Jag tycker man märker det så tydligt, när man är på fest hos någon som verkligen går igång på att bjuda in. Att fylla på faten och glasen, samtidigt som de konverserar och lyckas se svala och naturliga ut.
Såna som säger saker som Jamen kom bara förbi närsomhelst, vi är hemma!
Och man vet att skulle man oannonserat plinga på en eftermiddag skulle det vara städat, stå blommor på bordet och man skulle ha kaffe och hembakat framför näsan på mindre än en kvart.
Jag är inte sån. Jag tycker om kalas. Och jag kan förstå att man ibland måste bjuda till för att få delta i nöjet också. Men det är ett jobb. Och som med vilket jobb som helst kan jag såklart känna en tillfredställelse om jag gjort det bra... men det är noll naturligt.
Kommer man förbi utan förvarning hos mig en eftermiddag snubblar man på arton par barnskor innanför dörren, får sand på händerna när man kravlar sig upp, och sedan kanske ett glas saft och en skorpa om jag har hemma.
Nu på lördag ska vi fira gemensam 44-årsdag för man och lillskrutta. På stugan, men rätt mycket folk. Jag ser fram emot det, och tror det kommer bli lyckat.
Men naturligheten... hur fejkar man den?
Men naturligheten... hur fejkar man den?
Ingen idé att fejka tror jag. Jag känner igen mig SÅ i det du skriver. Bjuder typ aldrig in nån på middag, sen vi flyttade fr Umeå. Det känns som ett för stort projekt.
ReplyDeleteVi bjuder rätt ofta och blir även bjudna rätt ofta... men sval värdinna... njae dit har jag inte kommit än. Eller jo kanske, jag är ju extrovert och går igång på folk. Men tycker också att det är lika viktigt att ta med sitt bästa jag på kalas, annars kan man ge fasen i att komma. Som ett osynligt kontrakt där en inbjudan är en ynnest och din motprestation är att ta med ditt bästa jag. Och folk som inte följer den regeln kan jag bli lite sur på. Nu har vi just haft gäster i 10 dagar och innan dess varit gäster i 4 dagar med en dag i mellan. Är rätt nöjd att det är över även om det var trevligt.
ReplyDelete