kräk-emoji).
Mig, mig, mig, mitt, mina, jaaaaaaag! skriker alla. 
Och den orange mannen under tofsen försöker kryptiskt lugna folk med att det här ska han nog reda upp. Kanske. 

Ingen, förutom den amerikanska regeringen som drev igenom förbudet då, verkar reflektera över varför appen inte längre tillåts. 

För drygt ett år sen var jag på ett konferens med dåvarande jobbet som handlade Säkerhet & Försvar. En av huvudtalarna kom från Försvarshögskolan och höll ett jättebra föredrag om civilkurage och vad varje liten människa kan göra för samhället och för rikets säkerhet.

Hon sa (mer eller mindre ordagrant): vill ni alla göra en enda sak för Sveriges säkerhet, som faktiskt gör skillnad, redan idag? Då går ni hem och ser till att ingen i ert hushåll använder TikTok.

Det klart att det är lätt att tänka Aja, men ta min data ni, det gör väl inget? Men hur vet vi att det inte gör något, speciellt inte när det handlar om hundra tusentals användare, och barn, som inte vet bättre. 

Sen är det svårt att jämföra USA och Sverige pga landens extrema olikheter vad gäller förtroende för myndigheter. Men det är inte svårt att se likheterna mellan folk (och nej jag är inte bättre själv) som bara bryr sig om sitt nästa scroll och struntar i konsekvenserna. 

Friday, 17 January 2025

Vad göra?

Meta äger Facebook och Instagram och Zuckerberg verkar ha fått en testosteroninjektion rakt i hjärnbarken alternativt bara hånglats upp av en massa MAGA-troll och vars fan är världen på väg och ska man sluta med Fejjan och Insta nu då eller?

Typ så går mina tankar.

Känslan är lite densamma som med flyg och kött och konsumtion och miljön. Typ jag vet ju att man inte ska flyga, eller äta skaldjur eller köpa nya jeans nånsin ever.
Men jag gör det ändå.
Ibland.
Inte för att jag måste men för att jag vill.

Och jag måste verkligen inte ha varken Facebook eller Instagram. Men jag vill. Och då bidrar jag aktivt till att Elon Musk och Bezos och alla andra äckligt rika och maktgalna stollar får fortsätta som dom behagar.
Visst är det så?

Så är det nog. 

Thursday, 16 January 2025

Stephanie

För länge sen, typ vadå...14 år sen eller något sånt, fick jag en ny kollega på Idaho State University där jag jobbade då. Hon hade den pipigaste röst jag nånsin hört, alltid knallrosa läppstift på tänderna, ett blonderat knullrufs från 80-talet och gick alltid klädd i nopriga yogabyxor. 
Hon hade flyttat från Kalifornien till Idaho men levde mentalt kvar i ett kollektiv från de glada dagarna i Newport Beach.
Jag hade inledningsvis svårt att placera henne pga hur hon såg ut, den kompetens jag viste att hon hade, hennes (ubertrevliga men samtidigt lite fnissiga och slamsiga) sätt att vara blandat med hennes knivskarpa kommentarer kring rapporteringsmodeller och olika former av anslag.

Hon var mycket speciell. Och vi jobbade väldigt nära varandra under några år och blev också väldigt goda vänner. När jag slutade och flyttade till norra Idaho höll vi kontakten och pratade daglien under en period då hennes mamma gick bort i en helt bisarr olycka. Mamman, som bara var 16 år äldre än Stephanie, och bodde tillsammans med sin dotter, hade (jag skämtar inte) böjt sig över gasspisen medan hon höll på att färga håret och därmed hade massa kemikalier inlindade i håret, och fattat eld. 
You can't make this shit up.
Stephanie var hemma och kunde försöka hjälpa sin mamma, släcka elden osv. Men mamman fick så svåra kemiska brännskador att hon avled några veckor senare på sjukhuet. 

Sen bodde Stephanie själv i huset, alltid tillsammans med minst två hunder och otaliga katter som hon adopterade från olika härbärgen. Vi hördes vid ibland, via sociala medier mest, och ibland skickade jag ett mail. 

Under hemresan från USA förra veckan fick jag ett meddelande från vår tidigare gemensamma chef som berättade att Stephanie inte kommit till jobbet efter nyår, varpå man beordrade en sk welfare check, och polisen hittade henne avliden. 
Det är liksom allt jag vet.
Att hon är död.
Men inte hur, varför, vad som hände.
Så är det. 
Och det känns så tragiskt. 

Tuesday, 14 January 2025

Januarivardag

Vardag i januari, det är inte spexigt. Men efter en onödigt spexig december är det precis vad jag vill ha. Precis vad jag behöver. Vardag, vanilj och lugnt. 

Bokade tid för storskruttans utvecklingssamtal i går. Bokade en av de sista tiderna som fanns, pga då hinner min man tillbaka till Sverige och kan gå och sitta i liten skolbänk och lyssna på Fröken Ryggradslös och jag slipper.
Yay!

Jag har precis börjat på mitt nya jobb och sitter i tillfälliga lokaler och väntar på att de ska göra färdigt mitt riktiga kontor. Allt känns bra än så länge, även om jag skäms lite för att jag inte åkte till Norrköping.
Men försöker påminna mig själv om att det här skaver mest för mig och att snart har veckor passerat och nya resor (som jag följt med på) också passerat och ingen kommer minnas detta i det längre perspektivet. 

Barnens aktiviteter sparkar igång igen den här veckan och med det lillskruttans premiär som teaterapa. På fredag eftermiddag är första tillfället. Hon längtar och jag hoppas så att det blir bra.
Dramalek för en dramatisk liten tjej med ett känsloregister stort som en filmduk.

Saturday, 11 January 2025

På ömma knän mot ljuset i tunneln

Vi kom alltså hem i tisdags.
Sen däckade jag.
Onsdag kom jag knappt ur sängen till soffan.
Polska negmamman följde barnen till skolan och lagade middag åt dem.
Igår tyckte jag att det fick vara nog och klädde mig, packade laptopen i ryggan och cyklade mot campus. Fick vända halvvägs och krypa tillbaka till soffan.
Jag har varit så svag. Mått så illa. Hostat så ont.
Det är inte över, men det är nog bättre. 
Jag sover väldigt dåligt, men tidsomställningen spökar såklart också.
Idag har jag ätit en rejäl frukost.
Det är det första rejäla nånting alls jag ätit på en vecka. 

På måndag börjar jag mitt nya jobb och på tisdag ska jag åka till Norrköping på viktig konferens. Eller så ska jag inte det. Har bestämt mig för att bestämma mig angående det imorgon.
Men jag lutar åt att inte. Att stanna hemma och återhämta mig i lugn och ro. Jag vet hur de här konferensresorna ser ut. Långa dagar av möten, mingel, dragningar och sedan ännu längre kvällar med middagar, mer mingel och sent i säng. 
Vill inte riskera att däcka igen bara för att jag inte fick den vila jag behövde. 
Jag vill göra ett gott intryck såklart, visa vad jag går för. 
Att ställa in är inte min grej. Pannben i kaklet är det.
Men inte den här gången.
Nu har jag provat känna hur en influensainfuserad krash känns.
Och det tog ont. 

Monday, 6 January 2025

Om att vara däckad och så en kissnödig pilot

Ligger i en bäddsoffa på Scandic Arlandastad. 
Barnen tillsammans i dubbelsängen. Jag lite för mig själv.
Vet inte om det gör någon skillnad, knappast men man vill ju göra vad man kan.
Min man fick feberfrossa nyårsafton kväll. Sen var han totalt utslagen i fyra dagar. Gick till och med till läkaren och fick konstaterad influensa. 
Han skulle ha börjat köra mot Arizona tidigt fredag morgon men fick skjuta på det ett dygn.
Jag fick ont i kroppen fredag kväll. 
Sov nästan ingenting på hela natten pga varenda ställning blev olidlig efter några minuter då hela kroppen värkte.
Lördag mådde jag bra nog för att packa ihop alla mina och barnens saker, men bara just så pass. Natten mot söndag var jag upp och kräktes fyra gånger.
Och sen flög jag tvärs över världen med mina barn.
Som iofs dock är så stora nu att det inte är supersvårt att rodda.
Det gick ändå bra. Vi kom till Stockholm och det är fasen guld få mellanlanda på hotell där allt man kan göra är att vila. Inte tvätta. Inte packa upp. Inte fylla kylen inför skolstart. 
Allt det väntar efter sista flyget norrut imorgon.
Jag har aldrig haft influensa förut tror jag.
En jävla käftsmäll är det.
Och jo jag övervägde på största allvar att boka om flyget men då hade jag behövt uppsöka amerikansk akutvård för ett intyg, mecka med försäkringen, och sen bara hoppas att inte något av barnen skulle åka dit innan jag blivit frisk.
Och min man drog ju med bilen och mina svärföräldrar hade planer för dagen osv. Jag ville bara hem.
Och smittorisken då?
Jo jag tänkte på den också.
Men jag var långt ifrån den ofriskaste på något av våra tre flyg. 
Det är ingen ursäkt. 
Bara ett faktum.
Och slutligen.
När vi satt och väntade på planet till Seattle utropade storskruttan plötsligt ”Mamma!! Jag såg en riktig pilot!!” Och sen ”Han gick in på toaletten… wow. En kissnödig pilot!”
Bara en sån sak.

Thursday, 2 January 2025

På låtsas och på riktigt

De får både en verklig och samtidgt väldigt skev bild av livet i USA, mina barn. 
Verklig såklart, för vi är ju här och umgås med släkt och vänner och allt är på riktigt. Maten, bilarna, TV-programmen och skidliftarna. 
Men det som är skevt är ju dels att det är lov, storhelger och har varit kalas var och varannan dag. Folk är lediga och umgås och (för det mesta) på bra humör och anstränger sig.
Men dels också att barnen mina får en massa uppmärksamhet att bada i, för att de är svenska, pratar svenska och anses så himla smarta och speciella bara för att de bor i Europa och är tvåspråkiga. Storskruttan speciellt fattar ju att det är konstigt att folk frågar henne hur duktig hon är på svenska och på riktigt berömmer henne för att hon är så duktig på svenska, när hon liksom bor i Sverige och aldrig har vetat annat än att kunna svenska.
Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till det.
Jag ser det på henne.
Hur hon inte vill vara oartig, men inte heller förstår hur vuxna liksom inte kan fatta.
Amerikaner är sjukt puckade på det viset, så är det faktiskt. Men det vill jag inte säga till henne (hon kommer räkna ut det själv tids nog) för hon njuter verkligen av att bejaka sin amerikanska identitet.
Lillskruttan är inte riktigt där i medvetandet än, utan tycker snarare att hennes jämnåriga kusin faktiskt borde förstå svenska snart, vi har ju ändå varit här en månad liksom, och ska vi inte åka hem snart?
Jo, det ska vi.  

Wednesday, 1 January 2025

2025

2025. Inga löften. Men förhoppningar om framgång och trivsel med nya jobb (jag), fortsatta jobb (min man), nya klasskamrater (lillskruttan) och diverse annat.
Man gör så gott man kan.
Vi har varit i USA nästan en månad nu och det har varit jättebra på typ alla sätt men nu är jag redo att vara på hemmaplan igen. Inte Sverige direkt. Men mitt hem. Inte mina svärföräldrars hus som vi delar med de familjemedlemmar som behagar dyka upp.
Jag är en gäst, så jag kan inte klaga.
Men det är jobbigt att inte kunna kontrollera sin miljö och omgivning riktigt.

Vi har å ena sidan mycket plats för oss själva. Vi har å andra sidan ingen möjlighet att bjuda in egna gäster eftersom det inte är vårt hus och frågar man vilka som kan tänkas komma att sova här kommande nätter för att liksom kunna planera, blir svaret alltid "mmm kanske, vi får se.."
Så jag har gett upp på den fronten.

Och familjen.
Tvååringar är söta men inte helt enkla att dela utrymme med.
Jag gillar hundar generellt men de påverkar också sin omgivning. Barnens kusiner som vi delat hus med stora delen av julhelgerna har en hund som är jättefin men skulle behöva motioneras jättemycket mer än vad som faktiskt blir av. Och ägarna har inte ens med halsband och koppel så att man kan ta vovven på en promenad eller löprunda.
Istället går den i cirklar i vardagsrummet.
Men det är nedräkning nu. 
Snart åker vi hem igen. 

Ett minne en tradition

Jag vill säga att när jag var liten köpte pappa alltid rosor till oss barn på Alla hjärtans dag. Jag vet att han gjorde det minst en gång. J...