När foten sätts ned

Min svärfar är en väldigt mild man. Han har jobbat som skolkurator i näsan hela sitt yrkesverksamma liv och det märks. Han talar med lugn, tydlig röst. Han påtar i trädgården. Han blir sällan upprörd. Höjer i stort sett aldrig rösten.
Under de 18 år jag känt honom har jag sett honom riktigt förbannad kanske 3-4 gånger. Kontrasten blir enorm. Även om han inte skriker utan bara höjer tonläget några snäpp, och undviker de grövsta uttrycken och bara kryddar språket med några goddammit och enstaka fucking christ, så behövs inte mer.
Man fattar att det är allvar.

Min chef är lite på samma sätt. Kanske inte privat, men som chef är han väldigt sansad. Lugn och trygg. Blir sällan väldigt uppjagad och uppskattas av alla på arbetsplatsen för att han ger oss stor frihet att styra vår arbetssituation och är mån om att alla ska trivas.
Tills igår hade jag aldrig sett honom riktigt, heligt förbannad heller.
Men satan i gatan. Plötsligt händer det. Och även om han inte var arg på oss som grupp, och tydlig med att säga det också, så tror jag vi alla blev väldigt påverkade.
Och jag tror det är bra.
Såna som skriker och gormar jämt får knappast samma gehör när det faktiskt är befogat.
Men sparar man krutet tills när det verkligen är allvar, då märks det också.