Utan kompass

Man och barn är hemma hos bekant till man och plaskar i pool. Jag sitter och kollar upp vägbeskrivningen till storskruttans bortamatch i eftermiddag, dit jag kommer cykla med Berit och båda barnen eftersom mannen jobbar. 

Trots att jag är uppväxt här i stan (eller nä, utanför stan faktiskt) så hittar jag ofantligt dåligt.
Om dåligt lokalsinner vore en talang skulle min vara högst imponerande.
Nu får det väl räknas som häpnadsväckande istället. 

De kollegor jag arbetar närmast och därför också reser med en del har börjat inse vidden av denna begränsning i mitt sinne för lokalisering och det är nu ett stående (och alldeles sant) skämt att jag inte hittar nånstans. 

Så är det, och därför måste jag kolla upp noga ansvisningar innan jag cyklar 5 km till en fotbollsmatch i min hemstad och kommer förmodligen ändå cykla fel. 

Samtidigt funderar jag på om bristen på förmåga att lokalisera mig i världen hänger ihop med den totala förvirring och brist på direktiv jag känner kring mitt förhållande. Som i alla förhållanden går det upp och ner, och nu är vi väldigt mycket ner. 
Jag tänker på de vänner vi har som gått isär genom åren och jag tycker mig ha sett en röd tråd bland många av kvinnornas argument till varför de vill separera, typ "allting är egentligen ganska bra, men något saknas och jag vet inte om jag älskar honom längre"

Jag känner precis tvärtom.
Vi har det inte bra, men jag älskar honom fortfarande.