Livet, väl?

Först begravning på fredag. Det som kändes, som gjorde hela upplevelsen så känslosam, var vetskapen att såvida inget väldigt oväntat händer, så kommer det vara vi sen.

Samma scen. 

Samma kyrka, samma släkt.

Tre syskon med röda ögon och våta kinder. 

Utan ord. 

Utan föräldrar.

Sen femårskalas för lillskruttan på lördag. Det regnade inte och vi kunde vara ute. Så väldigt tacksam för detta. Och för att hon var nöjd med sin dag. Mitt lilla stormväder. Fem år.

Slutligen söndag och bandypremiär för storskruttan. Lyckan över att få dra på sig superunderställ och vantar i sensommaren. Snöra på skridskor och spendera eftermiddagen i en konstgjord vintermiljö inomhus. Kan ni relatera?

Inte jag heller.