Sunday 30 October 2022

Hej höst

Eller förvinter snarare. Älskar mina barn så innerligt, men önskar att de kunde sova lite längre på morgonen. Och aldrig önskar jag det så hett som när sommartid blir vintertid. 
Var går gränsen och man istället måste tjata upp sina barn ur sängarna, även på helgen?
Vi befinner oss just nu i Luleå, bland tonåriga kusiner som definitivt passerat den gränsen.
De minsta kusinerna möter de största i gränslandet mellan sen kväll och tidig morgon.
Sover på var sin sida om natten. 

Snart november. Har så mycket på jobbet och inför USA-resan att jag känner noll novembermoll. Istället en blandning av stress och passiv jaha nya fönster i huset och fyra dagars hundvaktande och höstlov och planeringsdagar och det löser sig på nåt sätt.

Idag ska vi ner på stan och leta skrivbok med lås till storskruttan och nya leggings till lillskruttan.
Lunch på Mat & Prat. Njuta lite höstlov. 

Thursday 27 October 2022

Ärlighet

Hade en fin stund av samhörighet med två av mina kollegor igår. Sen jag blev befordrad till biträdande föreståndare har jag haft nån slags ambition att vara liiiite bättre på att hålla mig neutral när det skär sig mellan medarbetare och liiiite mindre benägen att snacka skit om folk. 
Och eftersom jag medvetet lagt ribban lågt så har det gått ganska bra med de ambitionerna. 

Men ibland måste man ju få ha en cheat day.

Kollegorna, som båda är nyare än mig på arbetsplatsen, beklagade sig över en situation och jag inte bara höll med utan kunde inte låta bli att tillägga: 
Men tänk då hur det var innan ni började här, och jag fick stå ut med det här helt själv!
Varpå de svarade något i stil med Ah... fattar inte att du inte slutade!?
Men jag försökte ju sluta, fick bara inget annat jobb.
Och det sa jag också. 
De beaktade den informationen en stund. Sen gick vi och tog kaffe.
Och luften kändes klar och lättare att andas. 


Monday 24 October 2022

Ibland är det verkligen det lilla som är det stora

Plötsligt händer det. Vi kommer in på förskolan med andan (jag) och gråten (lillskruttan) i halsen. Överdragsbyxorna i näven eftersom jag inte orkat ta fajten hemma. Båda två beredda på ett avsked fyllt av tårar, svett, stress och dåligt samvete. 
Då kommer en pedagog.
Läser situationen. Och säger
Ska du följa med mig och låsa upp förrådet? Jag vet inte om jag fixar det här med att blippa kortet själv... är du bra på att blippa kort?
Lillskruttan funderar. Hon fattar att det här är en avledningsmanöver.
Hon sneglar på mig så att jag ska fatta att hon fattar. Men alltså, blippa kort. Och få vara först in i förrådet och bokstavligen lägga tumvantarna på de bästa leksakerna. Hon kan inte tacka nej. 
Då säger vi hej då till mamma! säger pedagogen hurtigt och drar iväg med ungen innan hon hinner fundera något mer. 

Så. Så ska måndagar tas.  

Friday 21 October 2022

Män som tar plats

Nyss hemkommen efter två dagars arbete i Stockholm.
Min första tanke när jag klev ut från Centralen: Finns det någon vackrare stad?
Min andra tanke, när jag stod vid ett övergångställe och hörde två businessklädda Stockholmare dividera om vems kontor som hade skönast vibe: Finns det någon drygare dialekt?
Älskar Stockholm. Kan ha svårt för Stockholmare. 

Nåväl. Det om det. Det jag skulle berätta om var män som tar plats. Vi hade alltså ett två dagar långt jobbmöte med fem män och tre kvinnor. En av männen, en polack, tog nästan hela första i dagen i anspråk. Alltså han bara roffade åt sig tiden, som om det var en bulle, och åt upp den. Tog allt utrymme. För sina frågor, sina tankar. Det var helt uppenbart för mig och många övriga att han inte riktigt fattat projektidén, och för all del, då måste man få fråga.
Och fråga gjorde han.
Men sen lyssnade han inte. 
För att citera John Prine A question ain't really a question if you know the answer too.
Varför frågar man om man inte är intresserad av svaret?
Han tog hela eftermiddagen.
Och undrar ni varför jag inte sa något så var det främst av respekt till min kollega som var den som skulle leda mötet. Vi är ganska gröna båda två och jag ville inte köra över honom. 
Men sen, när vi håller på att packa ihop för dagen, så ber polacken plötsligt om ursäkt.
För mig gjorde det nästan saken ännu värre. För det visar ju att han är medveten om sitt beteende.
"Just det, ursäkta att jag åt hela tårtan. Jag fattar såklart att ni också var fikasugna, men nu var det så att jag verkligen kände för att äta hela själv, så då gjorde jag det. Förlåt mig."

Men, jag överdriver när jag säger att han tog exakt all tid. Det gjorde han inte. Några minuter roffade en Stockhomare åt sig. Och jag påpekar att han var Stockholmare för att erkänna mina fördommar. Det här är en väldigt vettig och trevlig människa. Och han högg tillbaka mot polacken, utmanade honom, och sa en massa bra grejer som jag håller med om. 

Dag två tog Stockholmaren mig åt sidan och frågade om det var okej att han högg tillbaka mot polacken sådär, om jag tyckte att han borde stått tillbaka. Det tyckte jag såklart inte. Och att han ens frågade så visar ju på en helt annan sorts medvetenhet. 

Jag blir så provocerad av människor som medvetet tar plats från andra bara för att de kan. 

Slutligen. Nu är det typ nästan säkert att min man kommer vara på hemmaplan till våren. Det känns bra. Jag har inte sagt något till barnen än, vill vänta tills det är helt säkert. Men det innebär ju också att vi ska skapa plats för honom i familjen igen.
Det är ett kärt problem. Det är det. Men något av ett problem none the less. 

Tuesday 18 October 2022

And Monday we did

For direkt från kontoret och hämtade först lillskruttan och sen storskruttan, tryckte en skinkmacka var i näven på dem och hojade vidare ut till Västerslätt och storskruttans första innebandyträning. 
Som hon sett fram emot i flera veckor.
Det är en ständing balans.
Detta. Mellan att å ena sidan låta barnen göra grejer de vill, och mellan att tvinga det andra barnet att anpassa sig till systerns vilja, schema och aktiviteter. 
Det är mest lillskruttan som får anpassa sig. 
Hon är å andra sidan inte en person som lider i tysthet. Helt enkelt inte en person som anpassar sig. Men inte helt sällan tvingas hon iallafall med på diverse aktiviteter. För storskruttan ska ju inte behöva stå över att spela innebandy bara för att syrran är gnällig. 
Nåväl.

Det jag ville berätta var om en specifik scen hämtad ur min måndag. 
Jag och lillskruttan satt i cafeterian medan storskruttans träning precis börjat. Lillskruttan säger först: Mamma jag måste gå på toa! 
och sedan direkt efter:
Titta där hon kommer!
Då kommer alltså storskruttan in i cafeterian. Gråtandes så häftigt att hon omöjligt kan få ur sig varför. Hon hulkar, hyperventilerar. Och det här är så olikt min stora tjej att jag drar slutsatsen att hon förmodligen gjort sig illa, eventuellt att någon varit väldigt dum mot henne. 
Jag står på knä och håller om henne. Hon gråter i min axel och skakar mot mitt bröst. Lillskruttan, meanwhile, är som sagt inte den som lider i tysthet och inte heller den som gärna delar strålkastarljuset.
Jag måste på toa mamma! påminner hon och skruvar ihop benen. 
Jag säger åt henne att hon faktiskt får vänta lite och fortsätter fokusera på barnet som gråter. 
Men bajset kommer! ropar hon, och det är ju en såndär grej man inte gärna chansar på. Vilket barnet såklart vet.
Jag ser en pappa som sitter några stolar bort se upp från sin skärm och betrakta scenen med lika delar intresse och medlidande. 

Eftersom jag fortfarande tror att storskruttan är skadad bär jag henne till toaletten medan lillskruttan får hoppa med ihopknipna ben och händerna för snippan. När jag väl fått den lilla på toa har den stora lugnat sig så pass att hon kan berätta. Någon har tagit hennes boll. Hon fick välja ut en egen boll på Stadium får några veckor sedan. Den hade hon med sig (dumt, otänkt av mig) och naturligtvis kan man inte hålla reda på en gul boll bland hundra andra vita, gula och blå bollar. Men hon hade sett ett barn plocka upp just hennes boll, kasta den över sargen. Och nu var den borta. 
Så. När jag torkat den ena i ändan och övertygat den andra om att vi ska köpa en ny boll som hon inte ska ta med till nästa träning, får jag med dem båda tillbaka in i hallen. 

Och sista 20 minuterna spelade barnet innebandy med ett leednde på läpparna och mitt mammahjärta var varmt. Älskar faktiskt innebandy lite. 

Monday 17 October 2022

Såna som fattar

Måndag morgon. Jamen say no more, ingen gillar't. Men för oss innebär det också lämning ute på förskolan och lillskruttan har så svårt för det.
Att säga hejdå i hallen och springa in till hemvisten?
Nemas problemas, hon sladdar iväg i strumplästen innan jag ens hunnit sätta mig på huk. 
Att säga hejdå i överdragsbyxor, mössa och vantar och hela uniformen, ute vid staketet?
Men så fruktansvärt jobbigt att tårarna aldrig vill sluta rinna. 

Tidigare fanns en pedagog (som jag älskade men tyvärr har slutat) som fattade grejen. När det var utelämning och lillskruttan stod och darrade på läppen, redo att öppna slussarna, då kom hon hurtigt fram och bara
"men du, har du sett vad stökigt det är i torkrummet? det måste vi fixa? kan du snälla hjälpa mig att sortera stövlar?" 
eller nåt liknande, och bara drog iväg med ungen innan hon ens hann börja sammanbrotta. 

Men hon är borta nu och vi måste go full breakdown innan nån pedagog kommer och med blödig röst tar mitt barn. "Känns det jooooobbigt? Nåååhhh, lilla guuuuumman...."
Inte så att jag inte vill att de ska visa mitt barn empati. Såklart. Men det var så mycket bättre med hon som fattade att det inte ens behövde gå så långt. Om man ingrep före.
Och ja, jag kan såklart försöka förklara det här och be om samma stöd från någon annan... men de är få pedagoger och känns väl inte rimligt att be om extraresurser till just mitt barn så. Många tycker ju att lämning i allmänhet är jobbigt.
Nåja. Måndag. Here we go. 

Friday 14 October 2022

När foten sätts ned

Min svärfar är en väldigt mild man. Han har jobbat som skolkurator i näsan hela sitt yrkesverksamma liv och det märks. Han talar med lugn, tydlig röst. Han påtar i trädgården. Han blir sällan upprörd. Höjer i stort sett aldrig rösten.
Under de 18 år jag känt honom har jag sett honom riktigt förbannad kanske 3-4 gånger. Kontrasten blir enorm. Även om han inte skriker utan bara höjer tonläget några snäpp, och undviker de grövsta uttrycken och bara kryddar språket med några goddammit och enstaka fucking christ, så behövs inte mer.
Man fattar att det är allvar.

Min chef är lite på samma sätt. Kanske inte privat, men som chef är han väldigt sansad. Lugn och trygg. Blir sällan väldigt uppjagad och uppskattas av alla på arbetsplatsen för att han ger oss stor frihet att styra vår arbetssituation och är mån om att alla ska trivas.
Tills igår hade jag aldrig sett honom riktigt, heligt förbannad heller.
Men satan i gatan. Plötsligt händer det. Och även om han inte var arg på oss som grupp, och tydlig med att säga det också, så tror jag vi alla blev väldigt påverkade.
Och jag tror det är bra.
Såna som skriker och gormar jämt får knappast samma gehör när det faktiskt är befogat.
Men sparar man krutet tills när det verkligen är allvar, då märks det också.  

Wednesday 12 October 2022

Mat och prat

Tack för tankar om middagen. Att vi inte lyckas ha pratglada middagar i gemytligt samkväm särskilt ofta, jag och mina barn, det är inget som stör mig direkt.
Och eftersom jag är ensam vuxen vid bordet blir det inte heller en naturlig dialog för barnen att lyssna till och göra inspel i, de måste aktivt hjälpa till att bära den på ett sätt som de kanske inte vill, orkar eller är intresserade av. 
Det är som det är bara. 
Man måste ge sina barn mat, och det gör jag. 
Man bör prata med sina barn, det gör jag också.
Sen måste inte de två aktiviteterna nödvändigtvis ske samtidigt. 

På tal om att prata med sina barn, gissar jag att jag kanske inte är ensam om att försöka få mina barn att artigt samtala med släkt och bekanta via FaceTime ibland.
Det brukade gå dåligt med inslag av jättedåligt. 
Men eftersom de har en pappa som befinner sig på andra sidan jorden och ringer varje dag så har vi tvingats träna detta.
Och dragit lärdommar.
Så, varsågoda, oombedda tips från coachen vad gäller barn och FaceTime:

Ställ inte en massa frågor.
Det är lätt att som vuxen peppra barnet med frågor i stil med Vad har du gjort idag? Hur var det på skolan? Vem har du lekt med? Vad fick du till lunch?
Vilket gör mina barn stressiga, aviga och opeppade på vidare samtal. Vad som funkar för oss är istället att pappa/den vuxna, berättar om sin dag, filmar sin omgivning, etc. då lockas ofta barnet att ställa frågor som man sedan kan bygga samtalet vidare på.

Man måste inte alltid prata live.
Man kan spela in videosnuttar och skicka till varandra. Inte interaktivt visserligen, men mina barn älskar att titta på videosnuttar med hälsningar från pappa, kusiner och farmor. Ingen press på barnet att svara eller interagera, och de kan se klippet om och om igen i egen takt. 
Och nästa gång de pratar live kan barnen ofta vilja prata just om något som sas i videon. 

Låt barnen sitta själva när de pratar. Om de vill det alltså. 
Det blir mindre performance och mer på deras egna vilkor. Båda mina barn tar med sig telefonen in på rummet när de är på humör att prata med pappa. Ibland blir samtalet långt, ibland jättekort.
Men det blir på deras vilkor. 

Tuesday 11 October 2022

Bästa Sämsta

Ni vet hur folk alltid säger att middagen är den viktigaste tiden på dagen. Då familjen ska samlas a la grandios italiensk familia. Skratta och umgås. Prata om sin dag.
Gör man inte det så kommer barnen bli ligister, eller förvandlas till paddor, eller sitta med sina paddor. 
Vad som nu är värst.
Men är det verkligen så i era hem?
Jag lyckas väldigt sällan umgås med mina barn vid middagsbordet. Ofast är de klara i samma ögonblick jag sköljt ur stekpannan/slagit av ugnen/torkat upp mjölken som droppar från bordet, och slagit mig ner. 
Sen sitter jag där själv. 
Och har det ganska bra, för all del. 

Men för att mina barn inte ska förvandlas till ligistpaddor bara för att de äter upp sina potatisbullar snabbare än morsan hinner sätta sig ner, så kör vi iställer Bästa-Sämsta.
Det är nu ett stående inslag i våra kvällar. 
Ibland blir det bara Bästa. 
Ibland Sämsta-Mellansämsta- och Inte så jätte-jättesämst.

Men det ger både barnen och mig en chans att reflektera. Släppa in varandra i dagen som varit. Igår sa jag till lillskruttan, helt ärligt, att mitt Bästa var att hennes pedagog sa att hon varit en solstråle hela dagen och haft en toppendag på förskolan.
Och jag såg hur barnet växte. 
Storskruttans Sämsta var att hennes kompis påpekat att hon hade ett hål i sina leggings och att man såg hennes trosor när hon satt på golvet.
Klart värdigt Sämsta. Fattar man ju. Vi kastade leggingsarna. 

Monday 10 October 2022

Måndag och hemma

En stund då jag sitter på kontoret och stirrar på skärmen. Efter att ha sprungit från möte till möte hela dagen så vet jag plötsligt inte om det ens brinner nånstans just nu. 
Vad måste jag göra exakt nu?
Inget kanske. 
Cykla förbi affären och köpa mat. Hämta barnen. Andas. 

Helgen som var bjöd på mycket nöje och för lite sömn, för samtliga medlemmar i hushållet. Barnen verkade ändå rimligt redo för måndag imorse, tack och lov. 
Den här veckan ska jag inte resa nånstans. 
Och det känns så skönt. 
En måndag i oktober och jag längtar inte bort. 

Wednesday 5 October 2022

Same same

Småpratade med killen som skjutsade mig till tågstationen idag. Det var ändå en resa på en dryg timme och när man bara är två i bilen är det ju bara att hoppas att den andre är någorlunda okej med att antingen småprata på engelska eller vara avslappnat tyst. 
Men vi pratade. 
Och han berättade att hans fru är från Kenya och de har en dotter som är lika gammal som lillskruttan och vi kom fram till att Swahili är ungefär lika användbart som svenska här ute i världen. 
You know, same same. 

Monday 3 October 2022

Tre saker

Första saken: jag vet när jag går ombord på planet mellan Stockholm och Frankfurt att det här kommer att bli väldigt tajt om tid. Risken att jag ska missa planet mellan Frankfurt och Rom är betydlig.
I samma stund som jag lättat inser att jag har en plats vid gången (och alltså något bättre odds att ta mig av planet snabbt) reser sig mannen från mittensätet. Han är lång och bred, säkert två meter lång och väger 100+.
Ska du in här? säger han när jag lägger mobilen på sätet och slänger upp väskan ovanför.
Nä…? Jag sitter här, säger jag och pekar på sätet ytterst. Han har redan krånglat sig ur mittensätet och står i sin fulla höjd och bredd i gången.
Det är kanske bättre att du sitter i mitten? säger han och gör en svepande gest med handen som för att gentilt bjuda in mig att ta sämsta platsen.   
Jag blir först ställd, sen förvånad över hans fräckhet.
, säger jag bara, jag vill hellre sitta ytterst.
Han blänger på mig och tar sats för att försöka igen, men säger inget utan viker surt ihop sig i mittensätet igen och beter sig sedan resten av flygningen som en sur 4-åring som tappat sitt gosedjur och dessutom fått fel pyjamas. Han stönar, han vrider på sig, kan omöjligt sitta bekvämt (och det fattar jag ju, ser ut som att jag skulle ha knölat in mig i en såndär bil man kan åka en plingande minut i på ICA Maxi för två 10-kronor).
Hans manspread är inte av denna värld. 120 grader, minst.

Om han istället sagt Ursäkta, jag ser att du har platsen vid gången och jag har mittenplatsen. Jag får fruktansvärt ont i benen/ryggen/höften av att inte kunna sträcka på mig. Skulle du kunna tänka dig att byta?
Då hade jag gjort det. Lätt.
Men den där jävla attityden, som att det vore mitt fel att han ser ut som en övergödd giraff. Tänk er att en överviktig dam skulle bete sig så mot en yngre man… skulle inte tro det va?

Andra saken: väl framme i Frankfurt inser jag när vi kliver av bussen (som ju väntat på alla i planet så var man satt kvittade) att mitt nästa plan redan har börjat boarda. Frankfurt är en stor och otrevlig flygplats, och jag måste förflytta mig långt.
Jag springer. Så fort jag kan med rullväska och ryggsäck. Saktar inte ned. Svettas. Tappar hårsnodden. Andas bara när jag chansar på att hissen går fortare än trapporna. Hinner, med typ noll marginal.
Messar min kollega som även är min löparpartner ”det är det här vi tränar för!” och känner mig sjukt nöjd, om än lite äcklig när jag alldeles röd och ångande slår mig ner på min plats.

Tredje saken: i sätet framför mig sitter vad jag gissar är ett par mor-eller farföräldrar med en pojke på kanske 8-9 år. Pojken är stundvis väldigt upprörd och våldsam. Han slår kvinnan, hårt. Drar henne i håret. Flera passagerare reagerar och flygvärdinnorna kommer och erbjuder choklad till pojken. Mannen, som jag alltså tror är morfar eller farfar, hjälper till att bända upp pojkens fingrar när han luggar kvinnan som värst. Men han säger ingenting. Erbjuder sig inte att byta plats.
Det är en väldigt märklig scen.

Och nu är jag i Rom och har precis druckit en cappucino.
When in Rome, liksom.

Måndag på väg till jobbet

Sitter i morgontrafiken på Arlanda och väntar på att mitt flyg ska få en gate. Är på väg till Italien, första rundan. Ska dit i November igen. 
Lyxigt?
Kanske. Men är i ärlighetens namn avundsjuk på kollegorna som får resa till Helsinborg istället.
Kortare restid, mindre transfer. 
Nåja. Det var varken skryta eller gnälla jag skulle göra, utan berätta att Belgaren skickade två långa och komplicerade mail i helgen.

Ett kom lördag kl 16 och det andra strax efter lunch på söndag. 
Nu förväntas vi svara denna lättstötta man och jag är plötsligt så väldigt glad att jag ska till Italien. Inte för det jobb jag faktiskt förväntas uträtta på resan, utan för att jag kommer kunna sitta i lugn och ro med de brittiska kollegor som har mest med Belgaren att göra från vår sida, och tillsammans face-to-face disskutera hur vi bäst går vidare och formulerar ett svar. 

Där känner jag att Teams och Zoom kan gå och dra nåt gammalt över sig. 
I samtalen som måste få ta tid. Ha paus för mat, långa suckar, instickare om barn och privatliv, en öl, en promenad. 
Där görs ofta det riktiga jobbet. 

Den senare delen av vårvinter

När man ser ut genom våra fönster nu ser det ut som att någon står på taket och häller ut en påse vita fjädrar. Det snöar enorma lapphandska...