Igår var jag på gudstjänst med min äldsta dotter. På hennes initiativ. Det har handlat mycket om religion de senaste månaderna. Storskruttan har haft religion som näst bästa ämne (efter idrott såklart) och jag har lånat hem barnens bibel åt henne så vi kunnat läsa om Moses i vassen och Isak och Abraham och allt vad dom heter.
På hennes initiativ, men visst, jag tycker att det är bättre med bibeln än Roblox, det gör jag. Och jag kan förstå hennes fascination, det är gripande berättelser, ofta hemska, om död, hämnd, svek och krig, blandat med solskenshistorier om bottenlös kärlek och paradis. Hon frågade tidigt om det var på riktigt, och jag svarade att det vet man inte, det är liksom hela grejen med religion, det är en tro, inte en vetenskap.
Sen har religion och kristendom kommit upp i samtal med andra föräldrar en del på sistonde. Polska negmammans kanadensiske man är till exempel väldigt emot all form av religion och var upprörd när vi var där förra helgen över att barnen skulle besöka en kyrka på skoltid för att få lära sig om påsken. Jag argumenterade för att det tillhör en viss allmänbildning att veta varför vi firar påsk, och har lika mycket med historia som religion att göra, och att så länge varken lärare eller präst står och försöker banka i barnen att det här är hårda fakta, så gör det väl ingenting att de besöker en kyrka? (dessutom var det frivilligt, information gick ut till föräldrarna veckan innan och man kunde förhindra att ens barn följde med).
But it's not real! sa PNMs man flera gånger under vårt samtal och menade att eftersom det inte går att bevisa att det finns en gud, så är allt bara hittepå och hör inte hemma i ett modernt klassrum.
Jag tycker såhär:
I Sverige har vi religionsfrihet och ska inte tuta i våra barn varken att kristendommen är den enda eller den rätta tron, eller att man ska ha en tro i huvudtaget. Däremot tycker jag inte man behöver blunda för att en stor del av jordens befolkning är troende, och att det är bra för barn att lära sig lite om de stora religionerna, hur de skiljer sig åt, men framför allt hur lika de är på många sätt.
Att fruktansvärda handlingar begåtts i någon guds namn är inte heller något man ska blunda för. Tvärtom. Religion går hand i hand med historia och jag skulle säga att det blir svårt att lära ut det ena ämnet utan det ändra.
Och då blir det ännu konstigare, tycker jag alltså, att argumentera för att det inte är på riktigt. Krigen var i allra högsta grad på riktigt.
Och igår, när jag satt i kyrkbänken och såg mig omkring bland församlingen som bestod av pensionärer med fina kläder och ömma blickar, en man blev tårögd när storskruttan gick fram och tände Barnens ljus, för det var så länge sedan ett barn gjort det, så tänkte jag också: det här är på riktigt.
Bibeln är bok skriven av människor och sanningshalten i texterna om man nu ska prata vetenskap är såklart förmodligen på nivå med en Kalle Anka-tidning.
Men vad spelar det för roll?
Gemenskapen är på riktigt. Att söndagens gudstjänst och kaffestund är veckans höjdpunkt för många i församligen, är på riktigt. Att man kan hitta stöd, mening, och glädje i sin tro, är på riktigt.
I ett annat samtal på samma tema sa en annan man bevisa för mig att gud finns så ska jag tro på honom. Men det handlar ju inte om det.
Här har vi kanske den moderna journalistiken att skylla. För man kan välja att tro på valresultat, klimatförändringar, och biverkningar från vaccin. Men egentligen är det ju helt befängt att säga Bevisa det för mig, så ska jag tro på det.
Det som är bevisat behöver man inte tro på. Det är.
Jag har tänkt mycket på det senaste tiden, och det var så starkt när jag satt i kyrkan.
Att tron är viktig.
Inte tron på nån speciell gud nödvändigtvis, men tron i allmänhet.
Tro på hopp, på kärlek, på bättre tider.
Tänk om den där mannens barn skulle säga Pappa, bevisa för mig att du älskar mig så ska jag tro på det.
Bevisa att det blir bättre sen, annars ger jag upp.
Vi måste tro.
