Män som tar plats

Nyss hemkommen efter två dagars arbete i Stockholm.
Min första tanke när jag klev ut från Centralen: Finns det någon vackrare stad?
Min andra tanke, när jag stod vid ett övergångställe och hörde två businessklädda Stockholmare dividera om vems kontor som hade skönast vibe: Finns det någon drygare dialekt?
Älskar Stockholm. Kan ha svårt för Stockholmare. 

Nåväl. Det om det. Det jag skulle berätta om var män som tar plats. Vi hade alltså ett två dagar långt jobbmöte med fem män och tre kvinnor. En av männen, en polack, tog nästan hela första i dagen i anspråk. Alltså han bara roffade åt sig tiden, som om det var en bulle, och åt upp den. Tog allt utrymme. För sina frågor, sina tankar. Det var helt uppenbart för mig och många övriga att han inte riktigt fattat projektidén, och för all del, då måste man få fråga.
Och fråga gjorde han.
Men sen lyssnade han inte. 
För att citera John Prine A question ain't really a question if you know the answer too.

Varför frågar man om man inte är intresserad av svaret?
Han tog hela eftermiddagen.
Och undrar ni varför jag inte sa något så var det främst av respekt till min kollega som var den som skulle leda mötet. Vi är ganska gröna båda två och jag ville inte köra över honom. 
Men sen, när vi håller på att packa ihop för dagen, så ber polacken plötsligt om ursäkt.
För mig gjorde det nästan saken ännu värre. För det visar ju att han är medveten om sitt beteende.
"Just det, ursäkta att jag åt hela tårtan. Jag fattar såklart att ni också var fikasugna, men nu var det så att jag verkligen kände för att äta hela själv, så då gjorde jag det. Förlåt mig."

Men, jag överdriver när jag säger att han tog exakt all tid. Det gjorde han inte. Några minuter roffade en Stockhomare åt sig. Och jag påpekar att han var Stockholmare för att erkänna mina fördommar. Det här är en väldigt vettig och trevlig människa. Och han högg tillbaka mot polacken, utmanade honom, och sa en massa bra grejer som jag håller med om. 

Dag två tog Stockholmaren mig åt sidan och frågade om det var okej att han högg tillbaka mot polacken sådär, om jag tyckte att han borde stått tillbaka. Det tyckte jag såklart inte. Och att han ens frågade så visar ju på en helt annan sorts medvetenhet. 

Jag blir så provocerad av människor som medvetet tar plats från andra bara för att de kan. 

Slutligen. Nu är det typ nästan säkert att min man kommer vara på hemmaplan till våren. Det känns bra. Jag har inte sagt något till barnen än, vill vänta tills det är helt säkert. Men det innebär ju också att vi ska skapa plats för honom i familjen igen.
Det är ett kärt problem. Det är det. Men något av ett problem none the less.