Vem jobbar?

Igår, på långfredagen klev jag upp halv sex och smög med tassande fötter över knarrande golv ut i köket för att med kaffe och några kokta ägg jobba ett par timmar innan barnen vaknade. Långfredan är inte en helgdag i alla länder minsann, det visste jag ju sedan åren i USA. Men att det skillde så mellan europeiska länder visste jag inte. Fransyskan gnällde över att spanjorerna var out of office och jag förklarade att det var vi svenskar också, och hon bara va? det är ju måndag som är ledig!

Sen skrev jag ett lite väl känslosamt mail till en britt där jag typ sa att visst kan vi satsa på att få ut nyhetsbrevet nästa vecka, men jag ska till fjällen med familjen och även om datorn naturligtvis följer med så tänker jag försöka sitta vid den så lite som bara möjligt och med tanke på att jag draftat 7 av 7 tidigare nyhetsbrev kanske nån annan skulle kunna tänka sig att drafta nästa? Och han bara (som den britt han är, livrädd för publika känsloyttringar) bara Yes, we'll do it! (for the love of god woman, pull yourself together)

Igår kväll jobbade inte min man och efter utelek, före middag, satt vi tillsammans vid köksbordet med ett glas vin och pratade om jobb och framtid. Utan att bråka, utan att vara helt överens heller, men vi var inte längre än ett köksbord ifrån varandra. Det var fint. 

Det är så med jobb man inte så enkelt kan lämna på jobbet. Det finns för många fördelar med att kunna jobba varsomhelst och närsomhelst, för att jag skulle överväga att vilja byta. Men jag måste komma ihåg att sätter inte jag gränser gör ingen annan det heller.