Insikter

Efter flera veckor av nån slags insikt i att jag måste byta jobb, men också bita ihop tills vi kommer tillbaka från USA pga kan ju inte gärna söka nytt jobb och sedan, om jag skulle få ett erbjudande, svara "Asså ja tack men kan ni tänka er att vänta en stund?" så kom jag plötsligt till en ny insikt i lördags morse.
Från ingenstans.
Kändes det som.

Så tänkte jag men vänta nu... Jag har jobbat på den här myndigheten i åtta år. Ingen har nånsin sagt att jag inte sköter mitt jobb bra, tvärtom. Nu vantrivs jag så att jag gnisslar tänder och börjar tvivla på min egen värdsbild.
Är det jag som måste sluta då?
Eller ska jag försöka kräva en förändring?  
Kanske vore det bästa för mig att byta jobb. Så kan det absolut vara. Men efter att googlat arbetstagarrättigheter och lite annat smått och gott känner jag också att... jag skulle också kunna prova be om en förflyttning. Det kan omöjligt bli sämre. 

Jag har utvecklingssamtal om två veckor och jag förbereder mig noga. Jag har dokumenterade exempel. Sakargument. Inga personliga åsikter eller påhopp. 

Så får vi se.

En annan insikt trillade ner i min yngsta dotters huvud under helgen. Hon berättade att en av hennes kompisar (som hon umgås mycket med, ofta är här, går i samma gymnastikgrupp bla bla, jag känner den här ungen väldigt väl) hade sagt att hennes mamma var snällare än vad jag är och att jag var sträng. Alltså till lillskruttan.
Typ Jag har en snällare mamma än vad du har! Din mamma är sträng!
Och lillskruttan var ledsen.
Men jag sa till henne att det är nog sant. Jag är strängare än kompisens mamma. Men jag är ju inte dum eller elak, jag säger väl bara oftare nej till saker som barnen ber om. Kompisens familj har stort hus, egen lekpark på baksidan, båt, två bilar, källare med lekrum bla bla de har resurser. Och mor- och farföräldrar i stan som ofta drar iväg barnen på utflykter.
Den i perioder ensamma mamman här i lägenheten kan inte konkurera.

Och jag sa det till min dotter, som nog både skämdes lite men också var lite rädd att jag skulle bli ledsen över att höra att någon kallat mig sträng.... Att det är väl jättebra att ni kan få göra saker där som inte går att göra här, och att hennes mamma har råd (både bokstavligen och bildligt) att vara så snäll, det är väl fint? 
Jag är ganska sträng som person. Det vet jag, men alla föräldrar är olika och så hemsk kan jag inte vara då sagda unge hänger här rätt jäkla ofta.

Det landade nog helt okej. Och det var fint att se lillskruttan lättad över att jag inte blev ledsen. Och idag på gymnastikträningen kunde jag inte låta bli att ge den här kompisen en liten extra uppstramning när hon gnällde och tjafsade. 
Sträng, sa du?
Jag kan visa dig sträng.