Nåt sorts jobb

Med luncherna går det bra, tackar som frågar.
De är en liten påsklovsliga på fyra tjejer nu i huset, mina två plus grannflickan som bor här, och så lovkompisen från Stockholm vars mormor bor under oss. De hänger 12 timmar om dagen, i runda slängar mellan 9-21 och vi vuxna har nåt slags gemensamt och roterande ansvar. De äter än här, än där.
De är mest hos oss, vilket jag ändå köper då två av dem bor här.

Jag arbetar hemifrån men cyklade in till kontoret igår för att kunna ha ett möte i lugn och ro. Imorgon och fredag ska mina barn vara på fritids så att jag kan vara på kontoret. Det blir ju inte jättemycket jobb gjort hemifrån, samtidigt vägrar jag ha dåligt samvete över det då min arbetsledare aktivt duckar mina försök att ha kontakt med henne. 

Och jag har bestämt mig för att byta taktik. Sluta jaga henne. Det är faktiskt inte mitt jobb att tvinga henne att arbetsleda mig. Om hon inte vill lägga tid på det, aktivt väljer bort det, då får det stå för henne. 

Nu är storskruttan hos en klasskompis och lillskruttan på äventyrslekpark med grannpappan som lassade in sina tre yngsta, plus lillskruttan och Stockholmstjejen i sin familjebil och körde iväg. 

De åkte för typ en timme sen efter att följande scen utspelade sig utanför mitt fönster.

Fem glada barn plus grannpappan går mot bilen. Då snubblar pojken på 5 bast i gruset och slår sig. Pappan tar upp pojken och börjar trösta. De tre tjejrna på 7-8 år går vidare med minstingen på 1 år över parkeringen. Ettåringen går rakt ut i vattenpöl. De tre stora barnen bara kollar på. Ettåringen vinglar till och sätter sig på rumpan i vattenpölen. Har hon galonisar? Såklart inte (det är ju ändå pappan de ska iväg med (okej förlåt men ändå..)) 
Nu måste pappan både trösta femåringen och byta kläder på ettåringen innan de kan åka. De tre stora tjejerna står vid bilen och ropar hjälpsamt "Men hallååå kan vi ååååka snaaaaaart?!"
Pappan ser ut som att han vill blåsa av hela skiten och få en litet spontant sammanbrott.
Det ser jobbigt ut.

Själv sitter jag inne och tittar på.
Eller nä, alltså jag jobbar ju.