Sommarlov

Nu har barnen det iallafall. Jag jobbar min sista dag idag innan jag har ledigt hela 10 dagar för att underhålla den amerikanska släkt som anländer klockan 17 i eftermiddag. Sen kommer jag jobba två veckor, varav den ena veckan mest består av ett projektmöte i Prag, och sen är jag återigen ledig lite drygt två veckor efter det. 
Det blir den sommaren, upphackad som en pytt, men förhoppningsvis fin ändå. 
Ser fram emot att låta barnen vara uppe lite senare utan stress över tidiga mornar dagen efter.
Ser fram emot lata middagar, morgondopp, och bok istället för mail när en lugn stund infinner sig. 
Ser fram emot en vardag med familjen utan skola och jobb . 

Konsumenten

Behövde nya löparskor och gick in på Löplabbet fast besluten att köpa något annat Saucony. För jag älskar Saucony och Saucony älskar mig och mina fötter och allt annat blir aldrig lika bra. 

Så varför köpa något annat?
Jomen för man blir ju hela tiden tillsagd att ha minst två par skor som man alternerar mellan och jag har ju redan Saucony. 
Så jag provar Hoka, New Balance, Salomon. 

De är väl okej.

Sen köper jag ett par nya Saucony. 

Men ändå Triumph istället för Omni liksom. 

Sen ägnade jag en del av kvällen (efter lillskruttans dramatiska läggning där hon bl.a. skallade mig i hakan) åt att googla menstrosor.
Är det bra?
Är det nån som provat? 

Oh the drama

Lillskruttan är inne i en väldigt dramatisk period just nu. Eller ja alltså, hon har alltid haft nära till scenen och de lite större utspelen om man säger så.
Det barnet har inget normalläge, det är solsken och fågelsång eller åska och blixtar.
Aldrig halvmulet och vindstilla. 
Men nu är det värre än vanligt. 
Läggningarna senaste veckan är alltid kryddade med tårar, stamp i golvet, händer för ögonen och kollapsliknande fall i soffan. Det är inte det att hon inte vill gå och lägga sig. Men det är då hon börjar famla, högt och lågt, efter saker att gråta över.
Storskruttan har feber, då är det plötsligt synd om lillskruttan som INTE har feber. Så orättvist. 
Kommer du ihåg den där gången då pappas kompis bjöd på godis, då fick hon en bit som inte var god. Det kan man gott gråta en stor skvätt över såhär fyra månader senare. Varför var hon den som kom sist ut från mammas mage? Superorättvist ju!
Och så vidare och så vidare. 
Det gör mig alldeles matt. 
Vad jag än gör hittar hon något att bli oerhört upprörd över. 

Fick hon ingen smoothie igår? Jag gör en smoothie nu. Men den är för kall, för rosa, för vit, för tjock, för tunn. Det går inte att vinna. 
Det går väl över. 

Men det tar så mycket energi. 

Röda tånaglar och ljusa nätter

Minns att jag skrev ett inlägg förra sommaren om värdet i att växla mellan lantliv och stadsliv. Känner precis samma sak nu. Efter tre dagar med utebad, sand i lakanen, och ICAs hudlotion som enda skönhetsprodukt är det hög njutningshalt på att smörja in ansiktet med Care of Gerds ansiktsserum och lägga nytt lack på tånaglarna. 

Det har varit en fin midsommarhelg. Vi hade massor av folk i stugan på själva midsommarafton, vilket egentligen inte är det jag gillar mest, men min man njöt. Och de vänner jag kände mest behov och längtan att få umgås med kom redan torsdagkväll och stannade sedan till söndag, vilket gjorde att jag inte kände mig snuvad på tiden med dem. 

Barnen har cyklat barfota, badat nakna på tomma stränder, plockat blommor, hoppat studsmatta, sovit i tält och klappat kor. Levt sitt bästa lantliv helt enkelt. 

Nu återstår en vecka på kontoret innan jag tar ledigt i två veckor för att visa Europa, eller ja Västerbotten, för min svägerska och hennes familj. 

The host with the most (reluctant spouse)

Vi ska vara värdar för midsommarfirande på stugan. 

Min make facking lövs att hosta partyn.
Det är hans grej. Och till hans försvar kan säga många goda saker. Han lagar mat, inte bara grillar utan gör sallader och efterrätter och mixar alkoholfria drinkar med sockerdoppad kant till barnen. Han planerar sovplatser och ber folk ta med tält och husvagnar. 

Han gör en Facebook-grupp och lägger ut information. 

Osv, osv.

Kvar för mig att fixa är verkligen inte mycket. 

Jag gillar fester, men ogillar att vara värdinna. 

Det blir säkert bra det här. Det tror jag.

Ända kan jag inte känna mig riktigt avslappnad och peppad.
Just för att jag står som värdinna.
Utan vare sig insats eller engagemang visserligen.
Men ändå. 

Utan kompass

Man och barn är hemma hos bekant till man och plaskar i pool. Jag sitter och kollar upp vägbeskrivningen till storskruttans bortamatch i eftermiddag, dit jag kommer cykla med Berit och båda barnen eftersom mannen jobbar. 

Trots att jag är uppväxt här i stan (eller nä, utanför stan faktiskt) så hittar jag ofantligt dåligt.
Om dåligt lokalsinner vore en talang skulle min vara högst imponerande.
Nu får det väl räknas som häpnadsväckande istället. 

De kollegor jag arbetar närmast och därför också reser med en del har börjat inse vidden av denna begränsning i mitt sinne för lokalisering och det är nu ett stående (och alldeles sant) skämt att jag inte hittar nånstans. 

Så är det, och därför måste jag kolla upp noga ansvisningar innan jag cyklar 5 km till en fotbollsmatch i min hemstad och kommer förmodligen ändå cykla fel. 

Samtidigt funderar jag på om bristen på förmåga att lokalisera mig i världen hänger ihop med den totala förvirring och brist på direktiv jag känner kring mitt förhållande. Som i alla förhållanden går det upp och ner, och nu är vi väldigt mycket ner. 
Jag tänker på de vänner vi har som gått isär genom åren och jag tycker mig ha sett en röd tråd bland många av kvinnornas argument till varför de vill separera, typ "allting är egentligen ganska bra, men något saknas och jag vet inte om jag älskar honom längre"

Jag känner precis tvärtom.
Vi har det inte bra, men jag älskar honom fortfarande.

Gubbar och gubbar

Har varit på projektmöte i dagarna två och sedan konferens i en och halv dag på det. Belgaren har varit här, vi har skakat hand i förbifarten pga stod i ett sammanhang där alla andra skakade hand och det hade varit ytterst märkbart om vi hoppat över det, men vi har inte pratat med varandra. Han kommer aldrig be om ursäkt för vilken rövhatt han varit och jag kommer aldrig släppa det, inte så länge han inte erkänner ocb ber om ursäkt.

Men skit i honom, för det kan vi göra nu. En annan grej:

Jag stod i ett tomt konferensrum bakom kapprummet och pratade med min chef igår eftermiddag när en brittisk man vi samarbetar med en del kom in och började skämta om att vi smet från konferensen och inte lyssnade på paneldebatten som just då pågick.

You deserve a proper spanking, don’t you? sa han till mig med ett flin och nöp mig i armen.

I’m going to pretend I didn’t hear that sa jag. För liksom vad fasen, vad säger man?

Senare, under kaffet, kom han fram till mig igen och drog mig lite åt sidan.
I realize that the comment I made earlier was really inappropriate and I would like to apologize, säger han då med låg röst.

Jag sa tack för ursäkten och att det var lugnt. Och det menade jag.
För ändå fint va? Och att han liksom kom på det själv.

Man kan välja att se allt på olika sätt, men det här väljer jag att se från den positiva sidan.

Lördag kväll

Balkongdörren står öppen och det hänger tvätt överallt. 
Ska snart tvinga in barnen i duschen men drar lite på det. 

Vi kom hem från Luleå, jag tvättade en massa, har nästan packat klart, och nu borde jag läsa rapport och förbereda presenation men skriver detta istället för hjärnan orkar inte. 

Storskruttan ser fram emot sin skolavslutning och jag är lite ledsen över att jag inte kommer vara med. Studenten i Luleå igår var så fin och jag är lite ledsen över att min man inte var med. Han är inte alls en del av min familj på samma sätt som jag är en del av hans.
Det är också tråkigt, gör mig lite ledsen när jag tänker på det. 

Men jag vet inte vad jag kan eller vill försöka göra åt det. 

En sak de sa på kursen förra veckan som jag tänkt försöka ta fasta på är detta: Att prioritera är att lägga mer fokus och energi på en sak och mindre på någon annan. Man kan alltså inte prioritera (upp) en sak utan att samtidigt prioritera ned någon annan sak. 
Det är viktigt.

Hit och dit

Sitter på tåget mot Luleå.
Barnen än så länge nöjda med varsin padda. 
Borde passa på att jobba så länge det varar. 
Studentfirande idag. 

Hemmresa imorgon.
Flyger till Bryssel på söndag.

Missar ännu en skolavslutning.
Vet bättre än att lova att jag kommer vara med nästa år.

HR mailade och påpekade att jag inte lagt in någon semster ännu.
Lovade att fixa det.

Mailar kansliet och ber dem kolla vilket vecka jag egentligen anmält storskruttan till fotbollsskola. 
Måste beställa fika till mötet med Länsstyrelsen. 
När man ska presentera verksamheten för ett gäng finnar och de säger "Jo men nå, nog går det bra på svenska men många av oss ställer nog frågorna på engelska" då undrar jag om jag ska ta hela presentationen på engelska direkt, eller om det upplevs som drygt?
Lutar åt att det blir svenska. 
Ibland önskar jag att jag lät mer som en bildad britt än en bonnig amerikan när jag pratade engelska. Jag ser i ansiktsuttrycken hur mitt uttal tas emot nere på kontinenten. Men det är som det är. 

Nu passerar vi Vindeln. 

Bild!

Jag lägger aldrig upp bilder. För det här är inte en sån blogg. Och med sån blogg menar jag att personen som skriver har smak, matvanor, inredningstalang, outfitskills, osv som förtjänar att fotas och förevigas.
Och me not so much.
Men nu, nu vill jag visa er en sak. 
Här sitter jag nu och bloggar. 

Ska precis gå in och hämta ett glas rosé och en skål chips. 
Och det ni ser, det är solen när den skiner över vindelälven. 
Och ljuset här, det är magiskt.
Det är det bara. Och vad än bättre är. 
Det låter sig fångas. 

Ni vet när man fotar grejer annars, oavsett om det är sig själv i spegeln eller en blyg solnedgång, en underbar kväll med sällskap, whatevs. Det låter sig sällan fångas. Men solljuset över videlälven, det bjussar. 

Varje gång. 

Telefonklocka

Nu har hon en på armen.
Efter en massa strul fick vi till slut igång den igår. Har fortfarande inte fått varken gps-funktionen eller stegräknaren att fungera. Men jag ska ju åka till Luleå nästa vecka och där bor familjens tech support så det ska nog lösa sig. (då vet du, Ida)

Men hon kan ringa de kontakter jag lagt in, och vi kan ringa till henne. Det är egentligen det viktigaste, det jag ville åstadkomma. Igår ringde hon från lekparken och frågade om hon fick springa över till kyrkogården med de stora barnen (jag sa nej pga vi skulle till fotbollsträning) och efter fotbollsträningen var jag också på plats för att hämta henne i tid. Men hade jag inte varit det, jag brukar passa på att fara och handla på Kvantum under tiden hon har träning, så hade jag kunnat ringa och säga "jag blir några minuter sen men jag är på väg, vänta bara i skateparken så länge."

Så ja, jag tror det blir bra detta.