I never felt so 40

Från 1:a september förbjuds elsparkcyklar på gångbanor. 
F-ing finally!

Känner mig sjukt nöjd och väldigt gammal. 
Men alltså, vad har dom där oduglingarna ens på gångbanorna att göra?

En osval värdinna

Jag önskar att jag tyckte det var roligt att vara värdinna. 
Jag tycker man märker det så tydligt, när man är på fest hos någon som verkligen går igång på att bjuda in. Att fylla på faten och glasen, samtidigt som de konverserar och lyckas se svala och naturliga ut. 
Såna som säger saker som Jamen kom bara förbi närsomhelst, vi är hemma!
Och man vet att skulle man oannonserat plinga på en eftermiddag skulle det vara städat, stå blommor på bordet och man skulle ha kaffe och hembakat framför näsan på mindre än en kvart. 

Jag är inte sån. Jag tycker om kalas. Och jag kan förstå att man ibland måste bjuda till för att få delta i nöjet också. Men det är ett jobb. Och som med vilket jobb som helst kan jag såklart känna en tillfredställelse om jag gjort det bra... men det är noll naturligt. 
Kommer man förbi utan förvarning hos mig en eftermiddag snubblar man på arton par barnskor innanför dörren, får sand på händerna när man kravlar sig upp, och sedan kanske ett glas saft och en skorpa om jag har hemma. 

Nu på lördag ska vi fira gemensam 44-årsdag för man och lillskrutta. På stugan, men rätt mycket folk. Jag ser fram emot det, och tror det kommer bli lyckat.
Men naturligheten... hur fejkar man den?

No news is good news

Förlåt för gnäll men det är så tråkigt med 18 grader, mulet och snålblåst. Mannen klagar också högljutt och ofta över höstluften som redan smyger sig på när kvällen kommer.

Jobbigt för honom liksom, som flyger till tropikerna om tre veckor. Känns som att han kanske borde klara långbyxor en liten stund till.

Å andra sidan har vi det bra.

Semestern rullar på och även i dåligt väder, utan varken spännande eller späckade dagar så kommer vi hyfsat bra överens.

Det är inte så lite.

Fönster till en annan värld

Jag hade ett jobbmöte igår, semestern till trots. Jag hade kunnat avstå, men då hade jag varit tvungen att be om ett enskilt möte bara för mig, senare. Och riskera att det blivit svårt att få till osv. Så jag loggade in och kopplade upp. 
Tjenade på kollegor i Spanien, Frankrike och England. Alla svettiga och matta. Höll inne med mina reflektioner om kalla, norrländska somrar och att jag frusit på badet några timmar tidigare. Kändes inte som rätt publik för den sortens gnäll.
Och jag minns ju förra sommaren i Idaho. Hettan. Den tryckande värmen som aldrig släppte. Bränderna. Vad gör det då att man nu måste svepa en kofta om sig?

Den timme mötet pågick fick mig också att inse hur inne jag är i mitt semester mode. Jag har inte tänkt så innan, snarare bävat över att det inte är så länge kvar och att jag inte riktigt kopplat av. Men kopplat bort har jag iallafall gjort. Det kändes.

Jag gruvar mig lite för hösten. Att rodda två barn med skolor, vänner och aktiviteter, samt ett jobb där min chef nu ska gå ner ytterligare i tid och därmed lägga mer ansvar på mig. Det skulle lätt kunna bli för mycket, och kanske blir det det. Men jag försöker att inte oroa mig i förskott, utan ta det som det kommer. 

Och ännu är det semester kvar. 

Sommar i norra Sverige

Storskruttan har tjatat om vattenrutchkanor och pooler i flera veckor. Och idag såg vädret ut att kunna hålla sig över 20 grader större delen av dagen, så... vi packade påsarna och cyklade till stans utebad. 

Att stirra på molnen och tro att man med önskans kraft ska kunna skingra dem för en stunds värme.
Att ligga platt på filten (om man nu inte har barn att hålla efter alltså) och sola utan att frysa, men veta att sätter man sig upp så blåser vindarna genast kalla. 
Att stå och huttra i kön till rutchkanorna bland andra blåvita semesterfirare med gåshud. 

Det var min dag. Det var också min barndoms sommrar. 

19 juli

Nu har svågern åkt. Lämnade oss imorse med varma kramar och löften om snart återseende. Det har ändå gått bättre än jag vågade hoppas på. Att ha honom här i tio dagar.
Inte smärtfritt, absolut inte friktionsfritt. 
Såren och den underliggande ilskan går så mycket djupare än jag tidigare insett. 
Det kan kanske aldrig kan bli bra. 
Men jag är övertygad om att om alla parter bara vill, så kan det bli bättre framåt. Frågan är om de vill samma saker. Är det viktigare att ha rätt än att ha en fungerande relation liksom?
Uppenbart är iallafall att han vill, anstränger sig, för att ha en bra relation till sina syskonbarn.

Nu väntar några lugna dagar utan gäster, agendor och event. Ta det lite lugnt. Storhandla. Landa i att juli går mot sitt slut.
Jag kände mig tidigare lite bitter över att ingenting på min fem veckor långa semester kändes riktigt roligt och avslappnande. Men nu har vi bokat en liten getaway, två hotellnätter utan barn i en stad lagom långt bort. Det känns bra. Som nånting.  

Betraktarens ögon

För några månader sedan la polska negmamman ut en bild på staden där vi bor, typiskt norra Sverige, på Instagram med texten ”staden där varje dag känns som måndag”.

Det var säkert måndag också, och typ mars och moddigt och mulet. Ej toppen alltså. 

Så absolut ett lite kul inlägg. 

Igår la hon upp en bild med texten ”En liten bild på världens vackraste plats, Finlands inland. Även om det regnar tar skönheten andan ur mig”.

Bilderna är fan näst intill identiska.

Det var bara det jag ville säga idag.

Man är väl en sånhära crossfitter... jorå

Under sommaren bjussar mitt gym på utökat medlemsskap, vilket för mig innebär att jag får tillgång till pass på den flashiga anläggningen jag annars inte tycker det är värt att betala för. 

För två veckor sedan bokade jag in mig på X-training. 
Trodde det var en såndära klass där man drar i snoddar och rep med olika mycket motstånd.
Det var det inte. Det var crossfit.
Sjukt jävla jobbigt. Jag svettades som en isglass på stranden och hade träningsvärk i tre dagar efteråt. 
Imorse gick jag dit igen.
Nu visste jag ju redan på förhand vad som väntade. Och kunde lite mer lingo än förra gången, visste tillexempel att en turkisk sit-up inte alls är att man röker en cigg samtidigt som man crunchar absen (vilket ju annars låter rimligt) utan en sit-up med viktplatta över huvet. 
Så jag kände mig både förberedd och lite peppad.

Och det gick bra. Ända tills sista fem övningarna då jag var så trött att kroppen värkte och darrade och jag skulle ta i och göra en thrust. Det betyder att man lyfter en skivstång från marken och upp över huvudet. Jag hade redan gjort flera stycken, men nu var jag som sagt lite trött.... hade dock kraft kvar att tjonga in skivstången i min egen haka med sån kraft att jag såg stjärnor och trodde jag skulle kräkas på fläcken. 

Instruktören kollade på mig med en blick som var svår att tyda mellan stjärnorna. 
Han kanske ville skratta lite, men gjorde det inte. Såg både oroad, skeptisk och glad ut, samtidigt.

Men sa inget.

Imorgon kommer jag ha träningsvärk i armarna. 

Men mest ont gör det i hakan där en blålila fläck växer fram.

Mixen

Det är så skönt att vara i stugan och sunka. Strunta i grus i sängen och att alla kläder luktar grillrök. Gå på utedass och tvätta sig i älven.

Det är så skönt att komma tillbaka till stan och använda flera sorters produkter i badrummet. Köra tusen tvättmaskiner och använda eltandborste.

Behöver båda.

Ser bakåt och blickar framåt

Redan första kvällen, igår, satt vi uppe till midnatt. Bara jag och min svåger. Och pratade.

Om förra sommaren. Om sånt som varit. Om hur han vill att det ska bli.

Vi löste ingenting. Men vi rensade luften.

Jag sa att jag blivit förvånad när jag fick höra att han tänkte komma. Men att han var välkommen, och jag menade det. 

Familjen är värst. Men de är också icke-utbytbara. Och han anstränger sig. Det gör han. Leker med Barbie och diskar och hoppar studsmatta. 

Det är fint.

Storskruttan nöjde sig inte med en utan ville ha två godnattkramar av honom ikväll.

Familjen är värst

Förra sommaren (skrev jag om det? kanske, minns inte) hade vi ju en liten fall-out med min svåger. Eller snarare, han hade en fall-out med alla runt omkring sig och vi var runt omkring.

Imorgon bitti ska jag hämta honom på flyget och han ska vara här i 10 dagar.

Modigt. Av honom, alltså.

Eller kanske snarare tondövt.

Vi får se.

Barnen är peppade iallafall.

Hoppar i älven

Jag går nedför trätrappan i trosor i t-shirt. Efter fyra-fem meter blir grusstigen till sly och jag lämnar badtofflorna och tar mig barfota den sista biten ner till vattnet. 

Det är dy och slam upp till knäna.

Innan jag kastar mig i älven har jag säkert tio nya myggbett. Innan jag kommit tillbaka in efter morgondoppet, minst tio till.

Mannen frågar om han betalat rörmokaren tolv tusen för att fixa duschen så att jag kan bada i älven.

Det har han.

Finns inget bättre sätt att vakna, säger jag till kompisen som är ute och hälsar på. 

Jag kan tänka mig flera stycken, svarar hon.

Kvinnorna och känslorna

Vi umgås med vänner. Ett par som inte längre är ett par.  Mannen som inte är min frågar tusen frågor om oss, om vårt förhållande, hur det ska bli till hösten då min man återigen reser till Costa Rica för att jobba. 

Det stör mig inte. Jag är van och vet att folk undrar. Förra året då vi spenderade 8 av 12 månader på varsin sida Atlanten blev många vänner förvånade då de insåg att vi inte separerat. 

Vi svarar på frågorna. Responsen är den vanliga. Folk säger att de fattar men skakar samtidigt på huvudet. Som för att säga ”ja kanske, men jag tror inte jag skulle kunna…”

Och så kan det ju vara. Jag förväntar mig inte att folk ska tycka varken det ena eller andra. Det är som det är bara.

Efteråt messar hon mig för att kolla att mannen som inte längre är hennes inte trampat mannen som är min, på tårna. Och jag tänker att vi måste sluta ta hand om alla andras känslor.