Kan inte släppa

Idag i kapprummet vid hämtning pratade jag med en av lillskruttans kompisars mamma och det var planering  och bla bla fotbollsträning och jag nämnde att jag under lördagen som var sagt till tränarna att hennes dotter var bortrest för visst var det så, Visst var hon i Uppsala i helgen? frågade jag.

Ingen aning, svarade mamman.
Vad som händer på pappaveckan har jag ingen koll på.

Och detta, lämnar mig inte ifred.

Alltså att inte ha koll på träningar och läxor och kompisar och galonbyxor på sina barnfria veckor, det köper jag rakt av. Men att inte få veta att ens barn ska befinna sig mer än hundra mil bort...? Eller?

Är det jag som är ignorant och dömmande?

Obs att jag halvkänner båda föräldrarna och även om de verkar ha en rätt kass relation till varandra är de båda väldigt trevliga och reko och sådär, vill absolut inte antyda något annat.
Men jag blev bara så ställd.
Och kan inte sluta tänka på att det.

Är det nån som läser det här som lever varannan-veckas?
Hur gör ni?
Hur mycket släpper ni? 

Hej måndag

Snart maj och typ bråttom på riktigt. Samtidigt som jag ser fram emot sommaren och sedan hösten så är det så inihelvette mycket praktiskt meck att rodda att jag också ömsom leker ganska mycket struts och ömsom går runt och gruvar mig.

På jobbfronten är jag nu helt död inombords. Känner att jag skulle behöva lägga en lösenordsspärr på bloggen för att berätta mer detaljerat men jag läser Stekens blogg och känner att jag är där hon var för ett år sedan. 

Hursom. Imorgon kommer min man tillbaka. Eller hit. Eller hur man nu räknar. Han körde upp bilen från Arizona till Idaho och flög därifrån så att vi ska ha en bil på plats när vi anländer i sommar. 
Att han kommer hem innebär (bland annat såklart) att det blir lite mer uppstyrt med lagade middagar framöver.
Har varken tid eller motivation att laga riktigt mat de flesta dagar när barnen ändå inte vill äta samma som varken varandra eller som jag. Så det blir mycket pasta, nuggets, pannkakor.... storskruttan har upptäckt salami och grönt te(!) och vill nu helst av allt bara äta limpmackor med salami och dricka grönt te. 

Och jag känner att det finns värre saker man kan stoppa i sig.

Det ska bli spännande

Det är så himla varmt nu ju. Alltså typ 15-17 grader och strålande sol på fritids på eftermiddagarna. Barnen har solkräm och keps och vattenflaska. Springer runt i t-shirts.

Det är så, så varmt, tycker dom.
Arizona kommer bli.... varmare.
Det blir spännande.

Även om det fortfarande är en himla massa praktiskt meck kvar, så börjar jag också verkligen se fram emot höstens äventyr nu. Vi vet så lite om hur det kommer bli. Men det känns spännande. Och roligt. 

Jag minns första sommaren jag jobbade heltid på Idaho State University och det var minst 35 grader ute varje dag och jag tog en kofta med mig till kontoret för det var så svalt i luftkonditioneringen. 

Det kommer de vänja sig vid, barnen. Att bara för att solen skiner och det är varmt ute så åker man inte till stranden och ligger och flämtar. Tvärtom nästan. Man går in och undviker solen när det kryper mot 40.

Jag tänker att första gången de ser en enorm kaktus vid vägen kommer det bli värsta grejen. Sen inte mer spännande än en björk. En annan vardag en liten stund. Det är det vi ska prova.

Ursäkta, va?

Går ut på innergården och ropar på lillskruttan att Mästarnas Mästare börjar nu om hon vill komma in och se. MM är mitt absoluta favoritprogram att se med barnen och de är också helt fast.

- Men åh! Kan vi inte bara vänta en stund? ropar hon tillbaka. Vi vill leka mera!

Klockan är åtta på lördagkvällen och det är ljust ute. Hon kutar omkring med två grannungar och jag känner att jag kan inte slita henne från utelek för att komma in och se tv. 

Speciellt inte nu när man ju faktiskt kan starta nästan alla program precis när som helst.

- Lyxigt ändå, säger jag till grannen som står på huk och byter däck några meter bort och har hört alltihop, att kunna bestämma själv när program ska starta.

- Ja verkligen, håller han med. Kalle behöver ju inte börja tre längre, så skönt!

Jag säger inget. Vad säger man? Vilken jävla dåre.

Det man inte ser

Vi ska hyra ut lägenheten medan vi är borta. Det betyder att jag måste ta lite foton och göra en annons och skriva en text och bestämma siffror och herregud vad jobbigt. 

Jobbigast är att ta fotona porque jag kan ju inte bara fota röran as is.

Alltså måste jag städa.

Eller...

Eller, så har jag gjort så att jag tar ett rum i taget och "städar" genom att bestämma fotovinkel, flyttar plocket ur vinkel, och sen städar jag inom vinkel.

Ha!

Ibland asså. Jag har redan avklarat köket, vardagsrummet och lillskruttans rum.
Ikväll blir det stora sovrummet och storskruttans rum.

Insikter

Efter flera veckor av nån slags insikt i att jag måste byta jobb, men också bita ihop tills vi kommer tillbaka från USA pga kan ju inte gärna söka nytt jobb och sedan, om jag skulle få ett erbjudande, svara "Asså ja tack men kan ni tänka er att vänta en stund?" så kom jag plötsligt till en ny insikt i lördags morse.
Från ingenstans.
Kändes det som.

Så tänkte jag men vänta nu... Jag har jobbat på den här myndigheten i åtta år. Ingen har nånsin sagt att jag inte sköter mitt jobb bra, tvärtom. Nu vantrivs jag så att jag gnisslar tänder och börjar tvivla på min egen värdsbild.
Är det jag som måste sluta då?
Eller ska jag försöka kräva en förändring?  
Kanske vore det bästa för mig att byta jobb. Så kan det absolut vara. Men efter att googlat arbetstagarrättigheter och lite annat smått och gott känner jag också att... jag skulle också kunna prova be om en förflyttning. Det kan omöjligt bli sämre. 

Jag har utvecklingssamtal om två veckor och jag förbereder mig noga. Jag har dokumenterade exempel. Sakargument. Inga personliga åsikter eller påhopp. 

Så får vi se.

En annan insikt trillade ner i min yngsta dotters huvud under helgen. Hon berättade att en av hennes kompisar (som hon umgås mycket med, ofta är här, går i samma gymnastikgrupp bla bla, jag känner den här ungen väldigt väl) hade sagt att hennes mamma var snällare än vad jag är och att jag var sträng. Alltså till lillskruttan.
Typ Jag har en snällare mamma än vad du har! Din mamma är sträng!
Och lillskruttan var ledsen.
Men jag sa till henne att det är nog sant. Jag är strängare än kompisens mamma. Men jag är ju inte dum eller elak, jag säger väl bara oftare nej till saker som barnen ber om. Kompisens familj har stort hus, egen lekpark på baksidan, båt, två bilar, källare med lekrum bla bla de har resurser. Och mor- och farföräldrar i stan som ofta drar iväg barnen på utflykter.
Den i perioder ensamma mamman här i lägenheten kan inte konkurera.

Och jag sa det till min dotter, som nog både skämdes lite men också var lite rädd att jag skulle bli ledsen över att höra att någon kallat mig sträng.... Att det är väl jättebra att ni kan få göra saker där som inte går att göra här, och att hennes mamma har råd (både bokstavligen och bildligt) att vara så snäll, det är väl fint? 
Jag är ganska sträng som person. Det vet jag, men alla föräldrar är olika och så hemsk kan jag inte vara då sagda unge hänger här rätt jäkla ofta.

Det landade nog helt okej. Och det var fint att se lillskruttan lättad över att jag inte blev ledsen. Och idag på gymnastikträningen kunde jag inte låta bli att ge den här kompisen en liten extra uppstramning när hon gnällde och tjafsade. 
Sträng, sa du?
Jag kan visa dig sträng. 

Nåt sorts jobb

Med luncherna går det bra, tackar som frågar.
De är en liten påsklovsliga på fyra tjejer nu i huset, mina två plus grannflickan som bor här, och så lovkompisen från Stockholm vars mormor bor under oss. De hänger 12 timmar om dagen, i runda slängar mellan 9-21 och vi vuxna har nåt slags gemensamt och roterande ansvar. De äter än här, än där.
De är mest hos oss, vilket jag ändå köper då två av dem bor här.

Jag arbetar hemifrån men cyklade in till kontoret igår för att kunna ha ett möte i lugn och ro. Imorgon och fredag ska mina barn vara på fritids så att jag kan vara på kontoret. Det blir ju inte jättemycket jobb gjort hemifrån, samtidigt vägrar jag ha dåligt samvete över det då min arbetsledare aktivt duckar mina försök att ha kontakt med henne. 

Och jag har bestämt mig för att byta taktik. Sluta jaga henne. Det är faktiskt inte mitt jobb att tvinga henne att arbetsleda mig. Om hon inte vill lägga tid på det, aktivt väljer bort det, då får det stå för henne. 

Nu är storskruttan hos en klasskompis och lillskruttan på äventyrslekpark med grannpappan som lassade in sina tre yngsta, plus lillskruttan och Stockholmstjejen i sin familjebil och körde iväg. 

De åkte för typ en timme sen efter att följande scen utspelade sig utanför mitt fönster.

Fem glada barn plus grannpappan går mot bilen. Då snubblar pojken på 5 bast i gruset och slår sig. Pappan tar upp pojken och börjar trösta. De tre tjejrna på 7-8 år går vidare med minstingen på 1 år över parkeringen. Ettåringen går rakt ut i vattenpöl. De tre stora barnen bara kollar på. Ettåringen vinglar till och sätter sig på rumpan i vattenpölen. Har hon galonisar? Såklart inte (det är ju ändå pappan de ska iväg med (okej förlåt men ändå..)) 
Nu måste pappan både trösta femåringen och byta kläder på ettåringen innan de kan åka. De tre stora tjejerna står vid bilen och ropar hjälpsamt "Men hallååå kan vi ååååka snaaaaaart?!"
Pappan ser ut som att han vill blåsa av hela skiten och få en litet spontant sammanbrott.
Det ser jobbigt ut.

Själv sitter jag inne och tittar på.
Eller nä, alltså jag jobbar ju.

Nån sorts ledig

En alldeles ledig dag. Alldeles utan måsten. Men jag hade ändå tänkt att jag skulle pumpa upp och se över cyklarna som stått i källaren sen förra säsongen.

Då kom Dave med snön.

Aja. 

Då får det vara.
Dessutom har jag massor med måsten.

Solo med två barn har man väldigt lite utrymme att bara känna efter och göra som faller en in.

För första gången på kanske alltid så har jag på förhand kommit ihåg att barnen behöver äta lunch. 

Det är annars en total överaskning varenda lov.

Tycker som regel att vi precis avslutat frukost och börjat göra planer för dagen när något av barnen kläcker Vad blir det till lunch? och jag står där som ett frågetecken.

Sen har vi ju typ alltid antingen rester eller nåt som går snabbt i frysen, fil eller bla bla det är ju aldrig ett problem, bara nästan alltid en överaskning.

Men äter ni inte lunch på helgerna? tänker nån kanske nu.
Och jo alltså det gör vi väl, men på helgerna är det alltid träningar som gör att man har en rutin där lunchen ingår. Tex på lördagarna om det är jag som skjutsar till klättringen brukar lillskruttan och jag ofta handla på ICA Maxi under tiden och då äter hon deras barnportion köttbullar och mos. På söndagarna har jag och lillskruttan gymnastik och äter något direkt vi kommer hem.

Men när det är lov och träniningar är inställda, då är det som att den där måltiden de annars intar på skolan helt faller ur mitt medvetande. 

Så. Proaktivt ska nu här bunkras med lämpliga lunchalternativ som enkelt kan fixas, värmas, bjuda kompisar på, etc. Pannkakor, nuggets, spagetti, korv med bröd. Frukt och gurka.
Fasen vad alla barn verkar vara besatta i gurka förresten. Vi kan göra slut på tre-fyra gurkor på en helg om de har kompisar över. Fattar verkligen inte grejen, tycker mest det smakar ingenting. Men jaja. 

Spaning

Hur det är nu: Jag sitter med datorn i köket. Jobbar hemma. Och bloggar, jaja jo det gör jag ju onekligen. Men jag har gjort det jag kunnat på det som är i pipen och nu sitter jag och inväntar folk. Om mindre än två timmar måste jag lämna hemmet för att transportera katt till systerdotter för påskpassning, sen hämta ett barn på en skola, ett annat barn på en annan skola, och så slutligen ta oss till och ombord på ett tåg för påsk norrut. Nu har jag ett hyfsat fönster då jag skulle kunna jobba undan ganska mycket. Men kan inte göra så mycket pga väntar på andra människor.

Hur det kommer bli: När jag kör bil, står med fritidspersonal och önskar glad påsk, och sitter på tåg med taskigt internet. Då. Då kommer de höra av sig med feedback och önskemål om ändringar och snabba puckar pga stundande röda dagar.  

Joho.