Friday 14 October 2022

När foten sätts ned

Min svärfar är en väldigt mild man. Han har jobbat som skolkurator i näsan hela sitt yrkesverksamma liv och det märks. Han talar med lugn, tydlig röst. Han påtar i trädgården. Han blir sällan upprörd. Höjer i stort sett aldrig rösten.
Under de 18 år jag känt honom har jag sett honom riktigt förbannad kanske 3-4 gånger. Kontrasten blir enorm. Även om han inte skriker utan bara höjer tonläget några snäpp, och undviker de grövsta uttrycken och bara kryddar språket med några goddammit och enstaka fucking christ, så behövs inte mer.
Man fattar att det är allvar.

Min chef är lite på samma sätt. Kanske inte privat, men som chef är han väldigt sansad. Lugn och trygg. Blir sällan väldigt uppjagad och uppskattas av alla på arbetsplatsen för att han ger oss stor frihet att styra vår arbetssituation och är mån om att alla ska trivas.
Tills igår hade jag aldrig sett honom riktigt, heligt förbannad heller.
Men satan i gatan. Plötsligt händer det. Och även om han inte var arg på oss som grupp, och tydlig med att säga det också, så tror jag vi alla blev väldigt påverkade.
Och jag tror det är bra.
Såna som skriker och gormar jämt får knappast samma gehör när det faktiskt är befogat.
Men sparar man krutet tills när det verkligen är allvar, då märks det också.  

3 comments:

  1. Brukar tänka samma kring människor på jobbet som har åsikter om precis allt, det blir så lätt en axelryckning när de tycker saker hela tiden. Om det däremot är någon som håller en lägre profil så blir deras åsikter tyngre när de väl uttrycker den. Som att det verkligen är viktigt för dem.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ovan var från mig, som absolut inte är kompis med bloggers kommentarsfunktion.

      Delete

Så som det är bara

Det finns många sätt att börja berätta det jag vill säga. Här är några: För ungefär 10 år sedan dog min farmor. Av alla hundra mail jag fått...