Det finns en ärta under alla madrasserna

Det var en gång så, att för länge länge sen, i ett land långt borta…. Så var jag otrogen mot min man. There. Och sen berättade jag det för honom. Och ingenting var sig nånsin likt igen.

Jag berättar det för att det ändå format vårt äktenskap till vad det är idag. Och ska jag fortsätta skriva om hur vi har det, så... ja, det här hör liksom dit.
Under många, många år levde jag med uppfattningen att all skuld var min, och bara min att bära. Att vad han än gjorde, eller inte gjorde, som jag under andra omständigheter kanske skulle ha sagt ifrån om, så var det ändå ingenting i jämförelse mot vad jag gjort mot honom.
Jag tyckte inte att jag förtjänade respekt och bad inte om någon heller. Någonstans tänkte jag kanske att vi till slut skulle komma till en punkt då jag betalat av min skuld.
Då vi skulle vara kvitt.
Många gånger önskade jag att han skulle vara otrogen.

Så småningom växte insikten fram att kvitt eller inte, nu räcker det.
Jag har bett om ursäkt, jag har stått vid skampålen, jag har tagit mitt straff. Nu rätar jag på ryggen och nu går vi vidare.
Det har inte varit en lätt omställning för någon av oss.
Jag försöker inte ta min man i försvar, men jag tycker ändå det bör sägas, så här… att om han inte varit något direkt superexemplar av en äkta man, så kan det delvis bero på att jag aldrig bett honom vara det. Och nej, det är kanske ingenting man ska behöva be om. 
Men man ska å andra sidan helst inte vara otrogen heller. 

Ibland kan jag tänka att min otrohet på ett sätt var det bästa som kunde hänt honom, för sen bad jag inte om någonting annat än hans förlåtelse. Tills det var dags för barn. 
Under många år var det inte fler än en liten handfull människor som visste om det här.
Jag tänkte länge att om folk visste så skulle dom tycka att jag var en fruktansvärd människa.
Nu tänker jag inte så längre.
Nu är det en del av vår historia. Ett misstag som var mitt, men ett ansvar att gå vidare som är vårt tillsammans.