Det finns problem och så finns det problem

En favorit i repris. Jag har naturligtvis inte ändrat mig, det här betyder ingenting.
Kronologiska redogörelser för vad man haft för sig, med större fokus på fakta än feeling är ingenting jag förespråkar. Kommer aldrig att göra.
Håll till godo.

I fredagskväll var jag på teater med storskruttan. Pippi Långstrump. Biljetterna var en julklapp och hon har sett mycket fram emot detta. Eftersom corona har hon hela tiden kallat det Pippifilmen. (Hur länge är det kvar tills vi ska gå på Pippifilmen mamma!!)
För vadå teater? Riktiga levande människor? Jo tjena.
Men till slut kom så dagen.
För att vara barnteater var det välgjort och underhållande. Lilla Gubben och Herr Nilsson spelades av människor med grymma akrobatiska skills och gjorde massa coola stunts. Men sen sket det sig (eventuellt bokstavligen) för när andra akten skulle börja kom Tommy och Annikas mamma och pappa ut på scenen och sa tyvärr och såhimlatråkigt och viärjättejätteledsna men på grund av plötslig sjukdom kan vi inte spela klart andra akten.
Så det var bara att snopet resa sig och gå hem. Typiskt. Det spekulerades friskt bland de besvikna barnen i foajén, vem är det som är sjuk? Vad är det för sjuka? Varför kan hen inte bara ta medicin?

 

Storskruttan hade sin egen teori. Naturligtvis var Pippi sjuk. För i en scen kramade Prusseluskan Pippi och pussade henne på kinden. Ja?! Och nu är hon sjuk.
Man får ju inte pussaokramas, det vet väl alla?!
Då får man corona! Herregud, har alla bott under en sten i två år eller?
Måste erkänna att hon hade en poäng där.

I lördags fick jag en snabb kopp kaffe tillsammans med min kusin och hennes man. Han satt koncentrerat och skrev på telefonen större delen av den korta fikan. Försökte få sina föräldrar att lämna Kiev och åka till hans syster i Paris. Vad säger man till en människa som har familj i kriget?

Igår stod jag i ett provrum och konstaterade att jag inte riktigt vet hur jag vill att jeansen ska sitta eller se ut (men typ bekvämt och snyggt), men inte SÅDÄR. Vad är det för fel på passformen på fan exakt alla byxor. Ja, jag har korta ben och inte så mycket midja att tala om, men alltså….
Ska det verkligen vara omöjligt att hitta byxor som inte förolämpar exakt varenda centimeter mellan navlen och fotknölarna.

Så. Och nu är det måndag. 

Vår

Vet ni vad vår är?
Vår, det är när solen bara skrikskiner en i ansiktet så att man inte kan göra annat än att stanna mitt i steget och vända en blundande blick rakt in i ljuset.
Det är samma sak varje år.
Man har inte kännt solens strålar på månader, och så plötsligt. Rakt i fejset.
Bara I'm back mothafackaaaaaaas!

Känna strålarna studsa mot snötäcket och atackera huden i alla möjliga vinklar.
Känna fräknarna ploppa fram på näsan i samma takt som istapparna hetssmälter till droppar som hamrar på plåttaket. 

Gräs, blommor och sånt. Det kommer sen. På sommaren. Vår, det är när snön smälter så fort den bara kan.

Imorgon kanske det är vinter igen. Men idag är det vår. 

Recept

I onsdags gjorde jag min favoritsoppa med röda linser, sötpotats och kokosmjölk. Barnen tycker att den är ätbar, men bara nästan. Men den är tacksam att frysa lunchlådor av och det fanns ingefära i kylen som behövde användas upp. 

Onsdag kväll var en riktig skitkväll. Jag hade jobbdatorn igång pga väntade på feedback angående ett mail. Började laga mat efter fem. Barnen var hungriga, trötta, och besvikna på menyn. Min far ringde mitt i allt och ville stämma av inför sportlovet.
Min stubin var nedbrunnen och mitt tålamod noll. 

Igår fick barnen risgrynsgröt från plastkorv medan jag värmde upp soppan. Ingen dator. Lugn. Ett recept på en mycket mer harmonisk kväll.

Ikväll jobbar inte min man och jag är därmed inte själv med kvällen.
Det händer inte jätteofta. 
Antingen jobbar han eller så har han fotboll. Typ. Nästan varje kväll. Varje fredag och lördag. Det är inget bra recept. Han vet det. 

Det finns en ärta under alla madrasserna

Det var en gång så, att för länge länge sen, i ett land långt borta…. Så var jag otrogen mot min man. There. Och sen berättade jag det för honom. Och ingenting var sig nånsin likt igen.

Jag berättar det för att det ändå format vårt äktenskap till vad det är idag. Och ska jag fortsätta skriva om hur vi har det, så... ja, det här hör liksom dit.
Under många, många år levde jag med uppfattningen att all skuld var min, och bara min att bära. Att vad han än gjorde, eller inte gjorde, som jag under andra omständigheter kanske skulle ha sagt ifrån om, så var det ändå ingenting i jämförelse mot vad jag gjort mot honom.
Jag tyckte inte att jag förtjänade respekt och bad inte om någon heller. Någonstans tänkte jag kanske att vi till slut skulle komma till en punkt då jag betalat av min skuld.
Då vi skulle vara kvitt.
Många gånger önskade jag att han skulle vara otrogen.

Så småningom växte insikten fram att kvitt eller inte, nu räcker det.
Jag har bett om ursäkt, jag har stått vid skampålen, jag har tagit mitt straff. Nu rätar jag på ryggen och nu går vi vidare.
Det har inte varit en lätt omställning för någon av oss.
Jag försöker inte ta min man i försvar, men jag tycker ändå det bör sägas, så här… att om han inte varit något direkt superexemplar av en äkta man, så kan det delvis bero på att jag aldrig bett honom vara det. Och nej, det är kanske ingenting man ska behöva be om. 
Men man ska å andra sidan helst inte vara otrogen heller. 

Ibland kan jag tänka att min otrohet på ett sätt var det bästa som kunde hänt honom, för sen bad jag inte om någonting annat än hans förlåtelse. Tills det var dags för barn. 
Under många år var det inte fler än en liten handfull människor som visste om det här.
Jag tänkte länge att om folk visste så skulle dom tycka att jag var en fruktansvärd människa.
Nu tänker jag inte så längre.
Nu är det en del av vår historia. Ett misstag som var mitt, men ett ansvar att gå vidare som är vårt tillsammans.    

Sänker axlarna lite

Jag har funderat mycket på det där att män (generellt) mår sämre efter en separation, både fysiskt och psykiskt, medan kvinnor (generellt) mår bättre. Det förvånar mig inte. 

Vi har haft några begynande bråk under helgen. Inget av dem ledde nånstans. Men efter det ena gick han och köpte rosor till mig. Det var nog ungefär tio år sedan sist. Och efter det andra, där jag bland annat sa att det ofta känns som att alla i familjen behandlar mig som någon slags elak fångvaktare som hittar på godtyckliga regler bara för att straffa och plåga, och att ingen uppskattar (eller ens uppfattar!) allt jag gör för dem, hela jävla tiden.... då skrev han ett brev och la under min kudde där han listade upp allt jag gör som han verkligen uppskattar. 

Allt från att fläta barnens hår, packa mellis, lägga in tider i skolornas schema-appar, till att betala räkningar och dessutom försöka vara glad och snäll.
Jag hittade det när han var på jobbet och jag skulle gå och lägga mig.
Det var fint. 
Inte att han skrev brevet. Men att han faktiskt uppmärksammat allt det där. Jag trodde på riktigt inte ens att han visste att storskruttan förväntas ha med sig mellis till fritids varje dag. 

Nåja. Ingenting är frid och fröjd bara för detta. Kon står lungt kvar på isen och idisslar samma gamla gegga som vanligt. 

Men jag känner mig kanske lite starkare, ändå. 
Och tackar nog ja till den där konferensen i Bryssel som jag sa att jag inte hade tid med, och inte ens egentligen behövs på... men som väl skulle kunna vara lite trevlig att vara med på.

(O)festligt

Fredag igen. Jag skulle sitta på kontoret alla dagar utom just idag den här veckan var det tänkt. Men så blev det hemmajobb onsdag iallafall pga tidigt Skype-möte (ja, Skype.... trodde jag såg fel först, vem använder ens Skype nuförtiden? Svenska myndigheter, that's who...) och snöoväder och jag ville inte riskera att vara sen till ett digitalt möte för att det blåste en högst icke-digital snöstorm. 

I eftermiddag ska maken hämta barnen lite tidigare och så ska vi gå på badhuset tillsammans hela familjen. Det ser barnen mycket fram emot. Jag ser fram emot att köra så slut på dem i bassängen att de slocknar tidigt och sover hårt sen. 

Mannen ska på fest med fotbollslaget ikväll. Det är ganska uppstyrt vad det verkar och respektive är också bjudna. Han har flera gånger erbjudit att fixa barnvakt så att jag kan följa med.
Men jag vill inte. 
Han har inte frågat varför. 
Men skulle han göra det skulle jag svara att jag vill inte gå på fest med hans fotbollskompisar som vet exakt hur mycket han varit bortrest förra året och svara på frågor om hur det var för mig att vara ensam och om det inte var jobbigt och om jag tror att vi kommer bo kvar i den här stan, osv osv. 
Nej tack.

Jag tänker att dom tänker att jag är en dörrmatta. 
Det kanske dom inte alls gör. 
Men jag vill iallafall inte gå på festen.

Kärleken är död, leve kärleken

Han dammsög faktiskt. Eller han sa att han hade gjort det. Vette fasen, om jag ska vara ärlig. Men han hade också lagat laxmiddag, gjort en jordgubbsmoussetårta dekorerad med bär i form av ett hjärta, och uppenbarligen ansträngt sig en del för att göra gårdagen lite speciell. 
Det var fint, och jag uppskattade det.
Och eftersom män inte förstår nånting man inte säger med stora bokstäver, så jag det till honom också.

Nånting är för alltid trasigt mellan oss. Det går inte att laga. Jag varken orkar eller vill försöka längre. Men frågan är kanske om det går att bygga nånting annat istället.
Jag vet inte.
Det är trasigt, men inte slut. 

Helgen från A till Ö

Jaha… helgen då? Som regel tycker jag inte om blogginlägg som bara går ut på att man redogör för exakt vad man gjort sen sist. Jag tycker inte om att skriva såna inlägg och jag tycker inte om att läsa andras heller.
”Sen på torsdagen gjorde vi typ ingenting, såg på teve, åt fiskpinnar. På fredag skulle jag egentligen ha städat men orkade inte. Sen på lördag så vaknade jag och, juste glömde ju säga att jag även ringde min kompis i Australien i torsdags.”
Typ sånt.
Men inget livar upp som lite stenar i glashuset, så here we go.

I fredags blev det klart att vi får ny lägenhet och ska flytta i maj. 

Det blir bra. Barnen får varsitt rum. Vi får ett kontor. Garage. Gångavstånd till kompisar för storskruttan och närmare både skolan och förskolan. Gruset i skon är att flytten krockar med diverse jobbresor för mig och ja, att flytta hela bohaget är ju aldrig helt enkelt. Ja, också den lilla detaljen att mannen såklart inte kommer trivas för han vill ändå inte bo i den här stan. Men det är ändå positivt, det är det. Det är jättebra för barnen och det är vi överens om.

 

I lördags följde jag med storskruttan på brottningsträning. Hon har precis börjat med denna aktivitet och jag tycker ödmjukt att hon är klart bäst i gruppen, visar uppenbar talang och att de flesta andra ungar som sprang runt och fjantade på mattan borde gå hem med sina fjantiga föräldrar. Så.
Nu ska jag förklara mig. Min man jobbade och tanken var alltså att jag skulle ta med även mitt yngre barn på utflykt till storasysters träning. Alltså hade jag redan förberett det yngre barnet på att det här är inte din träning, du får inte vara med. Vi ska sitta på sidan om och titta på, förutsatt att du sköter dig. Gör du inte det, går vi ut och väntar.
För mig är det 100% självklart.
Kan man inte lösa det på annat sätt kan man såklart måsta ta med barn och syskon på aktiviteter de egentligen inte borde vara på, men då får man ju också hålla efter dem. I slutändan blev det så att lillskruttan fick åka på kusinhäng hos min bror, men väl på träningen sprang det runt ett gäng (3-4 stycken) småsyskon i åldern 0-3 och deras föräldrar verkade tycka att det var absolut självklart att de skulle få vara med på mattan och liksom testa på. Brottningen är för barn 5-8 år. Fyller man 5 om någon månad, jamen visst, var med. Men är man 2 bast får man fasen gå och sätta sig på blöjbaken. Tränaren kunde ha sagt till, men det gjorde han inte utan såg bara lite missnöjd ut när han var tvungen att bokstavligen flytta på småbarn för att kunna instruera de större barnen.
Men föräldrarna?! Vissa var där bägge två, alltså både mamma och pappa och ett småbarn. Jag var helt paff.
Det är en träning, inte en show.
Och ni stör.

 

Puh. Jaha och så söndagen då och sen ska ni få slippa min kalender. Igår hängde vi med polska negmamman och hennes familj. Hon är avundsjuk på vår nya lägenhet men glad att vi kommer betydligt närmare dem. Gissar att vi kommer ha ca 60 meter från dörr till dörr. Det ni. Farhågor om att lägenheten var gammal (det är den) och att mannen (min alltså) ändå inte kommer att trivas viftade hon bort på sitt karakteristiska sätt ”trivas, vem trivs egentligen?”
Sen bjöd hon på spagetti och jag fick hålla hennes bäbis i nästan fem hela minuter innan hon bröt ihop och ville ha tillbaka sin bäbis. Skoja. Det var mest pappan faktiskt som hade svårt att släppa.
Igår kväll frågade mannen vad jag ville hitta på på Alla Hjärtans Dag. Jag föreslog att han skulle dammsuga.

 

And here we are. Det var den kronologiska redogörelsen.

Here we go again

Mannen letar biljetter. Bort, hem, hur man nu vill se det. Han tänker att han inte ska vara borta så länge, en månad kanske, eller lite mer. Inte alls som mina superlånga jobbresor på 4 dagar. 
Jag vill att han ska åka, för det här funkar inte.
Samtidigt är jag så ledsen, så ledsen för att det inte funkar. 

Varför kan vi inte få en vardag att gå ihop?

Don't waste my time (I can do that myself)

Jag har spenderat de senaste dagarna framför skärmen i ett evighetslångt projektmöte, som igår eftermiddag avslutades en dryg timme efter utsatt tid och då hade vi inte ens kommit till de två sista punkterna. Fyllde precis i en Doodle för en extrainsatt möte nästa vecka då vi ska försöka avsluta på riktigt.

Jag får psykbryt på möten och diskussioner utan syfte och mål. Nu skulle vår tyska projektpartner, som gjort det lite till sitt signum att aldrig tvinga fram ett beslut utan diskutera och sedan diskutera igen, säkert hävda att det visst det finns syfte och mål. 

Men processen är så satans ineffektiv.
Först har vi inför-möten, sedan möten, och sedan recap-möten. 
Kan dom inte bara vara lite mer tyska, peka med hela handen och styra upp?
Ein, zwei, drei, Fertig!

Sitter framför skärmen och upplever en form av Road Rage jag aldrig känner i trafiken (eftersom jag är en passiv och nervös bilförare). Ska det vara så förbannat svårt att
a) hålla sig till saken
b) ta beslut
c) avsluta inom en kvart av utsatt tid

Mein Gott....

Ett sista Hurra!

Igår firade vi klart min födelsedag med familjemedlemmar som varit sjuka och/eller bortresta. Lillskruttan: ska du ha ett kalas till mamma? ..okej, jag äter tårta men jag tänker inte sjunga nåt mer faktiskt, nu räcker det!
Det är ju rimligt.

Nu är det färdigfirat.

F U

Och hur går det då, med det paddfria livet?
Jomen tackar som frågar, allt är frid och fröjd.

Eller....?

Igår efter middagen (då hade barnen sett teve före maten) föreslog jag för storskruttan att hon kunde gå till sitt rum och leka med sina leksaker. Varpå det rara barnet visade mig långfingret. 

Jag hann bara precis börja fundera på hur jag skulle reagera och hantera den situationen innan mannen stormade efter henne och gav henne  en avhyvling som jag inte hörde men förstod på hennes reaktion sen hade tagit väldigt bra. 

Att visa långfingret i Sverige, det är oartigt. I USA är det detsamma som att faktiskt säga F*** you! och det gör man inte ostraffat. Hade hon gjort det i skolan där hade hon tex mest troligt blivit avstängd i tre dagar. 

Sen lekte hon faktiskt riktigt bra med sina ponnisar. 

Prinsessorna och paddan

Vi har en iPad som barnen delar på. Det funkar. Ibland. Oftast inte såvärst bra. Om den ena sover, är på träning, eller 100% upptagen på annat håll funkar det.
Tills vi säger att Ipadtiden är slut och det är dags att lägga bort den.

Speciellt storskruttan har väldigt svårt att avbryta. Hon är helt insnöad på hjärndöda youtubeklipp där barn leker med Barbie eller borstar håret på sina ponnies medan de pratskriker med sina gälla flickröster. 

Jag fattar att barnen är trötta efter skola/föris. Jag har inga moraliska betänkligheter över att de får skärmtid från det att de kommer hem tills att maten är klar. Det handlar oftast om en timme. Men blir det först ett jävla liv över vems tur det är att ha paddan, sen ramaskri när maten är klar och paddasessionen över.... då är det inte värt det. 

Det sa jag igår. Att nu måste vi nog ta en paus från paddan. Det bemöttes med gråt. Imorse kom storskruttan nyvaken in på toaletten och bad om iPad.
Nej, sa jag, det blir ingen padda idag. Det sa jag ju igår. Du kan starta SVT Barn på teven om du vill se nåt före frukost. Höll andan och väntade på utbrottet... som inte kom.
Ungen sa okej och gick och slog på teven. Några minuter senare kom lillskruttan tjommandes och kröp upp i soffan utan att ifrågasätta vare sig programmet som visades eller var paddan var egentligen.

När vi bortstade tänderna fick jag storhetsvansinne och kunde inte hålla mig, utan sa:
Se nu vad bra det gick utan padda! Jag tror vi ska prova att bara se padda på helgerna, vad tror ni om det?

Tänkte direkt, nu skriker dom och sparkar bakut, fan varför skulle jag säga så, vi har inte tid med ett utbrott nu! Men dom skrek inte. Sa just ingenting utan verkade bara finula över detta. Och det är ju snart helg så... 
Det är som att dom faktiskt kanske också inser att en paddpaus skulle kunna vara på plats. 

Uteliv eller utan liv

Igår kväll var jag ute på krogen. Åt middag med en kollega (vi skulle vara två till, men covid) och sen var vi med i musikquiz. 
Det var så himla trevligt.
Eller så är jag så himla svältfödd på uteliv och sociala tillställningar utan barn att allt som inte är vardag hemma automatiskt blir så himla trevligt. 

Spelar väl ingen roll vilket egentligen.