Jag tänker att det beror på hur du känner inför det hela. Tankar du energi av det? Kör i vind. Jag hade personligen gått under efter en vecka men jag är typ 0% fotbollsmamma.
Tankar jag ener.... bahahaha. Ehm, nej. Det gör jag inte. Men jag tänker att alternativet är en massa oskrivna kvällar där kompisdrama och uttråkning och skärmtid ska hanteras. Det jag uppskattar med träningskvällarna är att det blir rutin, barnen och jag vet vad som gäller. Och efteråt är de fysiskt trötta och sover oftast bra. Men visst, det kan hända att vi måste prioritera lite... å andra sidan är fotbollssäsongen snart slut, så.
Ja alltså jag har ju för all del haft en man som varit hemma alla kvällar men jag tror som värst vi lyckats med: J: 4 dans + 3 gymnastik P: 3 innebandy K: 5 gymnastik + 1 breakdance S: 2 gymnastik, 2 basket, 1 dans
Per vecka. Intressantast var de kvällarna när alla 4 hade olika saker i olika delar av stan. Men jag älskar ändå idrott och så länge barnen vill är det något jag verkligen vill möjliggöra. Sen har ju allt en gräns såklart och det passar inte alla och yada yada....men det ligger högt upp på min prio-lista. Klart högre än att dammsuga under soffan.
Jag förstår inte hur ni får barnen att intressera sig för idrott? Jag har lyckats genomföra dansskola (helt traumatiskt och blev bara värre för varje gång och till slut ville hon inte ha nån aktivitet före hon var sju år). Orientering var hon på i höstas och grät hela tiden trots att hon var pepp innan. H har vi anmält på fotboll och han kände hälften av barnen men VÄGRADE gå och grät och skrek så jag fick avanmäla alltihop. Till våren kanske han vill prova igen säger han. Det går verkligen inte.
Ja alltså, jag har såklart fördelen att mitt äldsta barn var extremt socialt orädd redan som typ 2-3 åring och aldrig var rädd för grupper med andra barn hon inte kände som skulle göra nåt hon inte visste hur man gjorde... man fattar ju att sånt kan vara läskigt, men för henne var det inte det. Och lillasyster vill såklart göra som storayster. Och sen är det nog en faktor att båda föräldrarna tycker det är roligt med idrott och tränar mycket själva.
Har också svårt att få min stora att idrotta, vill inte ens prova- helt ointresserad! När lilla hade en sorts idrott tyckte han själv att han inte hade tid m fler. Ville inte ha så mkt inbokat. Det är gemensamt för båda mina barn- de gillar inte att ha tider att passa utanför skoltid…
Kör på! Vi hade det likadant när våra tre var små och jag är glad att de fick prova på så många aktiviteter. Idag är de stora och har 1-2 aktivitet var, helt intressebaserat och de sköter det nu själva (med undantag för skjuts till bortamatcher ibland).
Jag tänker att det beror på hur du känner inför det hela. Tankar du energi av det? Kör i vind. Jag hade personligen gått under efter en vecka men jag är typ 0% fotbollsmamma.
ReplyDeleteTankar jag ener.... bahahaha. Ehm, nej. Det gör jag inte. Men jag tänker att alternativet är en massa oskrivna kvällar där kompisdrama och uttråkning och skärmtid ska hanteras. Det jag uppskattar med träningskvällarna är att det blir rutin, barnen och jag vet vad som gäller. Och efteråt är de fysiskt trötta och sover oftast bra. Men visst, det kan hända att vi måste prioritera lite... å andra sidan är fotbollssäsongen snart slut, så.
DeleteJa alltså jag har ju för all del haft en man som varit hemma alla kvällar men jag tror som värst vi lyckats med:
ReplyDeleteJ: 4 dans + 3 gymnastik
P: 3 innebandy
K: 5 gymnastik + 1 breakdance
S: 2 gymnastik, 2 basket, 1 dans
Per vecka. Intressantast var de kvällarna när alla 4 hade olika saker i olika delar av stan. Men jag älskar ändå idrott och så länge barnen vill är det något jag verkligen vill möjliggöra. Sen har ju allt en gräns såklart och det passar inte alla och yada yada....men det ligger högt upp på min prio-lista. Klart högre än att dammsuga under soffan.
Jo alltså din nivå kommer jag aldrig upp till, delvis pga två barn för lite. Men har samma inställning i grunden, vill inte gärna neka idrott.
DeleteJag förstår inte hur ni får barnen att intressera sig för idrott? Jag har lyckats genomföra dansskola (helt traumatiskt och blev bara värre för varje gång och till slut ville hon inte ha nån aktivitet före hon var sju år). Orientering var hon på i höstas och grät hela tiden trots att hon var pepp innan. H har vi anmält på fotboll och han kände hälften av barnen men VÄGRADE gå och grät och skrek så jag fick avanmäla alltihop. Till våren kanske han vill prova igen säger han. Det går verkligen inte.
DeleteJa alltså, jag har såklart fördelen att mitt äldsta barn var extremt socialt orädd redan som typ 2-3 åring och aldrig var rädd för grupper med andra barn hon inte kände som skulle göra nåt hon inte visste hur man gjorde... man fattar ju att sånt kan vara läskigt, men för henne var det inte det. Och lillasyster vill såklart göra som storayster. Och sen är det nog en faktor att båda föräldrarna tycker det är roligt med idrott och tränar mycket själva.
DeleteHar också svårt att få min stora att idrotta, vill inte ens prova- helt ointresserad! När lilla hade en sorts idrott tyckte han själv att han inte hade tid m fler. Ville inte ha så mkt inbokat. Det är gemensamt för båda mina barn- de gillar inte att ha tider att passa utanför skoltid…
ReplyDeleteKör på! Vi hade det likadant när våra tre var små och jag är glad att de fick prova på så många aktiviteter. Idag är de stora och har 1-2 aktivitet var, helt intressebaserat och de sköter det nu själva (med undantag för skjuts till bortamatcher ibland).
ReplyDelete