En fundering

Är det rimligt att ens två barn håller på med totalt fem olika sporter när man har en man som jobbar typ varje kväll?

Jag tänker Ja. 

(För rimligt och praktiskt möjligt är ju ändå typ samma sak)

Så gick en helg

Ännu en. Nu när det finns vardag och helg igen. 
Lördag kväll lånade vi stuggrannarnas bastu och satt i det tidiga höstmörkret och svettades innan vi sprang ut i den svala luften och kylde oss med vatten från regntunnan. 
Vid ett tillfälle gick jag över gräsmattan, tillbaka till vår huvudstuga för att blanda mer dricka. Och i den stunden, spritt naken sånär som på ett par badskor, under stjärnorna som jag inte sett sedan i mars, tänke jag 
Det här är nog lyxigt
Nog, för jag har vuxit upp i en miljö där varken bastubad eller glesbygd som tillåter nakenpromenader över gräsmattan varit någon direkt bristvara. 
Men, fortsatte jag tänka medan, skinkorna guppade i takt med stegen över gräset, det finns säkert stadsbor som skulle betala dyra pengar för att basta i det fria, bara meter från en nationalälv.

När jag var liten kunde jag aldrig förstå att folk reste till norra Sverige för att liksom uppleva saker. Att de på riktigt tyckte att typ renar och midnattssolen var något att se.
Vet dom om att det bara är den vanliga solen? brukade jag fråga min föräldrar, rädd att besökarna från Skåne skulle bli besvikna när de insåg att midnassolen inte alls var fyrkantig, blå, eller spexig på något annat sätt. 

Nu kan jag förstå det bättre. Se tjusningen i det lite mer. Och se barnens förtjusning över att få vara uppe sent, dricka så mycket bastudricka (svagt blandad lättdryck med fläder och citron) de vill, och springa nakna över gräset. 

Det är lyxigt. 

Sushi

Vår älskade gubbstrutt till katt, Sushi, hängde lite löst för nån vecka sedan. 

Kattskrället är 19 år, det är liksom jättemegagammalt, typ 90 bast i kattår. 

Men precis som att det finns människor som är pigga som mörtar, eller iallafall lever värdiga liv utan krämpor vid den åldern, så finns det katter som gör det också.

Jag är inte den som skulle behålla en katt som inte såg ut att må bra, utan skulle jag kissemisstänka (förlåt) att han hade ont eller inte mådde bra så skulle vi säga tack och godnatt.
Men gubben äter, går på toa, hoppar upp på diskbänken, och gosar gosar gosar, utan problem.  

Okej visst, han sover mycket och leker lite.
Han är gosig, inte sprallig.
Men så är det väl med pensionärer.

Iallafall så fick han tuppjuck för nån vecka sen och kissade på madrasser, i puffen (sackosäck heter det väl om man kommer nån annanstans ifrån) och bajsade i lillskruttans klädlåda. 

Inte bra. 

Inte okej kattbeteende. 

Mannen svor högt och lovade att kattfan sjungit sin sista vers.
De nio liven var slut.   
Barnen var hysteriska.

Men så flyttade vi kattlådan. Jag städade ur den ordentligt och så bytte vi rum, från förrådet till gästrummet. Min man stenvägrar att ha kattlådan i badrummet, vet ej varför men så är det. 

Och det funkade. 

Noll olyckor sen dess.

Får vi gäster får vi lösa det då, men för nu funkar detta bra och 9+ liv kan man leva en stund till på. 
Barnen kommer troligtvis få sig en lektion i livet i och döden hyfsat snart, men inte än serru. 

Jag är inte större än så

Igår var S hemma hos oss igen. Storskruttans klasskompis med det ohyfsade sättet. Och då menar jag inte att hon inte niger och tar i hand, utan att hon är lömsk och utstuderat taskig.

Hon kom över med en kexchoklad i handen och frågade om hon fick dela med mina barn, och jag sa att ja det går bra. En tredje kompis till tjejerna var också på väg över och S ville att de skulle äta chokladen innan den tredje kompisen kom för att hon (den tredje som vi kan kalla A) inte varit snäll mot S i skolan och typ inte ens sagt hej på hela dagen. 

Sen, när A väl kom och de skulle leka tre tog det inte lång stund förrän S och A var inlåsta på toaletten för att snacka hemlisar medan storskruttan satt utanför och när jag skickade hem båda tjejerna, inte bara därför men också pga vi skulle ner på stan och träffa en kusin, gick de två tisslandes iväg tillsammans. 

Storskruttan var ledsen såklart och då försökte jag inte ens (vilket jag gjort tidigare) hålla tillbaka gällande vad jag tycker om S.

Hon är förmodligen rädd för att själv bli utanför och därför går hon aktivt in för att snabbt exkludera någon annan istället.

Men det gör det absolut inte okej.
Jag klarar inte av den ungen och vill inte gärna se henne hemma hos oss igen.
Så är det bara.
Hon är bara ett barn, bla bla, jag fattar det.

Men jag gillar henne inte. 

Och jag gillar inte hennes pappa heller, som i min mening är totalt blind för de här sidorna hos sin dotter. 
Jag kommer inte förbjuda min dotter att umgås med henne, men sannerligen inte uppmuntra det heller. 

Springtävling

Jag gillar att springa och löptränar en del. Men inte efter något speciellt schema, med något särskilt mål eller direkt mening. 

Jag har inga tävlingsnerver och har därför svårt att motivera mig själv att springa lopp.

Men så anmälde jag mig till en halvmara som gick av stapeln nu i lördags, i ett samhälle en bit utanför stan. Och när jag såg att de erbjöd barnlopp och minilopp också frågade jag kidsen om de också ville springa. 

Det ville de, bägge två. 

Sagt och gjort. 

Vi hämtade ut våra nummerlappar, studerade kartor över start- och målområde, och i strålande sol packade sig hela familjen iväg på lördagsmorgonen. 

Det var ett väldigt välorganiserat evenemang. 

För er som inte deltagit i större löpartävlingar kan jag säga att det inte tillhör vanligheterna att man kan köra in på området 45 minuter innan start, hitta parkering, i lugn och ro uppsöka en bajamaja och sen starta utan (annan än egen, prestationsdriven) stress. 

Sen gick barnloppen av stapeln under tiden de vuxna sprang.

Så jag fick visserligen inte se mina barn springa, vilket var tråkigt för mig.

Men de fick sig å andra sidan en toppendag där de först hejjade på min start, sen själva fick värma upp med pirater och sjöodjur, springa sina lopp, få medalj och fika, leka lite, och sedan heja på mig när jag gick imål. 

Smart ju.

Till och med min man som var med som väsk- och vätskebärare, barnpassare, och allmän servicepersonal, var imponerad och nöjd med dagen.
Noll gnälliga barn.
Bara pepp och glada miner. 

Lillskruttan kom 4:a i miniloppet och storskruttan hade kul i barnloppet och är helt inställd på att springa ungdomsloppet nästa år.

Då känns det ändå sekundärt att jag hade krampkänningar och sprang in på en tid jag inte alls är nöjd med. Och det känns primärt att inte säga det högt inför barnen heller. 

Istället har vi tillsammans firat att vi var duktiga, kämpade, hade roligt, och sprang så fort vi kunde. 

Det är ju ändå det jag vill förmedla till barnen.

Det viktiga är inte att tävla och vinna.
Men att det kan vara roligt med tävlingar, oavsett vem som kommer först i mål. 

Poddarna

Jag lyssnade färdigt på Anders Bagges sommarprat på väg till jobbet imorse. Sen började jag på Maria Wolrath Söderbergs direkt efter. Har bara hunnit några minuter in men förstår redan att jag kommer drabbas av välförtjänt flygskam.

Har inte haft nån jättepepp på årets sommarvärdar, mest lyssnat på ett axplock av pliktkänsla. 

Blev väldigt positivt överraskad av Babben Larssons hästsnack, superbra och roligt att lyssna på även för en som inte alls är intresserad av hästar.
Claes Eriksson var också mycket bra.
Max Tegmark fick mig att ändra uppfattning om AI.
David Thurfjell fick mig att känna mig trygg i min kristendom. 

Att Mark Levengood var bra var väntat, att Hanna Marklund också var det var roligt.

I övrigt var det ett tag sen nu jag ramlade över nån ny podd att älska. 
Jag lyssnar fnissigt på Kafferepet varje fredag.
Pliktskyldigt på Louise & Julia poddar, för jag gillar dem och tycker att podden är bra, men ibland önskar jag att de kunde klippa bort nån minut flåsskratt här och där. 

Kan i perioder gilla Vad blir det för mord? men mer pga av programledarna än innehållet. 
Uppskattar Dumma människor när de avhandlar ämnen jag är intresserad av.
Likaså Språket. 
Kastar mig över P3 Dokumentär när nya avsnitt släpps, och gärna P3 ID och P3 Musikdokumentär också.

Jag tycker om att bli underhållen men behöver liksom inte gapskratta. Det gör ingenting om jag lär mig saker, men vill inte bli tvångsmatad med fakta. 

Typ så. 

Vad lyssnar ni på? Har ni tips?

Roligt eller nödvändigt

Ser på fotboll medan jag långsamt går igenom mejlkorgen.

Eftersom lillskruttan fick en restplats på intensivsimskola kommer jag måsta gå tidigt från jobbet kommande dagar och därför tjuvstartar jag jobberiet idag. 

Det är inte på eget initiativ min yngsta dotter går i simskola. Precis som sin storasyster älskar hon att bada och är noll rädd för vatten. Hon är inte riktigt lika våghalsig som storasyster (typ kastar sig inte från 3-meterssvikten, men 1 meter går fint) men orädd nog för att grundkunskaper i hur man simmar är en nödvändig livförsäkring.
Men simskola har hon inte alls varit intresserad av. Vilket jag så såklart inte brytt mig om och anmält henne ändå.

Därför har det varit väldigt positivt att se hur hon blommat upp och faktiskt tyckt att det varit väldigt roligt, trots intensivt schema med simning varje dag i 10 dagar. 

Klarar hon baddaren på fredag ska vi gå ut och fira på Pinchos. 

Igår kväll satt jag och tittade på storskruttans fotbollsträning och konstaterade att även hon gjort stora framsteg. Från att ha flummat runt på plan utan att riktigt verka fatta vad sporten går ut på (vilket inte tränarna alls hjälpt till med) så springer och sparkar och siktar hon nu med en helt annan medvetenhet än tidigare. 

Kul ju. Det tror jag vi kan tacka fotbollsskolan för. 

Att kunna simma är nödvändigt.
Att spela fotboll är det inte.
Men ska man ändå spela fotboll är det ju kul om man fattar vad det går ut på. Och nä, jag menar inte att ha roligt och att alla ska få vara med och att man inte ska räkna mål (med motiveringen att det gör ju barnen ändå!). För om det bara är det som är vitsen kan man ju lika gärna ta bort målen och lagen och kasta in några bollar till så att fler får chansen att sparka. 

Jag tycker att meningen med fotboll (och lagsport i allmänhet) är att kämpa tillsammans som ett lag, lyfta och peppa varandra, fira framgångar tillsammans och hantera motgångar tillsammans. 
Träna och känna att man blir duktigare för att man nöter övningar och kämpar på. 

Då blir det också roligt.  

Hansson

Vi är i stugan och det har regnat hela dagen. Mer och mindre, men hela dagen. Ihärdigt. Och taket har en liten läcka, har vi upptäckt.

Barnen som sett Lilla Aktuellt oroar sig för översvämningar. Lillskruttan öppnar dörren titt som tätt och stirrar ut i ösregnet.

-Är det här Ovädret Hansson?!

Sen spanar hon efter bilar som flyter förbi på landsvägen och hundar som simmar. Men då korna som betar bakom stugan fortfarande står på marken konstaterar hon att det nog inte är Hansson ändå.

Än. Kanske är det han som knackar nästa gång.

Sen semester

Sen semester is da shit. 

Ska försöka komma ihåg det nästa år.

Att hacka upp semestern var ingen dum idé heller faktiskt.

Det värsta jag vet (i semesterväg alltså) är att vara ledig i juli, utan andra planer än att njuta av sommaren och sedan inte ha någon sommar att njuta av.
Mulet och 17 grader när man vill sola och bada.
Mulet och 17 grader i augusti däremot, när folk har börjat jobba igen och allt liksom bara känns som bonus, det är mer okej. 

Jag har varit ledig på riktigt och känner mig, om inte utvilad så iallafall redo att kämpa för att slippa ett projekt som annars kommer bli en riktig surdeg att dras med kommande år.
Ingen Belgare där, men dock ett gäng tyskar med storhetsvansinne. 

Akta er för bulkaner

Vi fortsätter på temat döden.
Förra våren var vi och såg Bamse och vulkanön på bio med barnen.
Det var lillskruttans första biofilm.
Spoiler alert: i filmen blir några figurer fast i botten på en vulkan och kan inte ta sig ut.
Fast forward några veckor och barnens pappa reser till Costa Rica igen där det ju finns en hel del vulkaner.

När jag var liten var jag (också tack vare Bamse, men även Kalle Anka och Tarzan) orimligt rädd för kvicksand med tanke på hur mycket av den varan det finns i norra Sverige. Förutom att lillskruttan såklart saknade sin pappa, var hon också väldigt rädd att han skulle ramla ner i en vulkan. Ändå mer rimligt än kvicksand, även om hennes oro var relativt obefogad.

Sen dog barnens gammelfarmor i Idaho, en mycket varm och fin människa som tyvärr försvann i demensens dimma och senare vårdhemmets covid-regler och mina barn har därför egentligen bara ett enda riktigt minne av henne. Men hon dog av (medicinskt var det nog en stroke tror jag men) typ ålderdom. Hon var 85+. 

Hon ramlade alltså inte ner i en vulkan. Vilket skakade min lilla dotters värld och tvingade henne att tänka om. Man kan alltså dö av andra orsaker än vulkanfall. 

Nu har hon inte tagit upp ämnet på ett tag, men sist jag hörde henne prata om döden var det fortfarande dessa två dödsorsaker hon kunde: antingen så ramlar man ner i en bulkan, eller så dör man för att man är gammal och hjärtat har fått slut på batteri. 

*obs extra gulligt att hon gärna byter ut v mot b. Hon äter baniljglass och tittar på balmoblommor också.   

Man blir ju inte mindre död bara för att budet går fort

Min moster (ej by blod utan by giftemål) har dött. Det är såklart sorgligt för hennes närstående och så, men dit kan man knappast räkna mig.

Dock fick jag dödsbeskeded föredömligt snabbt. Det ska erkännas.
Min mor har en ytterst osentimental inställning till dödsbud.

Det kan låta såhär (det har låtit såhär):

- Har jag inte berättat att G**** dött?! Oj det var ju länge sen... Vet du förresten vem mer som dött?

- Kan jag få låna din svarta kjol till begravningen? Vadå vems begravning.... jaha just det, jo alltså A*** är ju död, har jag inte sagt det?

och den sista, som visserligen rörde en katt och inte en gammal släkting, men ändå kanske är den bästa. Då ringde hon och frågade om det passade att de kom förbi med pizza och åt middag med oss den kvällen. 

- För isåfall kommer vi förbi på kanske en timme, vi ska ju som sagt ändå den vägen tillbaka. Vill barnen ha Hawaii som vanligt?
- Vadå vars har ni varit?

- Jamen hos veterinären, jo alltså katten är död. Men Hawaii då, blir det bra?

Fokus framåt. 

Värsta bästa

Då var jag hemma igen. 
Jag var bara i Tjeckien i sex dagar, men kombinationen intensivt jobb plus semester gjorde på nåt sätt att det kändes mycket längre. 

Prag är en Europeisk huvudstad med mycket folk, mycket historia, mycket gamla byggnader, osv. Vacker och väl värd ett besök visserligen. Men jag är så glad att vi tog tåget till  České Budějovice och kom bort från myllret lite.
Och så glad att vi hade det så bra. 

Vi har gjort en massa turistiga grejer, samtidigt som vi låtit väder och humör styra agendan.
Och framförallt så har vi skrattat. 
Vi har pratat och promenerat och simmat, och ja, gjort allt det andra också.

Men vi har skrattat tillsammans.
Vi har haft det så roligt. 
Jag trodde nog att vi skulle ha det bra, det var jag inte orolig för. Men att vi skulle ha det så roligt... det kändes på riktigt som en av alla resor vi kuskade runt på för sisådär 15 år sen, BK. Vi liksom hittade tillbaka till vår gemensamma reslust och hade väldigt, väldigt roligt tillsammans. 

Det var det bästa.

Det värsta var att jag vart försenad 4 timmar på Arlanda igår och kom hem 01:30 inatt. Utan väska. Jag alltså, inte han eftersom han flög direkt till Luleå för att hämta kidsen, men eftersom universitetet betalar min biljett måste jag flyga till hemadressen, bla bla. 
Älskar inte SAS. 
Men det var det lilla. 
Inte det som är viktigt.