And Monday we did

For direkt från kontoret och hämtade först lillskruttan och sen storskruttan, tryckte en skinkmacka var i näven på dem och hojade vidare ut till Västerslätt och storskruttans första innebandyträning. 
Som hon sett fram emot i flera veckor.
Det är en ständing balans.
Detta. Mellan att å ena sidan låta barnen göra grejer de vill, och mellan att tvinga det andra barnet att anpassa sig till systerns vilja, schema och aktiviteter. 
Det är mest lillskruttan som får anpassa sig. 
Hon är å andra sidan inte en person som lider i tysthet. Helt enkelt inte en person som anpassar sig. Men inte helt sällan tvingas hon iallafall med på diverse aktiviteter. För storskruttan ska ju inte behöva stå över att spela innebandy bara för att syrran är gnällig. 

Nåväl.

Det jag ville berätta var om en specifik scen hämtad ur min måndag. 

Jag och lillskruttan satt i cafeterian medan storskruttans träning precis börjat. Lillskruttan säger först: Mamma jag måste gå på toa! 
och sedan direkt efter:
Titta där hon kommer!
Då kommer alltså storskruttan in i cafeterian. Gråtandes så häftigt att hon omöjligt kan få ur sig varför. Hon hulkar, hyperventilerar. Och det här är så olikt min stora tjej att jag drar slutsatsen att hon förmodligen gjort sig illa, eventuellt att någon varit väldigt dum mot henne. 
Jag står på knä och håller om henne. Hon gråter i min axel och skakar mot mitt bröst. Lillskruttan, meanwhile, är som sagt inte den som lider i tysthet och inte heller den som gärna delar strålkastarljuset.
Jag måste på toa mamma! påminner hon och skruvar ihop benen. 
Jag säger åt henne att hon faktiskt får vänta lite och fortsätter fokusera på barnet som gråter. 
Men bajset kommer! ropar hon, och det är ju en såndär grej man inte gärna chansar på. Vilket barnet såklart vet.
Jag ser en pappa som sitter några stolar bort se upp från sin skärm och betrakta scenen med lika delar intresse och medlidande. 

Eftersom jag fortfarande tror att storskruttan är skadad bär jag henne till toaletten medan lillskruttan får hoppa med ihopknipna ben och händerna för snippan. När jag väl fått den lilla på toa har den stora lugnat sig så pass att hon kan berätta. Någon har tagit hennes boll. Hon fick välja ut en egen boll på Stadium får några veckor sedan. Den hade hon med sig (dumt, otänkt av mig) och naturligtvis kan man inte hålla reda på en gul boll bland hundra andra vita, gula och blå bollar. Men hon hade sett ett barn plocka upp just hennes boll, kasta den över sargen. Och nu var den borta. 
Så. När jag torkat den ena i ändan och övertygat den andra om att vi ska köpa en ny boll som hon inte ska ta med till nästa träning, får jag med dem båda tillbaka in i hallen. 

Och sista 20 minuterna spelade barnet innebandy med ett leednde på läpparna och mitt mammahjärta var varmt. Älskar faktiskt innebandy lite.