Från ingenstans.
Kändes det som.
Så tänkte jag men vänta nu... Jag har jobbat på den här myndigheten i åtta år. Ingen har nånsin sagt att jag inte sköter mitt jobb bra, tvärtom. Nu vantrivs jag så att jag gnisslar tänder och börjar tvivla på min egen värdsbild.
Är det jag som måste sluta då?
Eller ska jag försöka kräva en förändring?
Kanske vore det bästa för mig att byta jobb. Så kan det absolut vara. Men efter att googlat arbetstagarrättigheter och lite annat smått och gott känner jag också att... jag skulle också kunna prova be om en förflyttning. Det kan omöjligt bli sämre.
Är det jag som måste sluta då?
Eller ska jag försöka kräva en förändring?
Kanske vore det bästa för mig att byta jobb. Så kan det absolut vara. Men efter att googlat arbetstagarrättigheter och lite annat smått och gott känner jag också att... jag skulle också kunna prova be om en förflyttning. Det kan omöjligt bli sämre.
Jag har utvecklingssamtal om två veckor och jag förbereder mig noga. Jag har dokumenterade exempel. Sakargument. Inga personliga åsikter eller påhopp.
Så får vi se.
En annan insikt trillade ner i min yngsta dotters huvud under helgen. Hon berättade att en av hennes kompisar (som hon umgås mycket med, ofta är här, går i samma gymnastikgrupp bla bla, jag känner den här ungen väldigt väl) hade sagt att hennes mamma var snällare än vad jag är och att jag var sträng. Alltså till lillskruttan.
Typ Jag har en snällare mamma än vad du har! Din mamma är sträng!
Och lillskruttan var ledsen.
Men jag sa till henne att det är nog sant. Jag är strängare än kompisens mamma. Men jag är ju inte dum eller elak, jag säger väl bara oftare nej till saker som barnen ber om. Kompisens familj har stort hus, egen lekpark på baksidan, båt, två bilar, källare med lekrum bla bla de har resurser. Och mor- och farföräldrar i stan som ofta drar iväg barnen på utflykter.
Den i perioder ensamma mamman här i lägenheten kan inte konkurera.
Och jag sa det till min dotter, som nog både skämdes lite men också var lite rädd att jag skulle bli ledsen över att höra att någon kallat mig sträng.... Att det är väl jättebra att ni kan få göra saker där som inte går att göra här, och att hennes mamma har råd (både bokstavligen och bildligt) att vara så snäll, det är väl fint?
Jag är ganska sträng som person. Det vet jag, men alla föräldrar är olika och så hemsk kan jag inte vara då sagda unge hänger här rätt jäkla ofta.
Typ Jag har en snällare mamma än vad du har! Din mamma är sträng!
Och lillskruttan var ledsen.
Men jag sa till henne att det är nog sant. Jag är strängare än kompisens mamma. Men jag är ju inte dum eller elak, jag säger väl bara oftare nej till saker som barnen ber om. Kompisens familj har stort hus, egen lekpark på baksidan, båt, två bilar, källare med lekrum bla bla de har resurser. Och mor- och farföräldrar i stan som ofta drar iväg barnen på utflykter.
Den i perioder ensamma mamman här i lägenheten kan inte konkurera.
Och jag sa det till min dotter, som nog både skämdes lite men också var lite rädd att jag skulle bli ledsen över att höra att någon kallat mig sträng.... Att det är väl jättebra att ni kan få göra saker där som inte går att göra här, och att hennes mamma har råd (både bokstavligen och bildligt) att vara så snäll, det är väl fint?
Jag är ganska sträng som person. Det vet jag, men alla föräldrar är olika och så hemsk kan jag inte vara då sagda unge hänger här rätt jäkla ofta.
Det landade nog helt okej. Och det var fint att se lillskruttan lättad över att jag inte blev ledsen. Och idag på gymnastikträningen kunde jag inte låta bli att ge den här kompisen en liten extra uppstramning när hon gnällde och tjafsade.
Sträng, sa du?
Jag kan visa dig sträng.
Sträng, sa du?
Jag kan visa dig sträng.
Är det negativt att vara sträng?
ReplyDeleteI min värld betyder det bestämd och konsekvent. Inget tjafsande eller velande = trygghet!
/ Carin
Det beror väl kanske lite på situation och kontext, men jag tycker absolut att det kan vara något positivt. Men när den här lilla tjejen sa det menade hon nog snarare som något negativt.
DeleteSträng eller ej och utan att träffat dig eller dina barn känner jag både respekt och beundran för ditt föräldraskap. Du tar dina barn på allvar utan att göra dem till dina väninnor, tydlig och pedagogisk. Och väldigt kärleksfull och tålmodig. Kan du tänka dig ett barn till, i femtioårsåldern? Barnet alltså, inte du.
ReplyDeleteJag som känt dig sen du var i lillskruttans ålder måste ändå ge dig att visst, du kanske inte är en varm bullmamma men du tar fan ingen skit heller och har en stark inre kompass för vad som är rätt, och är det nåt som barnen behöver lära sig är det att finna sin egen. Genom vuxna som vågar vara stränga när det behövs, men också förstående och stöttande, vilket du ju är till hundratio procent!
ReplyDeleteJag har ju själv använt det ibland. När ungarna sagt "Men alla andra får...." Så har jag bara konstaterat att jaha, då har alla andra en snällare mamma än dig.
ReplyDeleteMen på ett mer seriöst plan skulle jag säga att det är jätteviktigt för barn att lära sig att olika familjer gör olika, tycker olika och har olika förutsättningar och att det är ok.
Mina barn har inte fått många utlandsresor, de har fått telefoner sist av alla i sina klasser. Men de har fått förtroende att gå hem själva, cykla och köpa godis själva och såna saker tidigare än många av sina kompisar. Vi har inte bjudit med en kompis till varje unge på badhuset (vem kan ha med 8 ungar) men vi har kunnat ta med hur många som helst till skogen och grilla korv p g a gångavstånd. De har fått pyssla med nästan hur många sporter de vill p g a att det har jag tyckt varit viktigt o s v.
Så ja, du kanske är sträng på ett sätt och lägenheten sätter sina begränsningar. Men samtidigt ska barnen snart få uppleva ett halvår i ett annat land, de får ett till modersmål gratis, de får prova nästa vilka sporter de vill, de har fått växa upp med djur, ni har rest massor och de har en mamma som är närvarande och alltid lyssnar. Kärlek mäts inte i antalet utdelade glasspinnar på playdates.
Nämen eller hur? Trodde inte jag skulle få en pepp-dusch här, det var inte meningen att tigga om beröm, men nu blir jag ju typ rörd... Men jag håller med, inte om min egen förträfflighet kanske, men om vikten att sätta gränser och vikten att inse att olika familjer både kan och vill göra olika.
ReplyDelete