Jag har inga tävlingsnerver och har därför svårt att motivera mig själv att springa lopp.
Men så anmälde jag mig till en halvmara som gick av stapeln nu i lördags, i ett samhälle en bit utanför stan. Och när jag såg att de erbjöd barnlopp och minilopp också frågade jag kidsen om de också ville springa.
Det ville de, bägge två.
Sagt och gjort.
Vi hämtade ut våra nummerlappar, studerade kartor över start- och målområde, och i strålande sol packade sig hela familjen iväg på lördagsmorgonen.
Det var ett väldigt välorganiserat evenemang.
För er som inte deltagit i större löpartävlingar kan jag säga att det inte tillhör vanligheterna att man kan köra in på området 45 minuter innan start, hitta parkering, i lugn och ro uppsöka en bajamaja och sen starta utan (annan än egen, prestationsdriven) stress.
Sen gick barnloppen av stapeln under tiden de vuxna sprang.
Så jag fick visserligen inte se mina barn springa, vilket var tråkigt för mig.
Men de fick sig å andra sidan en toppendag där de först hejjade på min start, sen själva fick värma upp med pirater och sjöodjur, springa sina lopp, få medalj och fika, leka lite, och sedan heja på mig när jag gick imål.
Smart ju.
Till och med min man som var med som väsk- och vätskebärare, barnpassare, och allmän servicepersonal, var imponerad och nöjd med dagen.
Noll gnälliga barn.
Bara pepp och glada miner.
Noll gnälliga barn.
Bara pepp och glada miner.
Lillskruttan kom 4:a i miniloppet och storskruttan hade kul i barnloppet och är helt inställd på att springa ungdomsloppet nästa år.
Då känns det ändå sekundärt att jag hade krampkänningar och sprang in på en tid jag inte alls är nöjd med. Och det känns primärt att inte säga det högt inför barnen heller.
Istället har vi tillsammans firat att vi var duktiga, kämpade, hade roligt, och sprang så fort vi kunde.
Det är ju ändå det jag vill förmedla till barnen.
Det viktiga är inte att tävla och vinna.
Men att det kan vara roligt med tävlingar, oavsett vem som kommer först i mål.
Men att det kan vara roligt med tävlingar, oavsett vem som kommer först i mål.
Det såg superfint ut på bilderna du la ut! Underbara Clara skrev en gång att de alltid firar att man kämpat istället för resultatet. Visst kan man försöka vinna och fira extra mycket att man vann, men alltid fira att man kämpat för något, gjort sitt bästa liksom. Inte bara fira vinsterna. Försöker förmedla det här på ett bra sätt utan att för den sakens skull lära barnen att man inte behöver kämpa för att priset kom ändå. Svårt.
ReplyDeleteJo inte helt lätt. Det är både lättare och svårare med springtävlingar där man ju liksom bara kämpar på ett sätt (springer rakt fram så fort man kan) jämfört med tex fotboll där man kan göra massa bra saker (mål såklart, men också räddningar, framspel, pass, osv.) men viktigt att både rörelseglädje och prestationsglädje bevakas på ett sätt som känns bra
ReplyDelete