Vänligen kan alla dra åt helvete

Så känner jag idag och det är tur att jag inte har just några möten på kalendern. 

Jag är upprördast över en (tycker jag) väldigt orättvis anklagelse från en kompis igår där hon anklagade mig för att välja hennes ex sida.
Det tänker jag inte gå in på här eftersom den här bloggen inte är helt anonym. Jag skrev ett mail till henne imorse som jag inte skickade, men det var skönt att få det ur fingrarna iallafall. Nu skaver det i bakgrunden, men det går väl över. 

Men jag är också frustrerad över bristen på styrning och feedback från min projektledare.
Min chef har gjort väldigt tydligt att det är projektledaren som ansvarar för mina uppgifter och att det är med henne jag ska ta alla diskussioner som rör tja, typ allt utom ny kontorsstol eller annat rent praktiskt.

Min projektledare är som en hare, snabb och svårjagad. Jag tycker inte om känslan av att ständigt jaga henne och vet inte om det tyder på att jag inte får den ledning jag har rätt till, eller om jag borde kunna lista ut vad jag ska göra och att det här betyder att jag är dålig på att ta initiativ?

Jag känner mig osäker, ineffektiv och ensam och vet inte om det är mig eller mina förutsättningar som gör att det här inte känns klockrent. 

Och slutligen är jag småsur på min man som inte reagerade som jag tyckte vore lämpligt när jag igår lyfte att jag tänker stanna en extra dag i Stockholm när jag ändå ska dit med jobbet i slutet av månaden och träffa en kompis jag inte sett på länge.
Det stör hans arbete och rutiner om jag åker. Såklart.
Varför kan du inte åka en helg? frågade han. Men han jobbar varenda helg utom en innan han åker tillbaka till Arizona. Vilket jag påpekade. 
Men det praktiska är en sak. Det som gör mig ledsen här är att han inte säger något i stil med Ja, vad kul. Det klart att du ska stanna ett dygn och få lite tid för dig själv med en vän, det är du så värd med tanke på att det inte hänt sen långt innan kriget i Ukraina.
Typ.
Men det sa han inte.