Om att vara däckad och så en kissnödig pilot

Ligger i en bäddsoffa på Scandic Arlandastad. 

Barnen tillsammans i dubbelsängen. Jag lite för mig själv.

Vet inte om det gör någon skillnad, knappast men man vill ju göra vad man kan.

Min man fick feberfrossa nyårsafton kväll. Sen var han totalt utslagen i fyra dagar. Gick till och med till läkaren och fick konstaterad influensa. 

Han skulle ha börjat köra mot Arizona tidigt fredag morgon men fick skjuta på det ett dygn.

Jag fick ont i kroppen fredag kväll. 

Sov nästan ingenting på hela natten pga varenda ställning blev olidlig efter några minuter då hela kroppen värkte.

Lördag mådde jag bra nog för att packa ihop alla mina och barnens saker, men bara just så pass. Natten mot söndag var jag upp och kräktes fyra gånger.

Och sen flög jag tvärs över världen med mina barn.

Som iofs dock är så stora nu att det inte är supersvårt att rodda.

Det gick ändå bra. Vi kom till Stockholm och det är fasen guld få mellanlanda på hotell där allt man kan göra är att vila. Inte tvätta. Inte packa upp. Inte fylla kylen inför skolstart. 

Allt det väntar efter sista flyget norrut imorgon.

Jag har aldrig haft influensa förut tror jag.

En jävla käftsmäll är det.

Och jo jag övervägde på största allvar att boka om flyget men då hade jag behövt uppsöka amerikansk akutvård för ett intyg, mecka med försäkringen, och sen bara hoppas att inte något av barnen skulle åka dit innan jag blivit frisk.

Och min man drog ju med bilen och mina svärföräldrar hade planer för dagen osv. Jag ville bara hem.

Och smittorisken då?

Jo jag tänkte på den också.

Men jag var långt ifrån den ofriskaste på något av våra tre flyg. 

Det är ingen ursäkt. 

Bara ett faktum.

Och slutligen.

När vi satt och väntade på planet till Seattle utropade storskruttan plötsligt ”Mamma!! Jag såg en riktig pilot!!” Och sen ”Han gick in på toaletten… wow. En kissnödig pilot!”

Bara en sån sak.