På låtsas och på riktigt

De får både en verklig och samtidgt väldigt skev bild av livet i USA, mina barn. 
Verklig såklart, för vi är ju här och umgås med släkt och vänner och allt är på riktigt. Maten, bilarna, TV-programmen och skidliftarna. 
Men det som är skevt är ju dels att det är lov, storhelger och har varit kalas var och varannan dag. Folk är lediga och umgås och (för det mesta) på bra humör och anstränger sig.
Men dels också att barnen mina får en massa uppmärksamhet att bada i, för att de är svenska, pratar svenska och anses så himla smarta och speciella bara för att de bor i Europa och är tvåspråkiga. Storskruttan speciellt fattar ju att det är konstigt att folk frågar henne hur duktig hon är på svenska och på riktigt berömmer henne för att hon är så duktig på svenska, när hon liksom bor i Sverige och aldrig har vetat annat än att kunna svenska.
Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till det.
Jag ser det på henne.
Hur hon inte vill vara oartig, men inte heller förstår hur vuxna liksom inte kan fatta.
Amerikaner är sjukt puckade på det viset, så är det faktiskt. Men det vill jag inte säga till henne (hon kommer räkna ut det själv tids nog) för hon njuter verkligen av att bejaka sin amerikanska identitet.
Lillskruttan är inte riktigt där i medvetandet än, utan tycker snarare att hennes jämnåriga kusin faktiskt borde förstå svenska snart, vi har ju ändå varit här en månad liksom, och ska vi inte åka hem snart?
Jo, det ska vi.